Jag minns det som igår, även om många år har gått sedan dess. Tanken på att gifta mig har alltid varit främmande, åtminstone inte med en som honom. Visst, han var en stilig och omtänksam kille, men ändå inte min.
Det hade börjat snöa den kvällen, och jag satt hopkrupen bakom en byrå i hörnet av det gamla huset. Namnet mitt var Linnea, och jag väntade bara på att året skulle ta slut. När sommaren kom skulle jag ha läst klart nionde klass och lämna byn utanför Västerås. Där väntade gymnasiet, lärarutbildningen och ett riktigt liv. Avståndet till staden var knappt en mil, men jag skulle bo på elevhemmet, långt från all bråk.
Mamma kom hem med sin sambo Roger och en annan man, båda redan lite runda under fötterna. De slog sig ner i köket. Det klirrade till när spriten hälldes upp och doften av medvurst fyllde luften. Jag kände hur det vattnades i munnen.
“Linnea, kom hit!” ropade mamma.
“Vad håller du på med, varför ska du vara så blyg?” hörde jag Roger, mammas sambo, bakom dörren.
“Ni är två…” svarade jag ynkligt.
“Inget vi inte varit med om,” skrattade Roger rått.
Det bullrade till av porslin som ramlade, och jag tryckte mig hårdare in i hörnet. Efter en stund blev allt tyst.
“Hörru, Micke, flickan sover nog,” mumlade Roger.
“Du har ju sagt att hon är fin men ändå, något…” svarade Micke.
“Hon har en dotter, du vet,” sa Roger.
“Vilken dotter?”
“Linnea hon är snart vuxen. Garanterat gömmer sig i rummet.”
“Kalla hit henne!” tjoade Micke glatt.
Roger kom in och såg den skräckslagna blicken hos mig. “Kom, sitt med oss!”
“Jag har det bra här,” mumlade jag.
“Sluta vara så blyg,” sa han och försökte lägga armen om mig.
Då snappade jag åt mig en vas och slog den med all kraft mot Rogers huvud. Glaset krossades och jag slet mig fri, rusade genom rummet.
“Ta henne!” ropade han, men jag var redan ut genom ytterdörren. Fötterna var bara i sockor, gammal t-shirt och slitna shorts, och snön bet mot huden.
De två männen följde efter ut i mörkret. Gatan i byn låg ödslig, och skriken ekade mellan husen. Jag sprang förbi ett stort gult hus, där en hund började skälla och en mansröst tystade djuret.
Jag kastade mig mot porten och dunkade hårt. En man i fyrtioårsåldern öppnade.
“Hjälp mig!” viskade jag, och blicken sökte hans förståelse.
Han drog in mig och stängde dörren.
“Erik, vem är det?” ropade en kvinna inifrån hallen.
“Jag vet inte hon blev jagad av några karlar,” svarade han och släppte in mig.
Kvinnan, som hette Agnes, tog tag i min hand. “In med dig, berätta allt sen!”
“Linnea, kom ut frivilligt!” hördes Roger genom dörren.
“Erik, rör dem inte!” skrek Agnes. “Kom in nu!”
Hundskallet fortsatte på gården, och Agnes tog upp sin mobil.
“Måste ringa polisen,” sa hon.
“Det är lugnt, Agnes. Jag reder ut det själv. De är från bygden,” muttrade Erik.
“Hur då?”
“På rätt sätt. Ta hand om flickan så länge.”
Han tog en plastpåse, gick till köket, lade ner en flaska och lite medvurst, klappade hunden Rolf och gick ut på gårdsplanen. Roger och Micke rusade fram.
“Ge oss Linnea!”
“Ta det här och dra,” sade Erik och räckte fram påsen.
När de såg vad påsen innehöll, sken de upp och försvann tyst mot byns utkanter.
Senare satt jag inlindad i en filt i kökssoffan.
“Jag heter Agnes Svensdotter,” sa kvinnan och satte på tevattnet. “Sitt ner, Linnea berätta allt.”
“Jag bor längst bort på gatan,” skakade jag fram mellan tårarna som trängde sig på. “Jag är Kiras dotter.”
“Jaså, det är du. Vi kom nyss hit, men hört om din mamma.” Agnes kramade mig, och jag grät ordentligt för första gången på länge. Hennes omtanke var ny, oväntad. Sen serverades te och smörgåsar. Jag åt under tystnad, och ingen pressade med frågor.
Senare fick jag duscha och dra på mig en av Agnes gamla morgonrockar.
Allt jag önskade var att få stanna över natten. Värmen i badet var himmelsk, och jag fasade för att bli utslängd i den kalla snön igen.
Agnes talade med mig medan jag torkade mig:
“Linnea, ingen kommer att sakna dig direkt eller leta efter dig, eller hur? Du vill inte hem?”
Jag skakade på huvudet och såg ner.
“Imorgon måste vi iväg tidigt,” började hon.
Jag förstod genast. “Jag kan vara ensam, jag ska inte öppna för någon. Rolf vaktar gården.”
“Precis! Bra Linnea. Och vill du så kan du gärna koka soppa till oss när vi kommer hem,” log Erik.
“Jag kan laga mat och städa,” svarade jag snabbt. Rädslan för att bli utslängd satt kvar.
“Ingen fara att städa lite på nedervåningen,” instämde Agnes.
Nästa morgon låg jag tyst i sängen tills bilen rullade ut på gården. När allt blev stilla, gick jag upp, tvättade ansiktet, tog te och rostbröd med ost och blev sedan ivrig att städa undan, dammsuga och skura golven.
Plötsligt hörde jag en röst bakom mig:
“Vad är detta?”
Jag snurrade runt. En lång pojke, kanske arton år, med nyfikna blå ögon, studerade mig.
“Jag städar,” mumlade jag. “Och du är?”
Han ryckte på axlarna, plockade fram mobilen och ringde sin mamma.
“Mamma, jag är hemma. Vem är tjejen?”
“Sven, låt henne bo här några dagar,” hörde jag Agnes svara.
“Spelar ingen roll för mig,” sa han och stoppade mobilen i fickan. Han mätte mig med blicken, gick till köket och fixade sitt eget te.
Jag fortsatte att damma och lyssnade på varje ljud.
Plötsligt hördes rop utifrån:
“Hörru, ge oss en flaska till!”
Sven kikade ut genom fönstret och jag skrek: “Öppna INTE!”
Han log underfundigt, gick ut, och jag rusade till fönstret. Där såg jag Roger och Micke. Sven sa något, och båda föll handlöst i snön och slokade hemåt efter några få ord.
När Sven kom in igen, skakade han på huvudet och frågade försiktigt:
“Var du rädd?”
Jag bröt ihop och grät mot hans axel.
“Vad heter du?” frågade han.
“Linnea,” svarade jag hulkande.
“Jag är Sven. Ingen fara, de kommer inte tillbaka!”
Sen gick han till övre plan. Jag kokade soppa till kvällsmat och satt länge vid köksbordet och tänkte. Jag ville ju stanna här, men insåg samtidigt att jag hade gått över alla gränser för vad som var passande.
När Agnes och Erik kom hem, såg de sig förundrat omkring. Det doftade rent och soppa. “Jag går hem,” viskade jag tackfullt.
“Stanna några dagar till, Linnea,” bad Agnes.
“Tack, men jag måste gå hem ändå,” upprepade jag. Jag stod vid dörren och insåg att jag bar deras kläder och tofflor.
Agnes drog med mig till garderoben och plockade fram jeans, stickad tröja och en varm jacka.
“Ta på dig vi är nästan lika långa.”
“Jag kan inte”
“Du måste ha något på dig ute i kylan.”
Sen gav hon mig mössa och vinterstövlar.
“Linnea, ta hand om dig!”
“Tack, Agnes!” sa jag, och gick hem.
Vardagen kom tillbaka men ändå inte. Mamma fick jobb på ett lantbruk, och Roger försvann med sin vän.
Våren kom. En dag satt jag och pluggade när någon knackade. Utanför stod Sven. Han vinkade; jag rusade ut.
“Hej, Linnea!”
“Hej, Sven!”
“Mamma vill prata med dig.”
När jag klev in i det huset igen, kändes allt oväntat välbekant och välkomnande. Agnes kramade mig i dörren.
“Linnea! Vad bra att du kom.”
Vi satte oss vid köksbordet, och Agnes log mot mig över sitt te.
“Jag har ett förslag. Jag och Erik reser till Turkiet i en månad. Sven är sällan hemma. Kan du sköta huset åt oss? Vattna alla blommor, mata Rolf och katten Sigge? Du får tjugotusen kronor i förskott.”
Jag protesterade, men hon insisterade. “Ta emot! Det är viktigt att du har lite att röra dig med.”
Vi gick genom huset och hon visade var alla krukor stod, var djurens mat fanns. Sen kallade Agnes på Sven, som genast kom ner.
“Presentera Linnea för Rolf!” sa hon.
Sven la handen lätt på min axel och vi gick ut med hunden. Under vägen berättade han om universitetet, om karaten och om pappans företag.
Men jag tänkte på helt andra saker. Jag förstod att vi levde i olika världar. Sven och hans familj de var vänliga och bra, men detta var inte en saga, utan livet självt.
“Två månader till, sen tar jag min examen på lärarkollegiet. Jag ska klara det, börja jobba och skaffa mig ett eget liv. Men jag kommer inte att gifta mig med honom hur fin han än är. Han är fortfarande inte min typ.”
Jag är så tacksam mot Agnes för kläderna och de tjugotusen. De gav mig en chans att klara mig de första veckorna i staden.
Den lilla flickan jag en gång var, förstod djupt inne att nu just nu tog barndomen slut. Nu börjar vuxenlivet, inte lättare, men helt och hållet mitt ansvar.
Vi nådde huset. Jag klappade Rolf, log mot Sven och styrde stegen mot mitt hem. Imorgon började jobbet på gården. Bara jobb inget annat.
