När jag kom hem igen såg jag att dörren stod på glänt. Min första tanke var att någon brutit sig in. De trodde väl att jag förvarar pengar eller smycken här, tänkte jag.
Jag heter Birgitta Lundström och är sextiotvå år. Jag har varit ensam i fem år nu, sedan min man gick bort. Våra vuxna barn har egna liv och bor inte längre här. Så länge det är milt ute bor jag i mitt lilla torp ute på landet, men varje vinter flyttar jag tillbaka till min tvårumslägenhet i Uppsala. Så fort våren värmer flyttar jag åter ut till torpet.
Jag trivs väldigt bra med det lantliga livet. Jag får energi av att andas frisk luft och pyssla om min lilla trädgård. Dessutom ligger det en mysig skog i närheten där man kan plocka svamp och bär på somrarna.
Nu råkade det bli så att jag behövde vara borta från torpet en hel vecka. När jag kom tillbaka stod alltså dörren öppen. Jag blev förstås orolig för inbrott. Men allt stod orört och inget var stulet. Det enda ovanliga var en tallrik som stod framme på bordet. Jag brukar aldrig lämna disk framme, särskilt inte när jag vet att jag ska vara borta länge.
Då slog det mig Någon hade bott här medan jag varit borta! Det gjorde mig riktigt irriterad. När jag gick in i vardagsrummet låg en liten pojke och sov så sött i min soffa. Då förstod jag allt!
Pojken vaknade, blinkade förvånat mot mig och verkade inte ens vilja springa iväg. Istället satt han upp sig och sa lugnt:
Ursäkta att jag varit här utan lov.
Han var otroligt artig och lågmäld, och jag blev varm om hjärtat.
Hur länge har du bott här, undrade jag.
I två dagar.
Är du inte hungrig? Vad har du ätit?
Jag hade med mig några kanelbullar hemifrån. Vill du ha en bit?
Han räckte fram en plastpåse med några torra bullar. De såg inte särskilt aptitliga ut längre.
Vad heter du?
Idun, svarade han.
Jag log. Själv heter jag Birgitta. Varför är du här ensam? Har du gått vilse? Var är dina föräldrar?
Mamma är borta mycket. När hon kommer hem är hon alltid arg. Hon säger att allt är mitt fel, att hon skulle varit lyckligare om inte jag fanns. För två dagar sen skällde hon på mig igen. Då klarade jag inte mer och gick hemifrån.
Tror du mamma letar efter dig nu?
Nej, jag tror inte det. Jag har stuckit förut och ibland har jag varit borta i flera dagar utan att hon ens märkt något. Hon verkar nästan gladare när jag är borta, och när jag kommer tillbaka blir det aldrig någon kram eller glädje.
Det visade sig att Idun bodde ensam med sin mamma, som för det mesta ägnade sig åt nya pojkvänner och ofta bodde över hos dem. När hon var borta fick Idun helt enkelt klara sig själv.
Jag tyckte så synd om honom, men som pensionär är det inte heller lätt att bara ta på sig ansvaret för ett barn. Inget socialkontor skulle låta mig bli hans vårdnadshavare, och Idun ville absolut inte hamna på ett barnhem. Han fick i alla fall stanna kvar en natt till hos mig, och jag såg till att han fick mat och vila. Här hos mig var det tryggare än hos mamman.
Den natten sov jag knappt utan snurrade runt och funderade över Iduns framtid. Plötsligt kom jag att tänka på min väninna Annika, som jobbar inom socialtjänsten. På morgonen ringde jag henne och bad om råd.
Snälla Annika sade att hon skulle försöka hjälpa oss, men att vi fick ha lite tålamod. Tre veckor senare kunde jag bli Iduns fosterförälder. Han var så lycklig och tårögd av tacksamhet. Hans mamma gav utan tvekan upp vårdnaden när hon fick veta att någon ville ta hand om hennes son.
Nu bor vi två här i torpet. Idun säger stolt till alla att jag är hans mormor, och jag känner mig lycklig över att livet gav mig ett barnbarn på äldre dar.
Han är otroligt smart och läraktig. Nu i höst har han börjat i första klass. Det värmer att höra från fröken hur duktig och snäll han är. Redan kan han läsa och räkna bättre än de flesta jämnåriga.
Och vem hade trott att mitt liv skulle förändras så, tack vare en kille som blivit min lilla familj?
