Jag ska gifta mig, men absolut inte med den här snyggingen. Jo, han är en fantastisk kille på alla sätt. Men han är inte rätt för mig. ”Igen har mamma kommit hem med sambon – och ännu en man. Redan lite på pickalurven”, – Irina satt sig i hörnet bakom skänken. – Och det finns ingenstans att gömma sig, ute har snön redan fallit. Jag är så trött på allt det här. Till sommaren har jag gått klart nian, då drar jag till stan. Ska söka till lärarhögskolan och bli lärare. Det är bara tio kilometer till stan, men jag ska bo på elevhemmet. Mamma och gästerna samlades i köket. Flaskorna bubblade när de hällde upp, det luktade korv. Flickan svalde ofrivilligt. – Vänta du! – hördes mammas röst. – Varför spelar du svår? – Ni är ju två… – Det är ju inte första gången med två, – hördes mammas sambos röst, Mikael. Det klingade av fallande porslin. Skrap, stön. Irina tryckte sig längre in i hörnet. Oväntat blev det tyst. – Hör du, Niklas, hon sover, – sa sambon. – Du sa ju att hon är en bra tjej, men något går jag igång på med henne… – Du, hon har ju en dotter… – Vilken dotter? – Irina, hon är ju stor nu. Antagligen gömmer sig i sitt rum. – Dra hit henne, – ropade Niklas glatt. – Irina, var är du? – Mammas sambo kom in, såg Irina och log obehagligt. – Kom, sitt med oss! – Jag har det bra här. – Vad gör du, är du blyg eller? – Mikael försökte krama flickan. Irina grep en vas från skänken och dunkade den i huvudet på mammas sambo. Glaskross ekade. Irina slet sig loss och rusade ut från rummet. – Ta henne! – ropade Mikael. Men flickan var redan vid ytterdörren. Det fanns ingen tid att ta på sig, med bara strumpor, gamla shorts och t-shirt sprang hon ut i snön. Männen sprang efter. Gatan låg öde. Vart skulle man ta vägen på kvällen ute i snön? Skrik hördes bakom. I det stora huset hon passerade började hunden skälla. Sedan en mansröst, som ropade åt hunden. Irina rusade till grinden och bankade. En man i fyrtioårsåldern öppnade. – Hjälp mig! – viskade flickan och såg bedjande på honom. – Kom in! – han drog Irina i handen och stängde dörren. – Olof, vem är det? – hans fru kom ut i farstun. – Här är hon, – nickade han mot flickan. – Några män har jagat henne. – Fort in i huset! – kvinnan tog Irinas hand. – Du får berätta allt sen. – Irina, kom ut! Gör det lätt för dig! – ropade Mikael från gatan. – Olof, blanda dig inte i detta! – skrek frun. – Kom in! Skrik hördes från gatan, hunden skällde från gården. – Vi måste ringa polisen, – kvinnan tog upp mobilen. – Pauline, nej då. Jag löser det här. De verkar vara bybor. – Hur hade du tänkt göra? – På mitt sätt. Lugna flickan! Han tog en påse, gick till kylskåpet, stoppade i en flaska och en bit korv. Ute i gården klappade han hunden, och båda gick ut på gatan. Mikael rusade genast fram: – Ge hit Irina! – Ta det här och stick! Mikael öppnade påsen, log plötsligt och nickade mot sin vän. – Kom, Niklas. *** – Så! Jag heter Pauline, – kvinnan satte på tevatten. – Sätt dig, berätta nu, vem är du och vad har hänt? – Jag heter Irina, – stackars flickan skakade av köld. – Jag bor på samma gata, men längst ut. – Är du Kiras dotter? – Ja. – Vi har inte bott här så länge, men har redan hört om din mamma. Flickan böjde huvudet och grät. – Så, gråt inte! Kvinnan kom och kramade henne försiktigt. Det kändes ovant för Irina. Hon kramade kvinnan hårt och grät ännu mer. – Nu räcker det! Nu dricker vi te. Olof kom in: – Såja, jag skickade iväg dem. – Och vad ska vi göra med skönheten? – Pauline log mot flickan. – Vi pratar om det i morgon! Nu dricker vi te och du tar ett bad. – Är du hungrig? – Pauline satte fram en kopp te. Log igen. – Jag ser att du är det. Hon dukade fram smörgåsar och tårtrester. – Ät, ät! – log även Olof när han såg flickans blick på maten. De förhörde henne inte mer. Och försökte att inte stirra så mycket, såg hur hon skämdes. Efter maten visade Pauline flickan till badrummet: – Tvätta dig, du kan ta den här morgonrocken! *** Irina ville bara och en sak – inte bli utkastad på gatan i natt. Så skönt att ligga och vila i varm bad, och tänka på att det är kallt ute nu. Men värdparet väntar, dags att gå ut. Hon kom ut. Man och hustru satt på soffan. Flickan log urskuldande: – Tack! – Så här är det, Irina, – sa Pauline. – Som jag förstår vill ingen direkt leta efter dig. Du vill inte heller gå hem. Hon böjde huvudet. – I morgon måste vi resa tidigt… – Jag förstår, – Irina böjde huvudet ännu djupare. – Du blir ensam kvar. Öppna inte dörren för någon! I gården släpper vår Jack inte in någon. Förstår du? – Ja! – sa flickan med känsla. – Du kan väl koka lite soppa tills vi kommer hem, – Olof log finurligt. – Kan du det? – Ja! – sa Irina snabbt och lite rädd, – Jag är bra på att laga mat. Och städa kan jag. – Städa gärna på undervåningen, om du vill, – sa Pauline. *** Hon vaknade samtidigt som värdparet. Låg tyst kvar, rädd att bli utkastad. Snart hördes bilen på gården. Sen blev allt tyst. Hon gick upp, tvättade sig. I köket: varm tevatten, bröd, korv, ost. Fläskrevbensspjäll på bänken. Hon åt, plockade undan, torkade rent, tvättade golvet. I hallen såg hon dammsugaren. Satte igång och dammsög. Just när hon släckt dammsugaren… – Vad betyder allt det här? – hördes en röst bakom henne. Hon vände sig hastigt om. En lång snygg kille på arton år, bruna ögon, nyfiken blick. – Jag städar, – mumlade Irina. – Och vem är du då? – Jaså…, – killen skakade på huvudet och tog fram mobilen: – Mamma, jag är hemma. Och vem är det här? – Låt flickan bo här ett tag, min son. – Mig bryr det inte. Han stoppade mobilen i fickan, tittade noga på Irina uppifrån och ner och gick till köket. – Vill du att jag gör te? – frågade flickan. – Jag klarar mig själv. *** Irina ställde undan dammsugaren. Började torka damm och lyssnade efter minsta ljud från köket. Killen åt frukost, gick till badrummet. Kom ut rakad och doftade aftershave. – Hej, värden, ge mig en flaska till! – ropade någon från gatan. – Vad är nu detta? – killen gick till fönstret. – Öppna inte! – skrek Irina skrämt. Han tittade intresserat på henne, log av någon anledning och gick till dörren. Irina skyndade till fönstret. Vid staketet stod mammans sambo och hans kompis och ropade något. Irina blev rädd. Killen gick ut. De rusade fram. Och – ramlade rakt ner i snön, båda nästan samtidigt. Han böjde sig över dem, sa något. De gick därifrån med sänkta huvuden, tillbaka till mammas hus. *** Killen kom tillbaka. Hans blick stannade på flickan. Gick fram: – Blev du rädd? Hon kastade sig mot hans bröst och grät utan att tänka. – Vad heter du? – frågade han. – Irina. – Jag heter Ruslan. Gråt inte mer. De kommer inte tillbaka. *** Ruslan gick upp till sitt rum och kom inte ner på hela dagen. Irina lagade soppa. Satt vid köksbordet och tänkte. Hon ville förstås stanna här, med de goda människorna, men visste att hon gått över gränsen. Värdarna kom hem. Pauline höjde på ögonbrynen åt städningen. Olof berömde soppan. – Jag måste nog gå hem nu, – sa Irina uppgivet. – Tack för allt! – Irina, stanna några dagar till! – Tack Pauline! Men jag måste gå hem, – sa Irina igen. Tog ett steg mot dörren och stannade. Hon gick omkring i huset i morgonrock och gästers tofflor sen igår. – Kom! – sa Pauline och tog henne mot vardagsrummet. Öppnade garderoben. Gick igenom kläderna, tog fram jeans, en tröja, en varm sportjacka. – På med dem! Vi är ju nästan lika långa. – Nej, snälla, ni behöver inte… – Du kan ju inte gå hem naken heller. På med kläderna! Jag blir inte fattigare av det. Hon tog på sig. Smetade en blick i spegeln. Så fina kläder har hon aldrig haft. Vid dörren fick hon en mössa och vinterkängor. – Irina, bär det med hälsa! – Tack, Pauline! *** Livet gick vidare. Lite förändrat. Mamma fick jobb på en gård. Sambon försvann med sin kompis. Det blev vår. Hon satt hemma och pluggade när någon knackade på grinden. Irina kikade ut och såg till sin förvåning Ruslan stå vid staketet. Han nickade – ut med dig! Hon rusade ut. – Hej! – log Ruslan. – Hej! – Mamma ville prata med dig. *** Snart steg hon in i huset där hon haft sin lyckligaste dag. – Hej, Irina! – Pauline mötte henne i dörren och kramade om henne. – Hej, Pauline! – Kom! Vi dricker lite te. De satt vid bordet. – Jag har ett ärende till dig. Jag och min man ska till Turkiet en månad, – Pauline log drömmande. – Sonen är sällan hemma. Kan du tänka dig att ta hand om huset? Ge mat till Jack och katten, vattna blommorna. Jag har många blommor. – Självklart, Pauline! – Bra! – tog fram pengar. – Här är tjugotusen. – Men Pauline, varför det? – Ta emot! Vi klarar oss. Kom, jag visar allt! Irina försökte memorera var alla blomkrukor och djurmat fanns. Sen ropade Pauline: – Ruslan! – sonen kom genast ut. – Visa Irina Jack! – Kom, – sa han och la handen lätt på hennes axel. De gick ut, lossade Jack och promenerade. Ruslan berättade om sin utbildning, karate, familjens företag. Irina tänkte på något helt annat. Hon visste att det är en klyfta mellan henne och Ruslan liksom mellan hennes mamma och Ruslans föräldrar. Ja, de är goda människor, men det här är ingen Askungesaga, det är verklighet. ”Om två månader tar jag examen till lärarhögskolan. Jag kommer att plugga, jobba, kämpa men bli någon. Jag ska gifta mig, men absolut inte med den här snyggingen. Han är hur fin som helst. Men han är inte min! Jag är tacksam för kläderna och de tjugotusen. De räcker åtminstone första tiden i stan.” Hon förstod innerst inne att nu, i detta ögonblick, är det svåra barndomen slut. Nu börjar vuxenlivet – lika hårt, där allt beror på henne själv. De kom fram till huset. Irina klappade Jack, log mot Ruslan och gick hemåt. I morgon börjar jobbet i det här huset. Bara jobbet – inget annat!