Han är bara 16 år när han tar med sig henne hem. Flickan som tydligt varit gravid länge, ett år äldre än honom.
Freja går i samma gymnasium som han, fast på ett annat år. Under flera dagar har Oskar sett hur den okända flickan kryper ihop i ett hörn och gråter tyst. Han har lagt märke till den rundade magen, samma kläder som hon burit i två veckor och den tomma, hopplösa blicken.
Som det visar sig känner nästan alla hennes historia. Sonsonen till en känd företagare i Stockholm har träffat henne och sedan bara försvunnit, rest i ett brådskande ärende till Göteborg. Hans föräldrar vill inte höra talas om henne. De säger det rakt ut till henne.
Och hennes egna, som om de levde på medeltiden och var rädda för skammen, kastar ut henne från hemmet och reser till sommarstugan. Vissa tycker synd om Freja, andra hånar henne bakom hennes rygg.
Hon får skylla sig själv. Hon borde ha tänkt med huvudet.
Oskar orkar inte se på längre. Han funderar ett tag och går fram till henne.
Det blir inte lätt, sluta gråta. Jag föreslår att du flyttar in hos mig, vi kan till och med gifta oss. Men jag säger direkt att jag inte kan ljuga och inte kommer låtsas att allt är perfekt. Jag kommer bara att vara vid din sida och lovar att vi klarar det.
Freja torkar bort tårarna och tittar på killen. Vad ska man säga. En vanlig kille utan finess. Och hon drömde om en helt annan make. Men i hennes situation finns inget val och Freja följer med honom.
Föräldrarna är chockade, mamman ber Oskar att besinna sig, men han är bestämd.
Mamma, dramatisera inte, det ordnar sig på något sätt. Jag har två stipendier, ett vanligt och ett socialt. Jag kommer att jobba extra, vi klarar det.
Men du ville ju studera vidare.
Och vad då. Vi lever på något sätt. Pappa har jobbat hela livet i fabriken, du i butiken. Folk utan högre studier lever också på något sätt. Mamma, det är inte världens undergång.
Freja flyttar in i Oskars rum. Han ger henne sin säng och själv flyttar han till den obekväma utdragbara soffan. Under flera dagar är hon mycket tyst. Som en skugga följer hon honom hand i hand till skolan och hem, tills hon till slut exploderar.
Jag har fått nog. Varför tittar dina föräldrar snett på mig. De tycker inte om mig. Och varför spenderar du ingen tid med mig. Du sitter i böckerna eller försvinner någonstans.
Oskar är förvånad.
Tycker du inte att det är normalt. Jo de tycker inte om dig men de har tagit emot dig och plågar dig inte. Tittar snett. Dina egna vill inte ens se dig. Och pappan till ditt barns föräldrar. Var är de. Jag sitter i böckerna för att jag pluggar och inte vill bli utkastad efter första året. Och stipendiet behövs också. Försvinner. För att jag jobbar extra och inte har lust att titta på gråtmilda serier med dig.
Freja börjar gråta.
Varför säger du så.
Hur då. Jag sa att jag inte kan ljuga. Och förresten, när går vi till stadshuset.
Jag kan inte gå så här, köp en fin klänning till mig med hög midja så att magen inte syns.
Vad pratar du om. Vi tar med ett graviditetsintyg, vilken klänning. Jag måste fortfarande spara till barnvagn och spjälsäng.
Mamma sträcker sig efter några valerianadroppar men vänjer sig långsamt vid situationen och tittar allt oftare på barnkläder. Jo det händer ju inget hemskt. Låt dem leva, låt dem gifta sig, och de ska hjälpa till så mycket de kan. Bara den här flickan är lite otacksam, alltid missnöjd med Oskar, med dem, med den trånga lägenheten. Kanske när hon föder så ändrar hon sig.
Men Freja tänker inte ändra sig. När Oskar kommer hem smutsig och trött från biltvätten och tar med sig en mager katt till rummet exploderar hon i raseri.
Du idiot. Vad ska vi med den där trasiga katten. Släng ut den. Kasta ut den från lägenheten.
Men Oskar bara ler.
Nej hon är gravid. Hon stannar så börja inte ens. Bättre att du håller tyst och värm min middag.
Sådärja. Freja nästan tjuter. Välj. Antingen hon eller jag. Det där odjuret tittar också snett på mig.
Varför. Oskar ser på henne med misstro. Det här är mitt hem och jag behöver inte välja. Det är min katt och om det stör dig kan du gå. Till och med mamma har inte ställt sådana krav på mig. Kanske är det dags att sluta se ner på alla.
Freja är hysterisk, gråter och avundas den här magra vanvårdade katten. Var har Oskar ens sett hennes mage. Men magen dyker upp, katten är faktiskt gravid.
Killen är trött men när ånger börjar komma över honom jagar han bort tankarna. På något sätt klarar de det. Freja kommer att föda, lugna sig och tidigare kommer katten att roa dem. De fluffiga kattungarna kommer att sätta alla i bättre humör.
Men allt går annorlunda. Farfar, en känd företagare i Stockholm, återvänder från en lång affärsresa och får reda på allt. Han hittar sin sonson, skäller ut honom och meddelar att han stänger av honom från pengarna om barnbarnet ska uppfostras i en främmande familj. Och att förlora en sådan ficka är pojken mycket rädd för.
Freja reser med honom samma dag utan att ens ta farväl av Oskar. Som tur är har hon dokumenten med sig, hon skulle gå till läkaren efter lektionerna. Hon viftar bort sina saker, de kommer att köpa nya till henne. Och hon kommer inte tillbaka till det billiga gymnasiet mer.
Oskar är förkrossad. Hur kan det vara. Hon sa inte ens adjö, ringde inte, sa inte ett ord. Han kastar ut alla hennes saker och sitter länge ensam i mörkret och kramar sin katt.
Katten förstår allt. Hon kryper tyst ihop mot honom och känner att hon behövs. Hon sympatiserar, spinner och tröstar.
Oskar tar själv emot hennes förlossning och låter inte den upprörda mamman och den förvirrade pappan nära katten. Han sitter hos henne, talar vänligt till henne och lugnar henne. Han ser till att allt går bra och håller telefonen redo för att ringa veterinären om det skulle behövas.
Allt går bra, katten föder fyra små. Oskar byter underlaget, hämtar färskt vatten och mat. Än en gång försäkrar han sig om att allt är i ordning och utmattad stänger han ögonen medan han känner hur den minsta kattungen kryper ihop i hans hand och tänker att ibland visar djur mer tacksamhet än människor.Han är bara 16 år när han tar med sig henne hem. Flickan som tydligt varit gravid länge, ett år äldre än honom.
Freja går i samma gymnasium som han, fast på ett annat år. Under flera dagar har Oskar sett hur den okända flickan kryper ihop i ett hörn och gråter tyst. Han har lagt märke till den rundade magen, samma kläder som hon burit i två veckor och den tomma, hopplösa blicken.
Som det visar sig känner nästan alla hennes historia. Sonsonen till en känd företagare i Stockholm har träffat henne och sedan bara försvunnit, rest i ett brådskande ärende till Göteborg. Hans föräldrar vill inte höra talas om henne. De säger det rakt ut till henne.
Och hennes egna, som om de levde på medeltiden och var rädda för skammen, kastar ut henne från hemmet och reser till sommarstugan. Vissa tycker synd om Freja, andra hånar henne bakom hennes rygg.
Hon får skylla sig själv. Hon borde ha tänkt med huvudet.
Oskar orkar inte se på längre. Han funderar ett tag och går fram till henne.
Det blir inte lätt, sluta gråta. Jag föreslår att du flyttar in hos mig, vi kan till och med gifta oss. Men jag säger direkt att jag inte kan ljuga och inte kommer låtsas att allt är perfekt. Jag kommer bara att vara vid din sida och lovar att vi klarar det.
Freja torkar bort tårarna och tittar på killen. Vad ska man säga. En vanlig kille utan finess. Och hon drömde om en helt annan make. Men i hennes situation finns inget val och Freja följer med honom.
Föräldrarna är chockade, mamman ber Oskar att besinna sig, men han är bestämd.
Mamma, dramatisera inte, det ordnar sig på något sätt. Jag har två stipendier, ett vanligt och ett socialt. Jag kommer att jobba extra, vi klarar det.
Men du ville ju studera vidare.
Och vad då. Vi lever på något sätt. Pappa har jobbat hela livet i fabriken, du i butiken. Folk utan högre studier lever också på något sätt. Mamma, det är inte världens undergång.
Freja flyttar in i Oskars rum. Han ger henne sin säng och själv flyttar han till den obekväma utdragbara soffan. Under flera dagar är hon mycket tyst. Som en skugga följer hon honom hand i hand till skolan och hem, tills hon till slut exploderar.
Jag har fått nog. Varför tittar dina föräldrar snett på mig. De tycker inte om mig. Och varför spenderar du ingen tid med mig. Du sitter i böckerna eller försvinner någonstans.
Oskar är förvånad.
Tycker du inte att det är normalt. Jo de tycker inte om dig men de har tagit emot dig och plågar dig inte. Tittar snett. Dina egna vill inte ens se dig. Och pappan till ditt barns föräldrar. Var är de. Jag sitter i böckerna för att jag pluggar och inte vill bli utkastad efter första året. Och stipendiet behövs också. Försvinner. För att jag jobbar extra och inte har lust att titta på gråtmilda serier med dig.
Freja börjar gråta.
Varför säger du så.
Hur då. Jag sa att jag inte kan ljuga. Och förresten, när går vi till stadshuset.
Jag kan inte gå så här, köp en fin klänning till mig med hög midja så att magen inte syns.
Vad pratar du om. Vi tar med ett graviditetsintyg, vilken klänning. Jag måste fortfarande spara till barnvagn och spjälsäng.
Mamma sträcker sig efter några valerianadroppar men vänjer sig långsamt vid situationen och tittar allt oftare på barnkläder. Jo det händer ju inget hemskt. Låt dem leva, låt dem gifta sig, och de ska hjälpa till så mycket de kan. Bara den här flickan är lite otacksam, alltid missnöjd med Oskar, med dem, med den trånga lägenheten. Kanske när hon föder så ändrar hon sig.
Men Freja tänker inte ändra sig. När Oskar kommer hem smutsig och trött från biltvätten och tar med sig en mager katt till rummet exploderar hon i raseri.
Du idiot. Vad ska vi med den där trasiga katten. Släng ut den. Kasta ut den från lägenheten.
Men Oskar bara ler.
Nej hon är gravid. Hon stannar så börja inte ens. Bättre att du håller tyst och värm min middag.
Sådärja. Freja nästan tjuter. Välj. Antingen hon eller jag. Det där odjuret tittar också snett på mig.
Varför. Oskar ser på henne med misstro. Det här är mitt hem och jag behöver inte välja. Det är min katt och om det stör dig kan du gå. Till och med mamma har inte ställt sådana krav på mig. Kanske är det dags att sluta se ner på alla.
Freja är hysterisk, gråter och avundas den här magra vanvårdade katten. Var har Oskar ens sett hennes mage. Men magen dyker upp, katten är faktiskt gravid.
Killen är trött men när ånger börjar komma över honom jagar han bort tankarna. På något sätt klarar de det. Freja kommer att föda, lugna sig och tidigare kommer katten att roa dem. De fluffiga kattungarna kommer att sätta alla i bättre humör.
Men allt går annorlunda. Farfar, en känd företagare i Stockholm, återvänder från en lång affärsresa och får reda på allt. Han hittar sin sonson, skäller ut honom och meddelar att han stänger av honom från pengarna om barnbarnet ska uppfostras i en främmande familj. Och att förlora en sådan ficka är pojken mycket rädd för.
Freja reser med honom samma dag utan att ens ta farväl av Oskar. Som tur är har hon dokumenten med sig, hon skulle gå till läkaren efter lektionerna. Hon viftar bort sina saker, de kommer att köpa nya till henne. Och hon kommer inte tillbaka till det billiga gymnasiet mer.
Oskar är förkrossad. Hur kan det vara. Hon sa inte ens adjö, ringde inte, sa inte ett ord. Han kastar ut alla hennes saker och sitter länge ensam i mörkret och kramar sin katt.
Katten förstår allt. Hon kryper tyst ihop mot honom och känner att hon behövs. Hon sympatiserar, spinner och tröstar.
Oskar tar själv emot hennes förlossning och låter inte den upprörda mamman och den förvirrade pappan nära katten. Han sitter hos henne, talar vänligt till henne och lugnar henne. Han ser till att allt går bra och håller telefonen redo för att ringa veterinären om det skulle behövas.
Allt går bra, katten föder fyra små. Oskar byter underlaget, hämtar färskt vatten och mat. Än en gång försäkrar han sig om att allt är i ordning och utmattad stänger han ögonen medan han känner hur den minsta kattungen kryper ihop i hans hand och tänker att ibland visar djur mer tacksamhet än människor.
