Young Woman Lyuba Proskurina Was Hospitalized

Young woman Lucy Whitmore lay in the hospital. First, shed had her appendix removed, but then something went wrongthere was a bit of inflammation and complications, so they kept her in. Not that she had anywhere to rush off to, really. She was on sick leave, so work could wait. Back at the textile factory dormitory where she lived, her roommate Lily would be thrilled to have the place to herself a while longermeant her sweetheart, Peter, could stay over till morning without any fuss.

Lucy herself didnt have a beau. She wasnt a stunner like fair-haired Lilyquiet, reserved, maybe too much for twenty-six. Life just hadnt fallen into place. Lily would marry soon, and then theyd stick someone new in the room. Housing was tight at the factorynever enough, but they always needed workers.

These were the thoughts circling Lucys mind as she stared out at the blue sky, glancing now and then at her elderly ward-mate, Edith Thompson. Edith slept most of the time, but when awake, theyd chat idly, sharing bits of their lives. Lucy confessed how alone she wasparents gone, older brother drank away everything, even the family home, and now he was serving time for theft.

“Just me, Aunt Edith,” Lucy sighed.

“No husband, then?” Edith studied her. “Never?”

“Never. Like I saidjust me. Only friend Ive got is getting married soon. What about you? Family?”

“Oh, plenty!” Edith said proudly. “No blood kin, but my lads are always round. Fix things, paint, tidy upwhatevers needed.”

Then she told a story that left Lucy puzzled. Edith lived in an old house on the citys edgeher parents place. Husband long gone, no children. But shed always longed for kids, so she took in the neighbourhood boys.

“Baked scones or pasties, called em all in. Theyd come running, five or six of em round the table, wolfing it down. Their parents were always at the factory, seelong shifts. Left to themselves otherwise.”

“Your husband didnt mind?”

“Well, he grumbled. But the boys fetched water, stacked firewoodsaved him the heavy work, so he put up with it.”

“Those same boys still visit? Help out?”

“Course they do! Bring their own kids now. Some just pop by. Gives me such joy. Always keep scones ready. Theyve visited me here, actually.”

Lucy vaguely remembered visitorsbut shed been too wrapped up in herself to notice.

“I havent got long, love,” Edith said suddenly. “Theres two ladsTommy and Billy. Not exactly orphans, but close. Ones with his mum, the other his dadboth working double shifts at the factory. Boys fend for themselves.”

“You feed them?” Lucy asked.

“More than that. They do homework here, help out. Otherwise, the streetsd have em. Breaks my heart.”

Two days later, two boysTommy and Billyburst into the ward, followed by their parents: a sturdy, limping man and a woman worn thin from work and sleepless nights. Lucy, now able to walk, slipped out to give them privacy.

When she returned, Edith was asleep, a bag of fruit, biscuits, and a bottle of custard on the nightstand. Lucy watched her, wondering how shed had the strength all these years to care for others children. Could she ever do the same? Then she remembered another boyDanny, a scamp whose parents drank so hard he sometimes slept rough. Edith took him in. His dad once stormed over, shouting she was spoiling the boy, forbidding her to “tame” him.

“What could I do?” Edith had said. “Hed still sneak over, eat, help. Once fixed a shelf that fell. Swept up when my back gave out. Said he didnt come for foodjust to help.” Shed paused. “Boys feel things deeper than some grown-ups. Not greedy, not hard. Just lonely.”

Lucy was nearly ready for discharge, but Edith grew weaker, fretting over “her” boys. Then a visitor camea smart, well-dressed bloke with a briefcase. Lucy moved to leave, but Edith stopped her.

“This is my Williampractically raised him. Meet Lucy.”

Lucy mumbled hello, then fled. William was handsome. And here she waspale, gaunt, hair a mess, swimming in a hospital gown. He stayed ages. When he left, he hugged Edith, then paused by Lucys bed.

“Pleasure meeting you,” he said. “Get wellIll come again.”

Gone before she could reply. He returned next day, left juice by her bed. Edith slept through his visit. He left teary-eyed, asking Lucy to pass on his love.

That evening, Edith refused supper. Lucy held her hand.

“Listen close, love,” Edith whispered. “Williams a solicitor. Last visit, I had him draw up the house papers for you. Took your ID from the drawersorry. Live there. Its no palace, but its yours. Just promiselook after the boys.”

Lucy froze.

“Well? Only three leftTommy, Billy, Danny. Need watching, or the streetsll take em, like your brother. Promise?”

Lucy burst into tears. “I wont leave them. Just… stay with us awhile.”

But Edith was asleep, a faint smile on her tired face.

William collected Lucy when she was dischargedtwo days after Ediths passing. He stood grim at the hospital doors. She felt no joy, despite leaving.

They buried Edith together with her friends. Then came the legal workWilliam helped. Soon, Lucy moved into the house, this unexpected gift.

But the boys didnt come. William visited, though. She asked him to bring them. One evening, he did.

After that, they were regulars. But how to keep her promise when she worked all day? Still, evenings were often theirsespecially rainy autumn ones. She brought pancakes from the canteensome with jam, some with mince. They ate, watched telly, played Monopoly, then dashed home, buzzing. All lived close by.

William dropped in sometimes. Hed helped her arrange the house tax paymentsmodest, thankfully. Her gratitude warmed into something tender. He didnt reciprocate yetjust stayed a friend.

Oddly, Dannys dad came bynot to shout, as hed done at Edith, but to thank her for minding his boy.

“Dont spoil him, mind. Dont want him taking advantage,” he said sternly, but not unkindly.

***

So this was her new life. A home of her own, different faces round her. Lily married her Peterthey visited once, with Peters mate in tow. Lucy barely noticed the stranger. Her heart was elsewhere. Unrequited, but hope flickered.

And she remembered Edith. Every corner of that warm house spoke of her. Lucy wanted, just a little, to be like her. So she kept her memory brightthis good, simple woman whod left not just a house, but a legacy of kindness Lucy now longed to pass on.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Young Woman Lyuba Proskurina Was Hospitalized
En oväntad vändning från maken – Anna, vi måste verkligen göra något… – suckade Irina i telefonen. – Vad har hänt? – svarade lillasystern lite oroligt. Det var ovanligt för storasystern att ringa; oftast skickade de bara snabba meddelanden, men nu insisterade Irina på att de skulle prata. – Mamma kan inte längre bo ensam. Om du höll mer kontakt hade du vetat, – sa Irina förebrående. – Men snälla nån! Börja inte nu! Kom till saken. Vad är det jag inte vet? Irina suckade igen – det var klassiskt för lilla syster att bli irriterad direkt. Hon hade ju visat sin självständighet i flera år och tålde inga påpekanden. – Påminner om att mamma redan är 73. Blodtrycket hoppar upp och ner hela tiden, hon är ständigt trött. Hon har svårt att laga mat och hålla någorlunda ordning hemma. Jag säger inte ens att hon knappt kan gå och handla bröd själv. Tur att grannen, Nina Karlsson, kommer in med något ibland. – Menar du att mamma svälter? – sa Anna oroligt. – Nej, så illa är det inte! Jag åker dit varannan vecka med allt hon behöver. Men själva poängen är att hon inte klarar sig utan hjälp längre. Och tänk om hon ramlar och skadar sig? Med hennes vikt blir det jättesvårt att ta hand om henne. Systrarna blev tysta. Elena Karlsson hade alltid varit lite rund, och med åren hade vikten ökat ännu mer. Trots hälsoproblem gillade hon att äta gott och blev sur när döttrarna pratade om diet. – Dessutom är hon hemskt ensam. Hon nästan gråter när jag måste åka hem… Hon klagar över att alla lämnat henne – fortsatte Irina. – Det är verkligen tungt att höra. – Så vad föreslår du då? Storasyster samlade sig – det blev svårare att prata med Anna för varje år. – Jag tycker att du ska flytta till henne. – Jaså, varför kan inte du flytta dit? Eller hur! Det är för att du har din lilla prins, Fredrik, och hans son, bara 25 år gammal, att sälja på händerna. Eller hur? – Anna, vad menar du? – Jag menar att du alltid bestämmer allt åt alla! Mig skiter du i! – nästan skrek Anna. Irina blev arg: – Och när mamma slet mellan vår sjuka pappa och er två? När hon kom från landet med mat, satt barnvakt så du – älsklingsdottern! – kunde jobba och vila? Då hade du inga problem! Anna blev tyst. Det Irina sa var sant. Så var det när hennes korta äktenskap tog slut, och ex-svärmor låtit henne och dottern stanna kvar i lägenheten tills flickan blev myndig. Ex-svärmor höll sitt ord, men bad dem sedan flytta ut. Då pluggade dottern i Malmö, och Anna sökte jobb i Stockholm, där hon hyrde lägenhet och levde för sig själv. Hon trivdes och ville absolut inte tillbaka till byn. – Vad vet du om att vara själv med barn? – snäste hon till Irina. – Pröva själv innan du gnäller! Nu var det Irina som blev tyst. Hon hade bott kvar i Uppsala efter universitetet och jobbat som ekonom. Men lämpliga män saknades – den ene värre än den andra. Först när hon var nästan 40 träffade hon Fredrik – tre år äldre, änkling med en son. Fredrik var elektriker, händig, och lugn, nästan bister, men aldrig druckit och alltid ordningsam. Hon föll för honom direkt och gjorde allt för honom och hans son. Hon hade hoppats på ett eget barn, men det blev inte så, så Fredrik och sonen hade blivit allt för henne. – Jag ville ta mamma till oss – viskade Irina, ansträngd – men hon vägrar. – Va? Och Fredrik – är han okej med svärmor i tvåan? – retades Anna. – Eller frågade du honom aldrig? Visste väl att mamma skulle säga nej? – Anna! Sluta, kan vi vara seriösa nu! – Vi har sagt nog! – morrade Anna och lade på. Irina stirrade tomt framför sig. Den bästa lösningen hade verkligen varit att Anna flyttade hem. Hon kunde komma och hjälpa till – med pengar och mat; Anna kunde ju hitta ett jobb på distans. Internet var det aldrig problem med på landet. Men Anna tänkte inte underlätta för henne. Hon hade blivit bortskämd och det gick inte att styra över henne längre. ”Har pratat med mamma. Hon säger att allt är bra och att hon inte behöver hjälp. Sluta göra en grej av det!” – så löd Annas sms nästa dag. Irina orkade inte ens svara. Det fanns ändå inget att bevisa – Anna ringde kanske en gång i månaden och skickade något sms ibland. Mamma vågade inte klaga – så tacksam att Anna ens brydde sig. Den lilla kunde bli sur och sluta höra av sig helt… Irina tog allting och hade mardrömmar när mamma klagade. Till och med Fredrik märkte något var fel. Hon berättade aldrig, ville inte oroa honom. Vad skulle han med hennes problem till? Skaffa hemtjänst? Det fanns det inte pengar till. – Så, nu får det vara nog! – Fredrik ställde ned temuggen med en smäll. – Nu har du varit konstig i månader. Vad har hänt? Irina började gråta men samlade sig snabbt och förklarade. – Varför har du inte berättat om din mamma? – Fredrik såg allvarligt på henne. – Ville inte bekymra dig – mumlade hon. Var det dumt att säga något? Han hade ju inte signat upp på alla dessa problem. – Jaha, – sa Fredrik och reste sig från bordet. – Tack för maten. Jag går och lägger mig. Inte ens nyheterna såg han som vanligt. Vad händer nu? Irina vred sig hela natten och sov över frukosten. Men Fredrik satt lugnt kvar i köket och läste på mobilen. – Du är vaken? – sa han. Ansiktet allvarligt, men rösten lugn. – Ja, Fredrik! Jag fixar frukost nu! – började hon stressa. – Sätt dig, vi måste prata. Irina satte sig försiktigt. – Jag har tänkt. Vi måste hjälpa din mamma. Det är inte rätt att gamla blir lämnade. Min egen mor fick aldrig bli gammal… Jag har kollat upp det – jag kan få jobb hos bonden där ute, och du hittar säkert något. Hon trodde hon skulle ramla av stolen. – Fredrik… är du säker? – Helt säker. Eller tror du jag har glömt hur din mamma tog hand om min grabb och hjälpte oss ständigt? Nej, Irina, jag glömmer inte sådant. Och ärligt talat har jag länge velat flytta till landet. Om din mamma är okej, så drar vi. Irina stirrade chockat på maken. Något sådant här hade hon aldrig väntat sig från sin Fredrik. Var det ens på riktigt? – Men… Hur blir det med Viktor? – frågade hon. – Vadå Viktor? – log maken. – Han är vuxen, har jobb, utbildning. Han blir bara glad om han får lägenheten för sig själv. – Fredrik! – Irina kastade sig om hans hals och glömde att han egentligen ogillade sånt. Men han drog sig inte undan, bara smekte hennes axlar: – Kom igen nu. Det här kommer gå bra. Hon hoppades innerligt att det var sant…