Vad har jag nu ställt till med?
Pappa, vad är det här för nya pryttlar? Har du länsat en antikaffär? Tove höjer frågande ögonbrynen, när hon ser den virkade vita duken på sin byrå. Jag visste inte att du var så förtjust i gammal skräp. Din smak är ju som mormor Rut…
Oj, Tovan! Du bara står här utan att ringa först? Olof Andersson kommer ut från köket. Jag… alltså, jag väntade mig inte dig…
Pappa försöker verka oberörd, men det är lätt att se att han har dåligt samvete.
Ja, det märks att jag inte var väntad, Tove muttrar och går vidare in i vardagsrummet, där ännu fler överraskningar väntar. Pappa Vad har hänt här? Vad pågår?
Tove kan knappt känna igen sin egen lägenhet.
När hon först fick lägenheten av mormor Rut, var den i bedrövligt skick. Ärvd 90-talsinredning, bulig tjock-TV på ett avskavt bord, rostiga element och tapeter som började släppa Men det var hennes eget hem. Tove hade redan hunnit lägga undan lite pengar och gjorde renovering och inte vilken som helst. Hon valde typiskt svensk stil: ljusa färger, minimalism, och hemtrevnad. Hon lade mycket kärlek på att hitta rätt gardiner, mjuka mattor, och snygga detaljer…
Nu hänger det istället helt vanliga syntet-tunna gardiner där hennes mörkläggande gardiner brukade vara. Den italienska soffan har dolts under en fuskpälsfilt med en morrande tiger. På soffbordet står en plastvas med knallrosa fejkat blommor.
Men värst av allt är stanken. Det luktar stekt fisk och gammal rök. Hon känner tobaksrök från köket, trots att hennes far aldrig rökt…
Tovan, du förstår… Olof börjar försiktigt. Det är så att… Jag är inte ensam. Jag tänkte säga nåt innan, men det blev aldrig av.
Inte ensam? Tove tappar fattningen. Pappa, det var inte vad vi kom överens om!
Tove, du fattar väl ändå att livet inte tog slut när jag och din mamma skiljde oss. Jag är ändå rätt ung, får inte ens pension än. Har jag ingen rätt till ett privatliv?
Tove blir först ställd han har ju faktiskt rätt att träffa någon. Men inte i hennes hem!
Föräldrarna skilde sig för ett år sedan. Mamma tog uppbrottet lugnt och grottade ner sig i yoga och vänner. Hon verkade njuta av friheten.
Pappa däremot… Han åkte tillbaka till sin gamla hyresetta, som han hyrt ut i tio år. Sist någon bodde där började en brand på grund av en cigarett. Renoveringspengar fanns inte, så han glömde bort lägenheten vågade varken sälja eller bo där. Väggarna är svarta av sot, fönstren trasiga, och mögel överallt Det är verkligen mer kuliss till en skräckfilm än ett hem.
Aj, Tovan… Jag vet inte hur jag ska klara mig pappa suckade tungt. Det är ju farligt att vara där inne, och innan vintern hinner jag inte fixa ordning. Jag har inte pengar till allt. Jag får väl frysa då…
Tove kunde inte stå ut. Hur skulle hon kunna låta människan som uppfostrat henne bo så? Dessutom stod hennes gamla tvåa tom nu när hon var nygift och flyttat till sin man. Efter pappas erfarenheter av att hyra ut, ville hon helst inte hyra ut.
Men pappa, bo hos mig så länge, föreslog hon. Allt är fixat och bekvämt där. Du kan renovera i din egen lägenhet i lugn och ro. Men ett villkor: inga gäster.
Får jag verkligen det? Olof tittade förvånat. Tove, du räddar mig. Jag lovar, det ska vara lugnt.
Lugnt var det, jodå…
Medan Tove tänker tillbaka öppnas badrumsdörren med en puff av aromatiskt ånga. Ut kliver en dam runt femtio i Toves favoritbadrock knallrosa och fluffig. Den hänger ledigt över kvinnans rundare former.
Jaha Olofsen, har vi besök? undrar kvinnan med hes whisky-röst och reser sig med en självsäker min. Du kunde väl sagt till, jag är ju bara klädd för hemma.
Och du är…? Tove kikar misstänksamt. Och varför har du min badrock?
Jag heter Solveig, Olofs älskling. Du behöver inte stressa upp dig. Badrocken hängde ju bara där.
Tove känner hur kinderna blossar av ilska.
Ta av den. Nu, säger hon stelt.
Tove! Snälla, börja inte med det här, pappa försöker medla. Solveig bara…
Solveig har på sig nåt som inte tillhör henne i någon annans hem! avbryter Tove. Pappa, är du klok? Du har släpat hit din nya kvinna och låter henne låna mina saker utan att fråga!
Solveig himlar demonstrativt med ögonen och sätter sig i soffan på tigerfilten.
Vilken otrevlig unge, fnyser hon. Om jag var Olof skulle jag ge dig smisk, oavsett ålder. Är det så du pratar med din far? Hans nya relation berör inte dig, lilla vän.
Tove står mållös. Någon främmande kvinna, i hennes hem, tillrättavisar henne som ett litet barn.
Inte mitt problem, säger Tove lugnt. Inte förrän det händer i min lägenhet.
Din? Solveig höjer på ögonbrynen och ser på Olof.
Pappa står vid väggen, osäker och rädd, och hoppas nog att stormen ska blåsa förbi. Men nu blir det bara värre.
Jaha, glömde min pappa berätta det? Tove ler kallt. Då får jag väl förklara. Den här lägenheten är min, allt är mitt, till och med kastrullerna. Han får bo här tillfälligt; jag trodde aldrig han skulle ta hit… nån älskling.
Solveigs kinder blir röda som rödbetor.
Olof? Ska jag tro på henne? Du sa ju att lägenheten var din. Har du ljugit för mig?
Pappa ser ut som om han vill smälta in i tapeten av skam.
Nej men… Solveig, du missförstod mig bara. Jag har ju min egen lägenhet, men inte den här. Skulle väl inte tynga dig med detaljer
Inte tynga? Tack för det! Nu får jag höra en massa otrevligheter på grund av dig!
Tove orkar inte mer.
Ut, säger hon tyst.
Vad? Solveig stelnar till.
Ut härifrån. Båda två. Ni har en timme på er. Annars tar jag hjälp av lag och ordning. Aldrig mer ska jag vara så godtrogen…
Tove går mot dörren, men Olof flyger fram till henne.
Tovan! Ska du verkligen kasta ut din egen pappa? Du vet ju hur det är där borta! Jag fryser ju ihjäl!
Han rycker i hennes ärm; barndomsminnen, plikt och medlidande smärtar i Toves hjärta. En klump stiger upp i halsen.
Men så ser hon på Solveig…
Hon sitter nonchalant, i Toves badrock, med ett hatfullt blick. Skulle Tove ge efter nu, skulle Solveig snart byta lås och tapet hemma hos henne.
Pappa, du är vuxen. Hyr en lägenhet, säger Tove och drar sig loss. Du har själv satt dig i den här situationen. Du lovade att bo ensam, och istället tog du hit en främling, lät henne använda mina kläder och förstörde mitt hem
Ta ditt hem då, fräser Solveig. Kom Olofsen, du ska inte förnedra dig. Jävla otacksam tös…
En halvtimme senare lämnar Olof och Solveig tyst och krumma, nästan som gamla hundar i regnet. Tove minns pappas blick, sårad och skamsen. Men hon sträcker på sig och rör sig inte.
När de gått öppnar hon direkt fönstren, vädrar ut fisk-, rök- och billiga parfymdofter. Badrock, filt och allt Solveig lämnat allt åker ner i soppåsen. Dagen efter anlitar hon städ- och låsfirma. Hon vill aldrig mer röra något den kvinnan har haft.
Fyra dagar går.
Nu är Toves lägenhet fri från plastblommor och unkna dofter; hon bor förstås hos sin man men känner en lättnad.
Pappa hör hon inget ifrån, tills fjärde dagen då telefonen ringer.
Hej, säger Tove efter att ha tvekat.
Jaha Tove… sluddrar pappa. Nu är du väl nöjd? Solveig har stuckit. Hon lämnade mig…
Vilken överraskning, Tove svarar syrligt. Gissar att det hände när hon såg din riktiga lägenhet och fattade att det bara var arbete och problem?
Olof snyftar.
Ja… Jag skaffade ett element, sover på luftmadrass. Hon stod ut i tre dagar, sen sa hon att jag är luspank och en lögnare. Packade och drog till sin syster. Sa att hon bara slösat sin tid Men vi älskade ju varandra, Tove!
För kärlek var det väl inte du letade efter bekvämlighet, hon också. Ni räknade båda med mer än ni fick
Det blir tyst. Pappa har mer att säga.
Tove det är hemskt här ensam. Det är skrämmande Kan jag få komma tillbaka? Jag lovar, jag är helt ensam. Snälla!
Tove sänker blicken. Hon vet att pappa sitter i förfall och kyla. Men det har han själv valt; först svek han sin fru, sen sin dotter, och nu Solveig.
Visst tycker hon det är synd om honom men medlidandet kan göra mer skada än nytta.
Nej, pappa. Jag släpper inte in dig. Anlita hantverkare, renovera själv. Lär dig leva med konsekvenserna av dina val. Det enda jag kan göra är att rekommendera några bra killar som kan hjälpa dig. Hör av dig om du vill.
Sedan lägger Tove på.
Gränslöst? Kanske. Men Tove vill inte ha fler fläckar på sin badrock, eller sin själ. En del smuts går aldrig att tvätta bort; ibland måste man bara hindra den från att komma in.
