Rör inte upp det förflutna Ofta sitter Tove och tänker på sitt liv, nu när hon har passerat femtiostrecket. Hon kan inte påstå att äktenskapet varit lyckligt, mest på grund av maken Jörgen. Visst gifte de sig av kärlek, båda var förälskade, men när förändringen kom med Jörgen missade hon ögonblicket. De bodde på landet, i huset hos svärmor Anna. Tove gjorde allt för att hålla lugnet, respekterade svärmor, och Anna bemötte henne med värme. Toves mamma bodde i grannbyn med sin yngste son, ofta sjuk. – Anna, hur går det med din svärdotter Tove? – frågade skvallertanterna vid brunnen eller i mataffären, eller bara längs vägen. – Jag har inget ont att säga om Tove, hon är respektfull, kan allt och sköter hemmet väl, hjälper mig med allt – svarade svärmor alltid. – Ja tjena, att det är frid och fröjd hos er, när har en svärmor någonsin berömt sin svärdotter, det tror vi inte på, – svarade bykvinnorna. – Det är upp till er, – sa Anna och gick vidare. Tove födde dottern Vera, alla jublade. – Tove, är inte Vera lik mig? – letade svärmor efter sina drag i barnbarnet, men svärdottern skrattade bara, det spelade ingen roll vem dottern liknade. När Vera fyllde tre fick Tove en son. Glädje igen. Jörgen arbetade, Tove var hemma med barnen, svärmor hjälpte mycket. De levde som alla andra, kanske till och med bättre, lugnt och stilla, maken drack inte som många andra män. En del kvinnor fick ofta leta efter sina karlar bakom samlingslokalen. Där hade de sina sittningar och drack så de knappt tog sig hem. Då släpade fruarna hem dem – svärande och förbannade allt möjligt. När Tove var gravid med tredje barnet fick hon veta att Jörgen varit otrogen. I byn hålls inget hemligt, ryktet om Jörgen och Tanja – änkan – spreds snabbt. Det var grannen Malin som kom och avslöjade det för Tove. – Tove, du bär på Jörgens tredje ungen och han … – uttryckte sig grovt, – är otacksam och springer hos andra kärringar. – Malin, kan det vara sant? Jag har inte märkt något – häpnade Tove. – Inte konstigt, med två barn och ett tredje på väg. Hemmet, svärmor, gården. Han gör som han vill. Hela byn vet de har ett förhållande, Tanja döljer det inte ens. Tove blev ledsen, svärmor visste, men teg, hon ville skona svärdottern. Hon hade skällt på Jörgen, men han slog ifrån sig. – Mamma, vad vet du? Kärringprat, det är de bra på. Malin kom rusande en dag. – Tove, din Jörgen smög just in hos Tanja, jag såg det själv, var på väg hem från affären. Vill du bli ensam med tre barn utan man? Gå dit och dra henne i håret. Du är gravid, Jörgen vågar inte röra dig, – hetsade grannen. Tove visste att hon inte vågade bråka med Tanja – snabbtänkt, bråkig och tålig efter makens död. Men hon gick ändå. – Jag går och ser min Jörgen i ögonen och får honom att erkänna. Han nekar ju alltid, säger allt bara är skvaller – sa hon till svärmor, som försökte hindra henne. – Tove, vart ska du med magen? Var rädd om dig … Det var sen höst, redan mörkt. Hon knackade på hos Tanja och väntade. Men Tanja svarade bakom dörren. – Vad vill du, varför bankar du? – Släpp in mig, jag vet att Jörgen är hos dig, folk har sagt det – sa Tove högt. – Ja, visst, nu ska jag rusa och öppna. Gå hem och sluta larva dig – hon hörde hur Tanja skrattade. Efter en stund gick Tove därifrån. Mannen kom hem efter midnatt, berusad – drack sällan men det hände. Tove var vaken. – Var har du varit? Du hänger hos Tanja, ni dricker tillsammans, jag var där men hon öppnade inte… – Vad fantiserar du om, – protesterade Jörgen, – jag var hos Janne, vi satt och snackade, märkte inte tiden. Tove trodde honom inte men den här gången blev det inget bråk. – Vart skulle jag ta vägen med två barn och ett tredje på väg? Mamma är sjuk och min bror har redan sin familj. Hur ska vi få plats? Mamman brukade säga: – Stå ut, Tove. Du valde honom, födde barn. Tror du det var lätt med din pappa? Han drack och for ut i raseri, du minns väl hur vi fick gömma oss hos grannen. Gud tog honom till sist, men jag stod ut. Din Jörgen dricker i alla fall sällan och lyfter aldrig handen mot dig. Kvinnans lott är att tåla. Tove höll inte alltid med, men insåg att hon inte kunde lämna sin man. Svärmor försökte också trösta henne. – Du har tre barn snart, vart ska du? Vi klarar oss – vi två mot Jörgen. Dottern Alice föddes svag och sjuk – Toves oro under graviditeten satte sina spår – men med tiden blev hon lugn och fick mycket omtanke från svärmor. – Tove, har du hört? – grannen rusade in med nya rykten: – Tanja har släppt in Micke, grannens man, hans fru kastade ut honom. – Låt henne, Gud för henne, – svarade Tove och var lättad, nu slipper Jörgen springa dit. En månad senare kom Malin igen. – Micke gick tillbaka till sin fru, nu letar Tanja efter en ny karl. Håll koll på Jörgen, snart är det honom hon vill ha igen, – varnade hon. Tove bodde med Jörgen och svärmor, flera år flöt på. Men är det något rastlöst i en man, sitter han inte lugnt vid sin hustru. Anna mötte väninnan Agnes på vägen från affären. – Anna, vad är det med din Jörgen? Tove är bra, det säger du själv – vad mer kan han begära? – Vad Agnes, menar du Jörgen springer igen? – Och hur! Han går till Vera, frånskild och jobbar i vår matsal … Anna sa inget till Tove, men skällde på sonen i smyg. Men det går inte att gömma sanningen. Tove fick åter höra om hans affärer, från Malin. Tårar och bön hjälpte inte, Jörgen fortsatte som förr. Han tänkte aldrig lämna familjen, visste att han aldrig kunde överge fru och barn. Men trofast var han inte. Hemma levde han bekvämt – fru, barn, mor och ordnat hem, medan han roade sig vid sidan om. Anna skällde på sonen öppet och försökte få honom att skärpa sig, men han lyssnade inte. – Jag jobbar, sliter för familjen, ni klagar och tror på skvaller! – protesterade Jörgen. Åren gick. Barnen växte. Vera gifte sig i länet, sonen avslutade högskolan och gifte sig med en stadstjej. Yngsta Alice skulle sluta gymnasiet och planerade att plugga i centralorten. Jörgen hade lugnat sig – gick ingenstans, mest hemma, liggande i soffan, sjukdomen satte stopp. Han slutade dricka helt. – Tove, hjärtat krånglar, får ont i ryggen – klagade han, – Tove, knäna värker, vad kan det vara, kanske borde jag söka läkare? Tove saknade honom inte. Hennes hjärta hade stelnat av alla tårar och besvikelser, innan han lugnade sig. – Nu när hälsan sviker ligger han bara hemma och klagar – tänkte hon – låt hans tidigare flammor ta hand om honom nu. Anna är död och begraven bredvid sin man. Hemmet är lugnt, men barn och barnbarn kommer ibland. Då glädjs Tove och Jörgen – han klagar för barnen på sitt dåliga mående, och skyller på att hustrun inte tar hand om honom. Äldsta dottern tar med mediciner, oroar sig om pappan, och säger till sin mamma: – Mamma, var inte arg på pappa, han är sjuk – det svider i Tove när dottern försvarar honom. – Han får skylla sig själv, bråkig ungdom förstörde hans hälsa. Jag är också sliten – förlorade hälsan av oro för hans skull, – försökte Tove försvara sig. Sonens närvaro uppmuntrar pappan mest. När han kommer är det han som pratar med sin far – så är det väl mellan män. Barnen förstod aldrig sin mamma när hon berättade att pappan varit otrogen och att hon tålde allt för deras skull. Hon ville inte lämna dem utan far. Men vad fick hon höra? – Mamma, rör inte upp det förflutna, låt pappa vara, – sa Vera, och sonen höll med. – Det som har hänt har hänt, – sa sonen och klappade mamma på axeln. Självklart gör det ont för Tove att barnen håller på sin pappa, men hon förstår dem ändå – livet är som det är.

Rör inte upp det förflutna

Ofta sitter jag och funderar över livet nu när jag har passerat femtio. Min fru, Ingrid, kan nog inte påstå att vårt äktenskap varit särskilt lyckligt mest på grund av mig, Lars. Vi gifte oss ganska unga, förälskade och hoppfulla, men någonstans på vägen förändrades något i mig utan att hon riktigt hann märka när det skedde.

Vi bodde i en lite by i Småland, i ett gammalt hus som tillhörde min mamma, Greta. Ingrid gjorde sitt bästa för att hålla harmoni i hemmet, och Greta var alltid vänlig mot henne. Min svärmor, Agneta, bodde i grannbyn med min svåger och var ofta sjuk.

– Hur är det egentligen att bo med svärdottern Ingrid? brukade damerna fråga Greta när de sågs vid ICA eller på gångvägen.

– Ingrid är omtänksam och duktig. Hon klarar allt hemma och hjälper mig med allt, svarade Greta varje gång.

– Jaså, det där tror vi inte på svärmödrar brukar inte precis berömma sina svärdöttrar! skrattade grannkvinnorna.

– Ni får tro vad ni vill, sa Greta och gick vidare.

Ingrid fick en dotter, Linnea. Alla glädde sig. Greta försökte se sina egna drag i barnbarnet och Ingrid skrattade bara; för henne spelade det ingen roll vem flickan liknade.

När Linnea fyllt tre fick vi en son, Simon. Det blev åter fullt upp med småbarn. Jag jobbade, Ingrid var hemma med barnen, och Greta hjälpte till nöjt. Vi levde ganska enkelt kanske till och med bättre än många lugnt och stilla. Jag drack aldrig, till skillnad från en del andra män i byn. Några hustrur fick jaga sina män vid puben där de suttit och druckit, och sedan släpa hem dem under vredesutbrott.

När Ingrid väntade vårt tredje barn, kom ett illavarslande rykte jag hade varit otrogen. Ingenting stannar länge i en liten by, och snart visste alla om min affär med Rut, änkan. Grannfrun Malin kom till Ingrid.

– Ingrid, du bär på ert tredje barn och din man springer runt; han drar hem till Rut!

– Säger du det, Malin? Jag har inte märkt något, svarade Ingrid förvånat.

– Du har ju fullt upp med barn och hushåll, så när skulle du märka? Alla vet om det, och Rut skäms inte ens.

Ingrid blev ledsen; Greta visste också men höll tyst hon ville skydda Ingrid. Många gånger försökte hon tillrättavisa mig, men jag skakade bara av mig det.

– Mamma, du tror väl inte på all byskvaller! Kvinnor snackar bara.

En kväll kom Malin rusande.

– Ingrid, jag såg själv din Lars gå in hos Rut nyss! Vill du bli ensam med tre barn? Gå dit och dra henne i håret du är ju gravid, han vågar inte röra dig!

Men Ingrid visste att hon aldrig skulle våga bråka med Rut; hon visste hur tuff och stridslysten Rut var. Hennes man hade drunknat en midsommar och hon hade klarat sig själv sedan dess. Men Ingrid gick ändå.

– Jag ska gå dit och titta min man i ögonen, sa hon till Greta som försökte hindra henne.

– Snälla Ingrid, gå nu inte så här med magen…

Det var sent på hösten; redan mörkt. Hon knackade på hos Rut och väntade, men Rut svarade genom dörren:

– Vad vill du, varför bankar du på?

– Släpp in mig, jag vet att Lars är här, folk har berättat.

– Haha, du kan drömma! Gå hem och sluta skäm ut dig.

Ingrid vände hemåt; Rut öppnade aldrig. Jag kom hem efter midnatt, berusad. Inte ofta jag drack, men ibland. Ingrid väntade.

– Var har du varit? Jag vet att du varit hos Rut, ni dricker tillsammans. Jag kom dit, hon öppnade inte

– Sluta hitta på, svarade jag irriterat. Jag var hos Pelle och vi drack, märkte inte tiden.

Ingrid trodde inte på mig, men hon höll tyst. Inget bråk, det var sent och hon var ingen grälsjuk person. Vad kunde hon göra som man säger, inget brott är bevisat. Hon låg vaken och tänkte:

– Vart ska jag ta vägen med två barn och en tredje på väg? Mamma är sjuk och min bror har redan tre barn. Det är trångt som det är.

Ingrids mamma sa alltid när hon klagade på min otrohet:

– Stå ut, dotter. Har du gift dig och fått barn, måste du stå ut. Tror du det var lätt att leva med din pappa han drack och då fick vi gömma oss hos grannarna. Gud tar ju hand om oss till slut. Din Lars dricker i alla fall sällan och är inte våldsam. Kvinnor har alltid fått tåla mycket.

Ingrid höll inte alltid med sin mamma, men hon visste att hon inte skulle kunna lämna mig. Greta övertalade henne också att stanna.

– Min dotter, stanna här med barnen; vi klarar oss tillsammans.

Vårt tredje barn föddes, lilla Svea. Hon var tyst och sjuklig; kanske hade Ingrid oroat sig för mycket under graviditeten. Men med tiden blev Svea lugnare, och Greta tog särskilt mycket hand om henne.

– Ingrid, har du hört? ropade Malin, som förde vidare alla byns rykten. Rut har släppt in Magnus hos sig hans fru kastade ut honom.

– Det får hon göra som hon vill, sa Ingrid, och inom sig kände hon lättnad nu skulle jag inte springa dit mer.

En månad senare hade Magnus gått tillbaka till sin fru. Malin var snabbt med nyheten:

– Nu får Rut hitta en ny man igen! Men håll koll på din Lars man vet aldrig när han ramlar dit igen.

Ingrid och jag levde lugnare, och Greta var glad igen. Men om en man har rastlösa demoner i sig finner han aldrig stillhet.

En dag mötte Greta sin gamla vän Märta på ICA:

– Greta, jag fattar inte Lars. Ingrid är fin och snäll, och du har ju alltid berömt henne. Vad behöver han mer?

– Märta, menar du att Lars åter springer på kvinnoaffärer?

– Jo visst nu har han varit med Veronica som jobbar på vårt matställe i byn!

Greta blev förtvivlad och försökte tala förstånd med mig, men man kan inte styra en vuxen son. Jag svarade ilsket att hon skulle låta bli att lägga sig i.

– Jag gör mitt för familjen jobbar och drar in pengar, men ni ger mig bara skuld. Ni lyssnar för mycket på byskvaller!

Åren gick. Barnen blev vuxna. Linnea utbildade sig i Växjö, träffade sin man där och blev kvar. Simon tog examen i Linköping, gifte sig och stannade där.

Och nu går Svea sista året i gymnasiet och vill också flytta till stan. Jag är lugn numer, ingen mer otrohet, bara jobb och hem. Hälsan sviktar, jag ligger gärna på soffan och klagar på värk dricker aldrig längre, inte ens till fest.

– Ingrid, mitt hjärta är konstigt värker mot ryggen, och knäna har börjat krångla. Borde jag besöka hälsocentralen i stan?

Men Ingrid känner ingen medkänsla med mig längre. Hon har gråtit klart, blivit hård inombords av alla besvikelser under åren innan jag lugnade mig.

– Han sitter bara hemma och klagar nu när hälsan tryter, tänker hon för sig själv. Han kan vända sig till sina gamla väninnor låt dem ta hand om honom.

Greta gick bort och ligger begravd på kyrkogården vid makens sida. Nu är det stilla hemma hos Ingrid och mig. Ibland kommer barn och barnbarn på besök. Då gläds vi båda. Jag klagar på min hälsa, och skyller till och med på Ingrid att hon inte tar hand om mig. Linnea kommer med mediciner och oroar sig, och säger till sin mamma:

– Mamma, bråka inte med pappa han är ju sjuk. Men Ingrid tar illa vid sig när dottern försvarar mig.

– Han har själv förstört sin hälsa med allt vad han höll på med. Jag har också tappat min kraft när jag oroade mig över honom, försöker hon säga till Linnea.

Simon peppar mig också när han är på besök. Det känns naturligt att vi män håller ihop.

Barnen förstår nog aldrig riktigt Ingrid när hon förklarat att jag varit otrogen och att hon stått ut för deras skull. Hur kunde hon lämna dem utan far? Hur svårt det varit och hur ont det fortsatt gör. Men vad får hon till svar?

– Mamma, rör inte upp det gamla, sluta plåga pappa, säger Linnea, och Simon instämmer.

– Det som har varit är över nu, säger Simon och klappar henne på axeln.

Visst svider det att barnen försvarar sin far, men samtidigt begriper Ingrid varför. Man måste leva vidare.

Tack för att du har läst, för att du följer och för ditt stöd. Lycka till i livet!