Farmor favoriserade ett barnbarn
Och jag då, farmor? frågade hon försiktigt.
Du, Lovisa, du klarar dig ändå. Se bara så runda kinder du har fått.
Nötter är till för hjärnan, Erik behöver dem att plugga han är ju pojke, vårt stöd.
Du kan gå och damma hyllorna. En flicka måste vänja sig vid arbete.
Louise, menar du allvar? Hon håller ju på att gå bort. Läkarna säger att det bara är några dagar kvar kanske bara timmar
Erik stod i köksdörren, knådade bilnycklarna i handen. Han såg ut som något katten släpat in.
Jag är allvarlig, Erik. Vill du ha te? Lovisa vände sig inte ens om, fortsatte bara att methodiskt skära äpple till sin dotter. Sätt dig, jag kokar nytt.
Vilket te, Louise? brodern klev in i rummet. Hon ligger därinne nu, överallt slangar, kippar efter andan
Hon ropade efter dig i morse. Lovisa, sa hon, var är Lovisa? Jag blev alldeles kall. Ska du verkligen inte gå?
Det är ändå farmor! Det är sista chansen, förstår du?
Lovisa lade omsorgsfullt upp äppelbitarna på ett fat innan hon tog blicken från brorsan.
För dig är hon farmor. För henne är du Erik, hennes lille solstråle, släktets stolthet.
Jag jag har aldrig funnits för henne.
Tror du verkligen jag behöver ett avsked?
Vad skulle vi säga till varandra, Erik? Vad har vi att förlåta?
Glöm de där barndomsgrälen! Erik slängde nycklarna hårt på bordet. Ja, hon älskade dig inte som mig. So what?
Hon är gammal och enveten, men hon håller på att dö! Man kan väl inte vara så hård.
Jag är inte hård. Jag känner bara ingenting för henne. Gå själv till henne, sitt där, håll henne i handen. Det betyder mycket mer för henne än att jag skulle vara där.
Du är ju hennes lilla guldklimp. Skina för henne till slutet!
Erik såg på sin syster, vände sedan och gick tyst ut, dörren slog igen.
Lovisa suckade, tog äppelfatet och gick in till dottern.
***
Allt i vår familj har alltid varit tydligt uppdelat. Våra föräldrar älskade oss båda lika både Lovisa och Erik.
Hemma var det alltid varmt, bullrigt, det luktade kanelbullar och utflykter.
Men farmor, Rut Gustavsdotter, var av en annan sort.
Erik, lilla hjärtat, kom hit, sa farmor när vi hälsade på om helgerna. Titta vad jag sparat till dig!
Valnötter, öppnade för hand! Och så Dajm, dina favoriter!
Sjuåriga Lovisa stod bredvid och såg hur farmor plockade fram godsakerna ur skåpet.
Och jag då, farmor? frågade hon försiktigt.
Farmor kastade en snabb, vass blick.
Lovisa, du har så mycket redan. Se på dina kinder!
Nötter är för hjärnan, Erik behöver dem till skolan, han är ju pojken, vårt hopp.
Gå och damma nu. Flickor måste lära sig arbeta.
Erik rodnade, tog vara på påsen och drog sig snabbt undan, medan Lovisa gick för att damma tavlor.
Det kändes aldrig som en sorg för henne. Märkligt nog. Som barn tog Lovisa bara det hela som vädret: det regnar, farmor älskar Erik. Så kan det vara.
I gången väntade ofta brodern.
Här, han tryckte halva godiset och en näve nötter i hennes hand. Ät bara inte därinne, då gnäller hon igen.
Du behöver det mer, log Lovisa. För hjärnan.
Äh, vad är det för hjärna, skrattade Erik. Hon är ju knäpp. Kom, ät nu!
De satt på trappen till vinden och knaprade på det förbjudna tillsammans. Erik delade alltid, alltid.
Till och med när farmor i smyg gav honom pengar till glass, kom han till Lovisa:
Du, det räcker till två GB Sandwich och tuggummi också. Kom, vi går!
Brodern var alltid hennes största stöd. Hans kärlek vägde upp all farmors kyla, så Lovisa aldrig kände någon brist.
Åren gick. Rut Gustavsdotter blev äldre. När Erik fyllde arton, förklarade farmor stolt att hon ville skriva över sin andra tvårummare i Vasastan på honom.
Familjens stöd måste ha sitt eget, sade hon vid släktmötet. Så han kan ta hem någon ordentlig flicka, inte ränna omkring.
Mamma suckade bara. Hon kände sin mors envishet och bråkade inte, men på kvällen, efter att alla gått, gick hon in till Lovisa.
Gumman, tro inte Pappa och jag ser allt. De pengar vi sparat till större lägenhet och till bil, dem får du.
Det blir din insats så du kan köpa eget.
Men mamma, det är okej, Lovisa kramade om henne. Erik har bättre nytta av lägenheten, han ska ju gifta sig med Sara snart. Jag bor i studentkorridor tills vidare.
Nej, Lovisa. Farmor må vara som hon är, men vi är föräldrar. Vi favoriserar inte, så ta emot det här nu. Inga protester.
Lovisa tog aldrig emot.
Erik flyttade till farmors lägenhet direkt efter bröllopet, och i vår trea hemma blev det gott om plats.
Lovisa tog hans gamla rum, fyllde det med böcker och staffli, och för första gången kände hon det är fantastiskt när ingen delar upp kärleken i rätt och fel.
Och trots arv eller inte, blev bandet till brorsan bara starkare. Snarare tvärtom. Erik bar på en konstig liten skuld.
Kom förbi, Lovisa, han kikade förbi ofta. Sara har bakat bullar. Och farmor
Du vet. Hon ringde igår. Undrade om jag lagt hennes pengar på dina tramsigheter.
Och vad sa du?
Att jag spelat bort allt på Jack Vegas och dyr whisky, Erik skrattade. Hon frustade i telefonen och sen, Det har Lovisa lärt dig!
Så klart, log Lovisa. Vem annars?
***
När Lovisa gifte sig och fick barn med Ola blev boendefrågan akut. Då visade mamma åter sina diplomatiska talanger.
Hör nu, barn, sa hon, vi har en trea. Erik har sin tvåa. Ni hyr nu, Lovisa och Ola.
Vi byter vår trea mot en etta och en tvåa. Vi föräldrar tar ettan, ni tar tvåan.
Mamma, sade Erik direkt. Min andel i vår föräldra-trea ger jag direkt till Lovisa. Jag har farmors lya, det räcker för oss.
Lovisa och Ola kan få allt, de har nyss fått barn. Låt dem bygga sitt. Inga diskussioner.
Ola, Lovisas man, blev helt paff.
Men det är massa pengar. Är du säker?
Japp. Lovisa och jag har alltid delat. Hon fick aldrig farmors uppmärksamhet, så det är bara rättvist. Det är mitt ord.
Lovisa grät då. Inte för att det blev mer bostad, utan för att hennes bror var världens finaste.
Vi löste det. Alla fick sitt. Mamma hälsade ofta på och hjälpte med barnbarnet, Erik med familj kom förbi varje helg.
Farmor Rut bodde ensam. Erik fixade handling och trasiga rör, lyssnade på klagomål om hälsan och otacksamma Lovisa.
Har hon ens ringt nån gång? undrade farmor, med stram min. Frågat hur jag mått?
Men farmor, du ville ju inte veta av henne, svarade Erik milt. Du sa knappast ett vänligt ord på tjugo år. Varför skulle hon ringa?
Jag ville uppfostra henne! svarade farmor stolt. Så flickor vet sin plats! Men nu Hon norpade åt sig lägenheten, körde ut min dotter ur huset!
Erik suckade bara. Det fanns inget mer att säga.
***
Lovisa satt i köket. Tankarna förde henne ofta på villovägar.
Så, farmor slog undan hennes hand från sylten. Farmor berömde Eriks barnteckning, men gick bara förbi Lovisas diplom från mattetävlingen.
Hon satt som en drottning på Eriks bröllop men dök inte ens upp på Lovisas sade sig vara sjuk.
Mamma, varför hälsar vi aldrig på farmor Rut? dottern kikade in. Morbror Erik sa att hon är jättesjuk.
För att farmor Rut bara vill träffa morbror Erik, gumman, Lovisa strök dottern över håret. Det är lugnast så, tror jag.
Är hon elak? dottern sneglade upp.
Nej, Lovisa tänkte efter. Hon kunde bara inte älska alla, bara en åt gången. Det händer ibland.
Senare ringde Erik igen.
Hon är borta nu, Louise. För en timme sen.
Jag beklagar, Erik. Jag vet att det är tungt för dig.
Hon väntade på dig ändå, ljög Erik. Lovisa visste att han ljög, snällt, för att få dem att försonas i efterhand. Sa: Jag hoppas Lovisa får det bra.
Tack, Erik Kom hit imorgon så minns vi henne. Jag bakar paj.
Jag kommer Och Louise? Ångrar du inget, att du inte gick?
Hon svarade ärligt.
Nej, Erik. Jag ångrar inget. Falskhet tjänar inget till. Vi ville inte se varandra ändå
Brodern var tyst ett tag.
Du har nog rätt, sade han. Du har alltid varit förnuftigast i familjen. Ses imorgon.
Begravningen var tyst. Lovisa var där för mamma och brodern. Hon stod lite avsides i svart kappa, såg upp mot det där tunga himlavalvet som alltid hänger över kyrkogården. Inga tårar när kistan sänktes.
Erik gick fram, lade armen om henne.
Hur är det?
Det är okej, Erik. På riktigt.
Vet du Jag hittade en ask i hennes lägenhet. Massa gamla foton.
Du är med på många. Hon hade klippt ut dig ur gruppbilder och lagt dem för sig själv.
Lovisa höjde förvånat på ögonbrynen.
Varför då?
Ingen aning. Kanske kände hon något ändå, men visste inte hur hon skulle visa det? Kanske var hon rädd att om hon släppte in dig, blev det mindre över åt mig? Gamla människor är konstiga ibland.
Lovisa ryckte på axlarna.
Kanske det. Men nu spelar det ingen roll.
De gick mot utgången under ett och samma paraply långe, trygge Erik och lilla Lovisa.
Hörru, sa Erik när de kom fram till bilarna. Jag ska sälja farmors lägenhet.
Köper större åt oss, ettor till pojkarna för framtiden, och sen Ska vi starta en fond för barn, eller hjälpa ett sjukhus? Så att farmors pengar ger glädje till någon bara för att.
Lovisa såg på sin bror och log för första gången på riktigt på flera dagar.
Vet du, Erik. Det vore den snällaste hämnden i världen.
Så, då gör vi så?
Ja, vi gör så.
De körde åt olika håll. Lovisa körde genom staden, lyssnade på musik och kände hur en stillhet äntligen la sig inom henne.
Kanske har min bror rätt. Låt några kronor hjälpa ett sjukt barn. Det är nog det rättvisaste. Jag har lärt mig: kärlek går inte att tvinga fram, men vänlighet ger alltid något tillbaka.
