– Inget, lilla mamma! Du har ditt eget hus, där bor du. Kom inte hit om vi inte bjuder in dig. Min mamma bor i en liten, mysig by vid en svensk älv. En skogsdunge börjar precis bakom tomten, och under säsongen kan man plocka imponerande mängder bär och svamp. Ända sedan barndomen har jag sprungit genom de välbekanta ängarna med en korg och njutit av samvaron med naturen. Jag gifte mig med en klasskamrat, vars föräldrar bor nära min mamma – fast på andra sidan gatan, utan tillgång till älven och skogen. Därför bor vi alltid hos min mamma när vi kommer hem från Stockholm. Mamma har förändrats mycket på sistone, kanske av ålder eller avundsjuka på min man, och våra semesterdagar har allt oftare urartat i gräl. Det har blivit allt svårare att lösa saker fredligt. Efter att vi bott några gånger hos min makes föräldrar lyckades mamma också starta gräl, denna gång med sin pojkvän, om bagateller. Min svärmor blev så upprörd att hon vrålade – hela gatan hörde dem vädra gamla oförrätter. En månad senare, när alla lugnat sig, kom vi på den smarta idén att bygga ett eget hus – så skulle ingen bli sårad, vi skulle ha vår egen plats att vara hemma på. Markfrågan tog lång tid att lösa, men till sist ordnade det sig. Svärföräldrarna hjälpte entusiastiskt till med bygget, svärfar var ständigt på bygget. Den enda som ställde till problem var min mamma. Hon kom förbi, gav råd, kritiserade det som redan var gjort – kort sagt, vi fick ingen ro ens här. Så vi byggde huset. Vilken mardröm. Ett år senare stod huset klart. Vi hoppades få andas ut, men nej! Mamma ville inte sluta komma, pratade om vår egoism och sa nu att hon minsann inte tänkte hjälpa till. Hon struntade i att min man alltid gjort allt småfix på hennes tomt – klippt gräs, lagat taket osv. En dag sa min mamma: – Varför kommer du hit? Stanna i din stad, och när du är här ska du bara visa dina rikedomar. Där gick min mans tålamod till bristningsgränsen. Han gick lugnt fram till sin svärmor, men det var något i hans lugn som fick mamma att dra sig mot dörren: – Vad gör du, svärson…? – Inget, lilla mamma! Du har ju ditt eget hus. Bo där. Kom inte hit om vi inte bjuder in dig. Ge oss åtminstone en ledig helg ibland. Behöver du hjälp, ring oss, är det eldsvåda så kommer vi! – Vad menar du? Eldsvåda? Vid de orden rusade mamma ut genom dörren, och jag kämpade för att hålla mig för skratt när jag såg henne kasta snabba blickar omkring sig och skynda mot grinden. Min man lugnade sig och tydligt lättad höjde han händerna: – Jaha, kanske att eldsvådan var lite överdrivet. – Nej, det var precis så. Och vi skrattade tillsammans åt mammas min. Sedan dess har det varit lugnt i vårt nya hem. Mamma kommer inte längre på besök, tar gärna emot min mans hjälp, men vi pratade bara om det absolut nödvändigaste. Hon minns nog fortfarande eldsvådan.

Inget, kära mamma! Du har din egen villa, du bor ju där. Kom inte hit igen om inte vi bjuder in dig.

Min mamma bor i ett litet, tryggt samhälle vid en slingrande å. En tät barrskog börjar direkt bakom hennes trädgårdsstaket, och under säsong kan du plocka fantastiska mängder blåbär och kantareller. Hela min barndom sprang jag där på ängarna med en korg på armen och njöt av den svenska naturen. Jag gifte mig med min klasskamrat, hans föräldrar bor inte långt ifrån mamma, fast på andra sidan landsvägen och de har varken skogsbacke eller vatten vid sin tomt. Därför brukar vi bo hos mamma när vi reser hem från Stockholm.

De senaste åren har mamma förändrats mycket, kanske på grund av åldern, kanske av avundsjuka på min man semesterveckorna hemma har allt oftare slutat i gräl. Att samtala lugnt har blivit allt svårare. De få gånger vi sov över hos svärföräldrarna lyckades mamma ändå starta bråk, nu med svärmor, och de tjafsade om småsaker. Svärmor blev så arg att hon skrek högt, och hela byn kunde höra dem slunga ur sig gamla oförrätter.

En månad senare, när allting lugnat sig, fick min man och jag en god idé vi skulle bygga vårt eget hus! Då kunde ingen bli sårad och vi skulle äntligen ha ett hem att återvända till där vi kunde få lugn och ro.

Att hitta en tomt tog tid, men till slut löste vi det. Svärfar och svärmor engagerade sig och hjälpte oss med bygget svärfar var ständigt på plats med hammare och såg.

Den enda som ställde till det var mamma. Hon kom förbi, gav råd, klagade på det som redan var klart kort sagt, hon gav oss aldrig en stunds ro där heller. Så byggde vi huset, och det var ett rent plågeri.

Ett år senare var huset klart, och vi trodde att vi äntligen skulle få andas ut. Men nej! Mamma slutade inte komma över, började anklaga oss för själviskhet och påstod till och med att hon hädanefter aldrig tänkte ta emot vår hjälp. Hon glömde att min man alltid hjälpt henne med gräsklippning och taklagning.

Och så en dag sa mamma:
Varför kommer du hit ens? Stanna i din stad, och om du kommer hit visar du bara upp era pengar.

Då gick min mans tålamod slut. Han gick sakta mot sin svärmor, och det var något i hans lugn som fick mamma att dra sig bakåt, mot ytterdörren.
Vad gör du, svärson?
Inget, kära mamma! Du har din villa, du bor ju där. Kom inte hit igen om inte vi bjuder in dig. Ge oss en helg utan besök, snälla. Behöver du hjälp, ring oss, och är det eldsvåda så kommer vi direkt!
Vad då eldsvåda? Vad menar du!

Vid de orden snubblade mamma nästan ut genom dörren. Jag fick kämpa för att inte skratta när jag såg henne rädd kika runt och traska snabbt mot grinden. Min man höjde händerna när han lugnat ner sig:
Oj, kanske gick jag lite hårt till med brasan.
Nej, du sa det precis som det är.

Vi skrattade ihop, båda två, när vi mindes min mammas min. Sedan dess har det varit lugnt i vårt nya hus. Mamma besöker oss aldrig, tar emot makens hjälp, men pratar bara i ja/nej-svar. Kanske tänker hon fortfarande på eldsvådan.