När jag berättade för min käraste att jag väntade barn såg jag allt på Fredriks ansikte. Det var uppenbart att han varken förväntat sig ett barn eller hade någon större önskan att gifta sig så tidigt.
Jag, Linnea, blev kär redan innan jag fyllt arton. Fredrik från vår by hade jag gillat länge, och vi tillbringade hela våren tillsammans promenerade bland de kringliggande gårdarna, gick ner till sjön, satt i skymningen och såg solen gå ned över ängarna.
Jag skulle börja på teknisk linje i Växjö. Men en dag insåg jag att jag var gravid. Jag visste inte vad jag skulle ta sig till.
Vad skulle mamma säga, min syster, människorna i byn?
Jag var förvirrad.
Jag tog ett beslut ingen bebis skulle det bli. När jag berättade för mamma vad som hänt, åkte jag gråtande till stan. Hon hindrade mig inte.
Vi var redan bara tre kvar min syster, mamma och jag och mamma kämpade för att få allt att gå ihop. Så när nu hennes äldsta dotter kom med ett sådant paket, blev det för mycket.
Allt gick smidigt i Växjö. Efter det här händelsen avbröt jag alla möten med Fredrik. Fast egentligen var han inte särskilt intresserad av att försöka igen.
En bitter tomhet la sig över mig. Jag kunde inte längre plugga, eftersom mamma, som fortfarande var arg på mig, inte hjälpte mig alls.
Så jag var tvungen att hitta ett jobb och en liten hyreslägenhet för att klara mig i staden. Att återvända till Smålandsbyn tänkte jag inte på folk viskade bakom min rygg.
Kanske var det ödet som ledde mig till anslagstavlan med lediga jobb. Där stod med prydlig hand: Barnflicka till pojke på 3 år, boende ingår. Precis vad jag behövde!
Jag fick jobbet hos lektorerna Åke och Ingrid. Den lille pojken, Erik, som var deras enda barn, blev snabbt fäst vid mig och undrade alltid vart jag tagit vägen när jag någon gång åkte hem till mamma och min syster.
Åren gick och jag blev nästan en del av den här stadsfamiljen. Ingrid och Åke arbetade på universitetet. Sakta men säkert tog jag hand om huset: tvättade, städade, hjälpte Erik med läxorna, handlade och lagade mat.
När Erik blev äldre och egentligen inte behövde en nanny mer, valde familjen att behålla mig som hushållerska.
Lönen var inte stor, men mat och boende ingick, och det passade mig bra. I den här familjen fann jag lugn, trygghet och uppskattning.
Det som gjorde mig ledsen var att jag för några månader sedan träffade Gustav från huset intill. Vi började ses på kvällarna och känslor uppstod snabbt.
Vi blev ett par. Tre år gick, men barn blev det inga och jag höll inget hemligt för Gustav. Så blev jag lämnad igen. Tomheten var tillbaka. Jag var återigen ensam.
Mitt enda hem var jobbet hos Åke och Ingrid. Jag tog hand om dem som om de vore min egen familj.
Jag blev verkligen en i familjen. Min sorg lade sig och jag slutade hoppas på äktenskap.
Ännu några tysta, lugna år gick. Erik hann ta studenten, läste vidare och fick erbjudande om jobb utomlands tack vare sin engelska. Han valde till slut ett jobb i Amsterdam.
Ingrid blev sjuk och jag tog hand om henne i flera år. Åke arbetade dygnet runt för att försörja och stötta Erik.
Men det höll inte för evigt. På sin dödsbädd viskade Ingrid till mig:
Lämna inte Åke, lämna honom inte ensam
När Ingrid gick bort blev allt i hemmet mörkt och tungt. Åke var tyst och stirrade ner i tallriken till middagen.
Jag kände mig överflödig och ensam. Något måste förändras. Jag tänkte att jag kanske borde söka nytt jobb men jag kunde ju egentligen inget. Eller skulle jag tillbaka till byn? Men där fanns inte mycket jobb heller
En kväll efter middagen ställde jag mig framför Åke och sa tyst:
Jag tänker sluta, Åke. Jag behövs inte längre. Tack för allt.
Det var som om han vaknade till. Han såg på mig och sa:
Va? Vart ska du? Varför? Ska du också lämna mig? Ska alla lämna mig nu och bara gå?
Jag suckade. Då reste sig Åke, gick fram till mig, tog min hand och kysste den för första gången.
Vet du, Linnea, du har aldrig varit någon arbetare här. Du är en del av vår familj. Jag tänker inte lämna dig. Förstår du?
Jag nickade och blev rörd.
Och vet du, sade han, Ingrid ville att du skulle vara kvar. Vi har vant oss vid varandra under alla dessa år. Bo kvar, Linnea lämna mig inte. Låt allt vara som det varit. Du tar hand om mig, så tar jag hand om dig.
Vi stod tysta och grät, omfamnade framför köksfönstret. Men efter det kändes allting lite lättare.
Vardagen lunkade på. Jag väntade på att Åke skulle komma hem från jobbet, höll ordning i lägenheten ibland ringde Erik och lovade komma på besök.
Så gick ett år, två år. En dag, strax före min födelsedag, nämnde Åke hur viktig jag var för honom och att han ville gifta sig med mig.
Formellt var vi inte man och hustru, men han ville se till att jag hade det bra även juridiskt. Jag var yngre än honom, och han behövde sällskap och någon som tog hand om honom på ålderns höst.
Jag var tacksam för förslaget men ville vänta tills Erik kom på besök. När han kom hem tog Åke upp saken igen. Erik höll med sin far han hade alltid älskat mig nästan som en mor. Nu hade han dessutom jobb och familj utomlands.
Så blev jag till sist Åkes hustru. Vi älskade varandra lika mycket som vilket annat par som helst.
Jag kallade ändå min man respektfullt för Åke, alltid vid förnamn, men han kallade mig alltid Linnea. Aldrig hade jag varit så lycklig.
Jag bad varje dag tyst för hans hälsa, i hopp om att få behålla honom länge.
Och ingen som såg oss promenera genom parken hade kunnat ana att nästan hela livet knöt oss samman och vilka djupa, äkta känslor som fanns mellan oss.
