Jag var bara 16 år när jag tog med henne hem Flickan som tydligt varit gravid en längre tid, ett år äldre än jag.
Svea gick i samma yrkesgymnasium som jag, fast på ett annat år. Under några dagar såg jag hur den okända flickan tryckte sig i ett hörn och grät tyst. Jag lade märke till den rundande magen, samma kläder som hon burit i två veckor och den tomma, hopplösa blicken.
Som det visade sig kände nästan alla hennes historia Barnbarnet till en känd företagare i Stockholm hade träffat henne, och sedan bara försvunnit, åkt i ett brådskande ärende till Göteborg. Hans föräldrar ville inte höra om henne. De sa det rakt ut till henne.
Hennes egna, som om de levde på medeltiden, rädda för skammen, kastade ut henne från hemmet och åkte till stugan. Somliga tyckte synd om Svea, andra hånade henne bakom ryggen.
Hon får skylla sig själv. Hon borde ha tänkt med huvudet!
Jag kunde inte längre se på. Jag tänkte efter och gick fram.
Det kommer inte att vara lätt, sluta gråta. Jag föreslår att du flyttar in hos mig, vi kan till och med gifta oss. Men jag säger direkt jag kan inte ljuga och jag kommer inte att låtsas att allt är perfekt. Jag kommer bara att vara vid din sida och jag lovar att vi klarar oss.
Svea torkade tårarna och såg på killen. Vad skulle man säga En vanlig kille, utan finess. Och hon drömde om en helt annan man! Men i hennes situation fanns inget val och Svea följde med honom.
Föräldrarna var chockade, mamma bad mig att besinna mig, men jag var bestämd.
Mamma, dramatisera inte, det ordnar sig på något sätt. Jag har två stipendier, ett vanligt och ett socialt. Jag kommer att jobba extra, vi klarar oss!
Men du ville ju gå på universitetet!
Ja och? Vi klarar oss på något sätt. Pappa har jobbat hela livet i fabriken, du i butiken. Folk utan studier klarar sig också. Mamma, det är inte världens undergång!
Svea flyttade in i mitt rum. Jag gav henne min säng och flyttade själv till en obekväm utdragbar soffa. Under några dagar var hon mycket tyst. Som en skugga följde hon mig hand i hand till skolan och hem, tills hon till slut exploderade.
Jag har fått nog! Varför tittar dina föräldrar snett på mig? Jag faller inte dem i smaken! Och varför tillbringar du inte tid med mig? Du sitter i böckerna eller försvinner någonstans?!
Jag var överraskad.
Tror du inte att det är normalt? Jo, du faller inte dem i smaken, men de har tagit emot dig och plågar dig inte. Tittar de snett? Dina egna vill inte ens se dig. Och barnets pappas föräldrar? Var är de? Jag sitter i böckerna för att jag studerar och inte vill bli utsparkad efter första året. Och stipendiet behöver jag också. Försvinner jag? För att jag jobbar extra och inte har lust att titta på gråtmilda såpor med dig.
Svea brast i gråt.
Varför säger du så?
Hur då? Jag sa att jag inte kan ljuga. Och förresten, när går vi till stadshuset?
Jag kan inte gå så, köp en fin klänning till mig med hög midja så att magen inte syns.
Vad menar du? Vi tar med intyg om graviditet, vilken klänning? Jag måste fortfarande spara till barnvagn och spjälsäng
Mamma grep efter valeriana, men vänjde sig långsamt vid situationen och tittade allt oftare på barnkläder. Det händer ju inget hemskt Låt dem leva, låt dem gifta sig, och vi med pappa hjälper till så mycket vi kan. Men den här flickan är lite otacksam, alltid missnöjd med mig, med dem, med den trånga lägenheten. Kanske ändrar hon sig när hon föder.
Men Svea tänkte inte ändra sig. När jag kom hem smutsig och trött från biltvätten och tog med mig den utmärglade katten till rummet, blev hon rasande.
Du idiot! Vad ska vi med den där magra katten? Ta ut den! Släng ut den från lägenheten!
Men jag log bara.
Nej, hon är gravid. Hon stannar, så börja inte ens. Bättre att du håller tyst och värmer min middag.
Så där ja?! Svea nästan skriade. Välj! Antingen hon eller jag! Det där odjuret tittar också snett på mig!
Varför? Jag såg på henne med misstro. Det här är mitt hem och jag behöver inte välja. Det är min katt och om det stör dig kan du gå. Inte ens mamma har ställt sådana krav på mig. Kanske är det dags att sluta titta ner på alla?
Svea fick ett hysteriskt anfall, grät och avundades den magra, försummade katten. Var hade jag egentligen sett magen på henne? Men magen dök upp katten var faktiskt gravid.
Jag var trött, men när medlidande började komma över mig drev jag bort de tankarna. På något sätt klarar vi oss. Svea föder, lugnar sig, och tidigare kommer katten att roa oss. De fluffiga kattungarna kommer att sätta alla i bättre humör.
Men allt gick annorlunda Farfar, en känd företagare i Stockholm, kom tillbaka från en lång affärsresa och fick reda på allt. Han hittade sin sonson, skällde ut honom och meddelade att han skulle klippa honom från pengarna om hans barnbarnsbarn skulle växa upp i en främmande familj. Och att förlora en sådan plånbok var jag väldigt rädd för.
Svea åkte iväg med honom samma dag, utan att ens ta farväl av mig. Som tur var hade hon handlingarna med sig (hon skulle gå till läkaren efter lektionerna). Hon viftade bort sina saker de skulle köpa nya åt henne! Och till det där billiga yrkesgymnasiet skulle hon inte återvända mer!
Jag var krossad Hur kunde hon? Hon sa inte ens farväl, ringde inte, sa inte ett ord. Jag kastade ut alla hennes saker och satt länge ensam i mörkret och höll min katt i famnen.
Katten förstod allt. Hon smög sig tyst in mot mig, kände att hon behövdes. Hon visade medkänsla, spinnade och tröstade.
Jag tog emot hennes förlossning själv, utan att låta den nervösa mamman och den förvirrade pappan komma till katten. Jag satt vid henne, talade lugnt till henne, lugnade henne. Jag höll koll på att allt gick bra och höll telefonen redo för att ringa veterinären om något skulle hända.
Allt gick bra, katten födde fyra små. Jag bytte underlaget, hämtade färskt vatten och mat. Ännu en gång försäkrade jag mig om att allt var i ordning, och utmattad lade jag mig ner och stängde ögonen, kände hur den minsta kattungen smög sig in i min hand, och tänkte att ibland visar djur mer tacksamhet än människor.Jag var bara 16 år när jag tog med henne hem Flickan som tydligt varit gravid en längre tid, ett år äldre än jag.
Svea gick i samma yrkesgymnasium som jag, fast på ett annat år. Under några dagar såg jag hur den okända flickan tryckte sig i ett hörn och grät tyst. Jag lade märke till den rundande magen, samma kläder som hon burit i två veckor och den tomma, hopplösa blicken.
Som det visade sig kände nästan alla hennes historia Barnbarnet till en känd företagare i Stockholm hade träffat henne, och sedan bara försvunnit, åkt i ett brådskande ärende till Göteborg. Hans föräldrar ville inte höra om henne. De sa det rakt ut till henne.
Hennes egna, som om de levde på medeltiden, rädda för skammen, kastade ut henne från hemmet och åkte till stugan. Somliga tyckte synd om Svea, andra hånade henne bakom ryggen.
Hon får skylla sig själv. Hon borde ha tänkt med huvudet!
Jag kunde inte längre se på. Jag tänkte efter och gick fram.
Det kommer inte att vara lätt, sluta gråta. Jag föreslår att du flyttar in hos mig, vi kan till och med gifta oss. Men jag säger direkt jag kan inte ljuga och jag kommer inte att låtsas att allt är perfekt. Jag kommer bara att vara vid din sida och jag lovar att vi klarar oss.
Svea torkade tårarna och såg på killen. Vad skulle man säga En vanlig kille, utan finess. Och hon drömde om en helt annan man! Men i hennes situation fanns inget val och Svea följde med honom.
Föräldrarna var chockade, mamma bad mig att besinna mig, men jag var bestämd.
Mamma, dramatisera inte, det ordnar sig på något sätt. Jag har två stipendier, ett vanligt och ett socialt. Jag kommer att jobba extra, vi klarar oss!
Men du ville ju gå på universitetet!
Ja och? Vi klarar oss på något sätt. Pappa har jobbat hela livet i fabriken, du i butiken. Folk utan studier klarar sig också. Mamma, det är inte världens undergång!
Svea flyttade in i mitt rum. Jag gav henne min säng och flyttade själv till en obekväm utdragbar soffa. Under några dagar var hon mycket tyst. Som en skugga följde hon mig hand i hand till skolan och hem, tills hon till slut exploderade.
Jag har fått nog! Varför tittar dina föräldrar snett på mig? Jag faller inte dem i smaken! Och varför tillbringar du inte tid med mig? Du sitter i böckerna eller försvinner någonstans?!
Jag var överraskad.
Tror du inte att det är normalt? Jo, du faller inte dem i smaken, men de har tagit emot dig och plågar dig inte. Tittar de snett? Dina egna vill inte ens se dig. Och barnets pappas föräldrar? Var är de? Jag sitter i böckerna för att jag studerar och inte vill bli utsparkad efter första året. Och stipendiet behöver jag också. Försvinner jag? För att jag jobbar extra och inte har lust att titta på gråtmilda såpor med dig.
Svea brast i gråt.
Varför säger du så?
Hur då? Jag sa att jag inte kan ljuga. Och förresten, när går vi till stadshuset?
Jag kan inte gå så, köp en fin klänning till mig med hög midja så att magen inte syns.
Vad menar du? Vi tar med intyg om graviditet, vilken klänning? Jag måste fortfarande spara till barnvagn och spjälsäng
Mamma grep efter valeriana, men vänjde sig långsamt vid situationen och tittade allt oftare på barnkläder. Det händer ju inget hemskt Låt dem leva, låt dem gifta sig, och vi med pappa hjälper till så mycket vi kan. Men den här flickan är lite otacksam, alltid missnöjd med mig, med dem, med den trånga lägenheten. Kanske ändrar hon sig när hon föder.
Men Svea tänkte inte ändra sig. När jag kom hem smutsig och trött från biltvätten och tog med mig den utmärglade katten till rummet, blev hon rasande.
Du idiot! Vad ska vi med den där magra katten? Ta ut den! Släng ut den från lägenheten!
Men jag log bara.
Nej, hon är gravid. Hon stannar, så börja inte ens. Bättre att du håller tyst och värmer min middag.
Så där ja?! Svea nästan skriade. Välj! Antingen hon eller jag! Det där odjuret tittar också snett på mig!
Varför? Jag såg på henne med misstro. Det här är mitt hem och jag behöver inte välja. Det är min katt och om det stör dig kan du gå. Inte ens mamma har ställt sådana krav på mig. Kanske är det dags att sluta titta ner på alla?
Svea fick ett hysteriskt anfall, grät och avundades den magra, försummade katten. Var hade jag egentligen sett magen på henne? Men magen dök upp katten var faktiskt gravid.
Jag var trött, men när medlidande började komma över mig drev jag bort de tankarna. På något sätt klarar vi oss. Svea föder, lugnar sig, och tidigare kommer katten att roa oss. De fluffiga kattungarna kommer att sätta alla i bättre humör.
Men allt gick annorlunda Farfar, en känd företagare i Stockholm, kom tillbaka från en lång affärsresa och fick reda på allt. Han hittade sin sonson, skällde ut honom och meddelade att han skulle klippa honom från pengarna om hans barnbarnsbarn skulle växa upp i en främmande familj. Och att förlora en sådan plånbok var jag väldigt rädd för.
Svea åkte iväg med honom samma dag, utan att ens ta farväl av mig. Som tur var hade hon handlingarna med sig (hon skulle gå till läkaren efter lektionerna). Hon viftade bort sina saker de skulle köpa nya åt henne! Och till det där billiga yrkesgymnasiet skulle hon inte återvända mer!
Jag var krossad Hur kunde hon? Hon sa inte ens farväl, ringde inte, sa inte ett ord. Jag kastade ut alla hennes saker och satt länge ensam i mörkret och höll min katt i famnen.
Katten förstod allt. Hon smög sig tyst in mot mig, kände att hon behövdes. Hon visade medkänsla, spinnade och tröstade.
Jag tog emot hennes förlossning själv, utan att låta den nervösa mamman och den förvirrade pappan komma till katten. Jag satt vid henne, talade lugnt till henne, lugnade henne. Jag höll koll på att allt gick bra och höll telefonen redo för att ringa veterinären om något skulle hända.
Allt gick bra, katten födde fyra små. Jag bytte underlaget, hämtade färskt vatten och mat. Ännu en gång försäkrade jag mig om att allt var i ordning, och utmattad lade jag mig ner och stängde ögonen, kände hur den minsta kattungen smög sig in i min hand, och tänkte att ibland visar djur mer tacksamhet än människor.
