Kära dagbok,
Jag har återigen vaknat med en rävlik känsla i bröstet, som om någon oväntad storm redan trampar i min lägenhet. Det är lördag, den åttonde morgonen i april, och jag ligger fortfarande i sängen med sömnens moln hängande över ögonen. Jag hade planerat att sova uten liten rebellisk handling efter en natt som var allt för kort, men ödet hade andra planer.
Det hela började förra veckan när min pojkvän Viktor Andersson kom hem med en sliten väska under armen och ett uttryck som sade allt: Jag har något på hjärtat. Hans mamma, Ingrid Andersson, hade kommit på besök utan förvarning. Jag har alltid trott att en gäst bör meddela sin ankomst i förväg och att man inte ska rota runt i någons köksskåp eller kylskåp utan inbjudan. Men så här blev det när Ingrid plötsligt dök upp i vår trappa, med en korg full av hembakat bröd och en förklaring som lät som en lektion i svensk gästfrihet.
Jag tvekade. Varför öppnar du inte dörren? frågade Viktor, men jag svarade bestämt: Jag vill inte. Jag tänker inte låta någon tränga sig in utan att ha sagt till. Han ryckte på axlarna och gick mot köksbordet, där han började gnugga på ytan som om han försökte torka bort den obehagliga känslan.
Jag hörde honom säga, Jag vet att du har en relation med min mamma, men jag vill ändå ha lite avstånd. Det påminde mig om den där kvällen när min gamla vän Ebba, som jag alltid haft lätt för att prata med, hade sagt att hon skulle sluta med mig eftersom hon kände att jag alltid jämförde henne med sin exflickvän, Vicky. Jag minns hur hon hade börjat tala om hur varje gång man tar upp historien blir det bara pinsamt för oss båda. Så jag kände hur mitt eget hjärta tryckte ihop sig, som en citron pressad för mycket juice.
Det är märkligt hur vissa minnen får dig att känna medkänsla, även när de är smärtsamma. Jag insåg att mitt instinktiva behov av att trösta och skydda härstammar från en moderlig känsla, inte bara av romantiskt intresse. Trots detta fick jag ändå en gnista av vilja att stå upp för mig själv.
Viktor och jag hade träffats för nästan ett år sedan på en gemensam fest i Göteborg. Jag kände också Vicky, men bara på avstånd. Hon hade med sig Viktor hem en gång, och sedan försvann hon ur vår krets utan ett spår. När Viktor en kväll, nästan som ett djur i köttfärsen, berättade att han hade gjort slut med Vicky för att ha fångat henne på otrohet, och till och med fällde en tår, så fann jag det nästan rörande. En man som vågar visa känslor är sällsynt i min krets, och den lilla lågan av sympati tände något i mig.
Jag visste att den lågan var mer en föräldrainstinkt än kärlek, men den var tillräcklig för att våra vägar korsades. Allt började så fint: Viktor körde mig hem efter jobbet, skickade söta sms varje morgon och frågade om jag hade klätt mig varmt nog för den kyliga fjällvinden. Jag kände mig omhändertagen, omfamnad av hans omtanke.
Det var först när Vicky, den där förelöparen, skickade ett meddelande till mig: Hej, jag hörde att du dejtar Viktor. Det är inte min sak, men jag tror ni bör vara försiktiga. De har ett hårt, oskiljaktigt duett med hans mamma. Jag avfärdade det som småpotatis. Kärleken har klarat av värre hinder innan. Dessutom, om Viktor hade problem med en kvinna, betyder det inte att nästa också blir en katastrof.
Jag svarade kort: Hej, vi löser det själva. Tack ändå för varningen. Jag ville inte gå in i en djupare diskussion; det kändes som om jag skulle trampa på en skör blomma som precis börjat blomma.
När Ingrids oväntade besök kom, kände jag en märklig lugn. Kanske förstod vi inte hur obekvämt det var för Viktor, men jag antar att varje mamma oroar sig för sin son och vill se vem han delar sitt hem med. Jag klädde på mig slarvigt, knöt håret i en enkel knut och gick mot hans förälder med halvt öppna ögon, medan jag fortfarande rotade i lådor i vardagsrummets skåp.
Ingrid log med en mjuk, men ändå påträngande, leende: Åh, allt är lite rörigt här. Ni kommer säkert ha strumpor som inte matchar. Vi äter frukost snart, och jag ska visa dig hur man viker kläder så att inget blir skrynkligt eller försvinner. Hennes ord fick mig att känna mig som om jag var i en teater förevigt i roll som den blyga nyfödde svärmodern.
Jag svarade med ett halvsittande leende och tänkte på hur obehagligt det var att någon främling så självsäkert gick in i mitt privata rum utan att ens knacka. Men att svara med samma grovhet kändes fel, så jag höll tyst. Ingrid fortsatte: Barn, du ser så trött ut! Du skulle behöva en gurkmask. Eller kanske en njurundersökning. Jag har en vän som Hon avbröt sig själv och fortsatte prata om någons hälsa, och jag nickade bara som en dålig skådespelerska. Jag längtade bara efter att få återvända till sängen; det var bara åtta på morgonen och jag hade planerat att sova in.
Det blev en hel dag av kritisk feedbackhur man vattnar växterna rätt, hur man skrubbar badkaret och hur man putsar bestick. Jag fick till och med praktiskt testa några av dessa råd, men kände mig som en pressad citron. Viktor gjorde ingen ansträngning för att hjälpa mig eller ge sin mamma en ledtråd om att vi behövde lite tid för oss själva.
Jag frågade försiktigt innan natten: Din mamma är alltid så aktiv? Jag är inte emot en stor, nära familj, men jag önskar lite avstånd. Viktor svarade med en axelryckning: Ja, hon vill bara ha sällskap. När vi bodde med Vicky var det lite som en liten by, men nu blir hon ensam och tråkig. Jag suckade: Jag hoppas vi inte hamnar i en trippellivssituation. Hans svar var kallt: Varför är du emot min mamma? Jag är vän med Vicky, och de har haft det bra.
Jag höll tyst. Vicky var åtta år yngre än mig och hade alltid haft ett sätt att smyga sig in i människors liv. Jag misstänkte att hon kände alla Ingrids vänner, deras diagnoser, hur de stryker lakan och bakar pajer efter svärmodern.
Jag bestämde mig för att inte gå med på deras definition av lycka. Jag har redan samlat på mig livserfarenhet: ju mindre yttre inblandning i ett förhållande desto bättre. Viktor hade en annan uppfattning: Min mamma är väldigt social. Hon hittar alltid gemensam grund med alla.
Jag ville säga: Det är ju ändå inte alla som blir glada över det, men jag la mig tillbaka.
Dagen efter kom Ingrid åter igen, tidigt på morgonen, med en inspektion av kylskåpet. Är det här kycklingägg? Jag lagade bara vaktelägg till Viktor, det är bättre för män, deklarerade hon med ett allvarligt uttryck. Hyllorna är lite smutsiga ni äter ju det här. Du måste damma av dem, Ebba. Jag tänkte bara: Jag äter ändå inte direkt från hyllorna. Men jag lovade: Jag ska göra det, Ingrid.
Viktor låg i sängen och sov medan jag tvingades underhålla hans mamma. Hon utropade: En ledig dag är en dag för städning och matlagning! Hon pekade på en svamp och en trasa och sade: Nästa helg lär jag dig laga en köttpaj som Viktor älskar. Du kommer att slicka fingrarna! Jag frös till is. Jag korsade armarna över bröstetvarken jag eller någon annan ville följa en främmande kommandokedja för andra dag i rad.
Jag föreslog: Ingrid, kan du kanske skriva ner mitt nummer så att du ringer innan du kommer? Hon svarade med en förvirrad blick: Kan du inte bara komma förbi? Min son bor nu med en kvinna. Jag försökte avvisa hennes kritiska kommentarer med ett sarkastiskt: Min exmammas mamma kom också med kanelbullar på morgonen, men hon ringde aldrig innan hon kom. Hon såg röd ut på pannan och svarade: Vi har ingen nattuggla i vår familj som vaknar i dagtid.
Efter den besvikelsen kände jag mig illa till mods. Viktor märkte inte hur jag grät tyst. Vår relation hängde i luften som en dimma över Vicky:s minnenhon hade gjort kåldolmar som var bättre än mina, och hennes mamma hade lärt henne. Jag misstänkte att Ingrid försökte kontrollera sin son, men jag ville inte gå in i den diskussionen.
En månad gick utan fler oväntade besök, men sedan ringde telefonen igen. Den här gången bestämde jag mig för att inte öppna dörren. Jag hörde Viktor i korridoren, sömnig och irriterad: Varför öppnar du inte dörren? Jag svarade med en bestämd röst: Jag vill inte. Jag tänker inte låta någon gå in utan att ha sagt till först. Gäster bör meddela sina besök i förväg och inte rota runt i garderober eller kylskåp. Han protesterade: Men det är min mamma! Hon kom för att hälsa på mig! Jag svarade kallt: Ja, men hon får inte komma in i mitt hem.
Det blev ett riktigt gräl som sannolikt hördes av grannarna. Viktor anklagade mig för att avvisa hans mamma och därmed honom. Ingrid skrek samtidigt och krävde att få komma in. Till slut gav jag Viktor ett ultimatum: Det är nog! Antingen du skickar din mamma hem och förklarar för henne vad en gäst är, eller så gör vi slut.
Viktor valde att gå. Jag kände ingen djup sorgdet var mer en lättnad. Vi hade knappt hunnit skriva under någon formell separation, men kanske var det bäst så. Jag ville inte leva med en man vars historia var full av gamla kärlekar och en påträngande mamma.
Några månader senare fick jag ett oväntat meddelande. En gemensam vän till Viktor, från samma gamla fest, berättade att Viktor nu hade en ny kärlek som heter Linnéa. Hon hade flyttat in hos hans mamma och ville nu lämna. Vår vän sade: Om vi tror på Viktors mamma, så är du bara en idealisk kvinnavacker, stark och en fantastisk kock. Jag ryckte på axlarna och tänkte på hur man ofta får höra kommentarer som dessa om kvinnor som om de vore en produkt.
Sedan har jag lärt mig att lyssna på rykten men ändå behålla mitt eget huvud på axlarna. Jag är mer försiktig med män som ständigt nämner sina ex och är alltför knutna till sina mödrar. Sådana machos får inte ett liv med migmamma är alltid först i deras värld, och det är nog bäst i en lagom mängd.
Jag funderar fortfarande på hur det hela gick till. Kanske var det rätt att säga nej till dörren, att säga nej till en kvinna som försöker skriva in sig i mitt liv utan att bli inbjuden. Jag hoppas att någon annan kan lära sig av mitt lilla missöde.
Hur känns det för er? Skriv gärna kommentarer och gilla om ni tycker att jag har gjort rätt.
Ebba Nilsson, 23000kr i banken, men fortfarande rik på erfarenheter.
