Vintrarna på 1980-talet handlade inte om hur kallt det var – utan om hur långa köerna ringlade. Snön låg djup på Göteborgs gator, men staden vaknade alltid före gryningen. Klockan fem på morgonen var det fortfarande mörkt utanför Konsum i kvarteret, människorna stod redan huttrande på led med tomma mjölkflaskor i påsarna. Ingen visste riktigt vad som skulle komma – någon hade hört att det skulle bli kött och mjölk idag. Maria, 38 år och sömmerska, var nummer sex i kön. Hon hade gått upp halv fem, druckit sitt kaffe i mörkret för att inte väcka maken därhemma. Strax bakom henne stod tanten Valborg – nybliven änka och genomfrusen i sin tunna kappa. Maria släppte fram henne i kön. Det var så man gjorde. Någon skrev listor, någon bjöd på termos-te, rappt skämtade man om vinterköld och socialstyrelsens “köksordning”. När sedan butiksdörrarna slogs upp, räckte mjölken och äggen bara till de tolv första. Men när Maria insåg att hon själv skulle bli utan, tvekade hon inte att dela det lilla som fanns med Valborg, trots att magen skrek. Kvinnan bakom disken förstod genast och gav dem den sista flaskan och delade köttet i två lika delar – “så att det räcker till båda”, sa hon tyst. Utanför i snöflingorna var folk tysta, men ingen glömde. För på åttiotalet var köerna inte bara för maten, utan för varandra. Det här är berättelsen om Maria och tanten Valborg – och om hur medmänskligheten höll oss varma även under de kallaste vintrarna. Har du själv ett minne från den tiden? Skriv gärna i kommentarerna och dela din historia!

Vintern 1987 var en sådan där vinter som folk minns inte för hur kallt det var, utan för hur långa köerna blev till butikerna. Snön låg tjock på gatorna, men staden vaknade ändå alltid före den. Redan klockan fem på morgonen stod folk i kö utanför Konsum nere i kvarteret. Allt var släckt, men kön var där som vanligt.

Ingen visste säkert vad som skulle komma in den dagen. Någon hade hört ryktas om att det kanske skulle finnas kött och mjölk. Folk hade med sig tomma flaskor, stora tygkassar, och hade dragit på sig sina tjockaste vinterkappor, med trötta ansikten, nästan som om de väntat i kö varje dag hela livet.

Anna var nummer sex den här morgonen. Hon var 38 år och jobbade på textilfabriken. Hon hade ställt väckarklockan på halv fem, druckit sitt kaffe i mörkret, och smugit ut ur lägenheten för att inte väcka någon. Hennes man låg kvar därhemma och sov, med hopp om att det kanske skulle bli lite mer på middagsbordet just den här dagen.

Kön växte snabbt. Någon skrev upp namnlistor på små papperslappar. Någon tog ansvar för att komma ihåg ordningen. Ibland gick någon hem och kom tillbaka. Det delades termos-te mellan frusna händer. Det blev korta, torra skämt, som överlevnadsinstinkt. Ingen klagade högt det hade ändå ingen nytta.

Mitt i kön, lite längre bak mot väggen, fick Anna syn på någon. Hon stod där, liten och frusen med ryggen tryckt mot den kalla betongväggen, en tunn yllesjal hårt knuten runt hakan och en urtvättad kappa alldeles för kall för den där vintermorgonen. Hela hon skakade, och kassen hängde slappt i handen.

Det var tant Gunilla.

Anna kände igen henne direkt. De bodde i samma trapphus, bara två portar ifrån varandra. Gunilla hade blivit änka två månader tidigare. Efter makens plötsliga bortgång såg man henne knappt ute längre, och nu stod hon ensam i kön, stirrandes ner i marken.

Tant Gunilla! ropade Anna.

Den gamla damen såg långsamt upp, lite överrumplad. Ett svagt leende spred sig när hon kände igen rösten. Anna vägde sitt eget läge i kön. Nummer femton stod Gunilla på. Anna tvekade inte länge.

Kom här, du ska inte stå så långt bak i kylan. Ta min plats.

Gunilla försökte protestera, men Anna flyttade redan på sig. Ingen i kön sa emot någon mumlade bara Låt henne, lilla vän. Gunilla tog över Annas plats, och Anna gick bakåt.

Tiden gick långsamma, kalla minuter. När Konsum öppnade kom meddelandet snabbt och bryskt: mjölken och äggen räcker bara till de tolv första i kön. Anna räknade snabbt ut att hon själv inte skulle få något idag, men hon kände ändå lättnad över att tant Gunilla åtminstone inte skulle gå därifrån tomhänt.

Men du, ska du bara stå där? Ta din plats igen! Jag är ju gammal, behöver inte så mycket. Du kan väl inte lämna kön och gå hem utan nåt? ropade Gunilla mot henne.

Ingen fara, Gunilla. Jag vill verkligen du ska ha platsen, var Annas svar. Jag klarar mig tills de fyller på med nåt annat.

Men kom, lilla vän, stå med mig åtminstone, envisades Gunilla. Vi kan väl dela det som blir över?

Folk i kön blickade förbluffat mot dem. Hon gjorde något ovanligt att vara snäll när magen kurrade. Sådana handlingar blev allt ovanligare.

Anna gick fram till Gunilla, själv lite förvånad över den lilla damens envishet. Tillslut la hon armen om henne och viskade:

Tant Gunilla, du behöver inte lämna kön. Nu står vi här tillsammans. Vi delar på det som blir kvar. Bara du slipper gå hem tomhänt.

Gunilla log svagt och nickade bara tyst. De stod tätt ihop, för värmens skull. Två små silhuetter, armkrokade, medan kön långsamt rörde sig framåt.

När de nådde fram till disken fanns det bara en ranson kvar. Mjölk, några ägg och en liten köttbit. Anna var snabb:

Vi delar.

Kassörskan såg på dem, deras röda frusna händer, Gunillas trötta lutning mot Anna, deras orörliga lugn det syntes att det viktigaste var att ingen av dem skulle behöva gå hem utan nåt. Kassörskan lade ner vågen och drog diskret för en lucka bakom sig. Så tog hon fram ännu en flaska mjölk den sista, gömd just för sådana här tillfällen. Hon la en varsamt i varje kasse utan ord.

Sedan delade hon köttbiten i två och knöt plastpåsen hårt runt var och en.

Bättre så här, sa hon tyst. Då räcker det åt båda.

Anna ville säga något, men fick bara fram ett tack. Gunilla sänkte huvudet och mumlade ett Må livet gå dig väl som försvann i butikens sus.

Nu får ni gå hem, ni har stått tillräckligt i kylan, sa kassörskan med ett vänligt vink.

De gick ut utan att se sig tillbaka. Små snöflingor föll. Kön hade blivit kortare. Ingen sa något om det de fått bevittna, men man såg på blickarna att de skulle bära med sig händelsen.

Den här historien blev aldrig särskilt känd. Den stannade hos de som råkade vara där just den morgonen, i kylan, framför Konsum. Där och då var det precis tillräckligt att några kunde känna att de ändå inte var helt ensamma, även om ingen sa det högt.

Senare berättades den ibland, lite i förbifarten, helt utan skryt: Vet du vad som hände en gång i kön?. Allt flöt ihop till små minnen aldrig några stordåd, bara det lilla, mänskliga.

För på de där kalla morgnarna i åttiotalets Sverige handlar köerna om mer än bara mat. Det handlade om folk, om blickar och att hålla platsen åt varandra, om att ge upp sin plats för någon som faktiskt behöver det mer. Om att det gick att hitta lite skick av mänsklighet och alldaglig värme ändå, trots bristen på allt annat.

Annars historia och Gunillas är bara en bland många. Liknande saker hände utanför Konsum och ICA, under många kalla gryningar. Inte alla historier slutade lyckligt, men de goda räckte ändå för att dröja sig kvar i folks minne.

Ibland, mitt i all brist, var det som aldrig tog slut bara just detta: medmänsklighet.

Om du själv minns något liknande, eller har minnen från köerna förr, dela gärna. Vissa historier vill bara leva vidare.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Vintrarna på 1980-talet handlade inte om hur kallt det var – utan om hur långa köerna ringlade. Snön låg djup på Göteborgs gator, men staden vaknade alltid före gryningen. Klockan fem på morgonen var det fortfarande mörkt utanför Konsum i kvarteret, människorna stod redan huttrande på led med tomma mjölkflaskor i påsarna. Ingen visste riktigt vad som skulle komma – någon hade hört att det skulle bli kött och mjölk idag. Maria, 38 år och sömmerska, var nummer sex i kön. Hon hade gått upp halv fem, druckit sitt kaffe i mörkret för att inte väcka maken därhemma. Strax bakom henne stod tanten Valborg – nybliven änka och genomfrusen i sin tunna kappa. Maria släppte fram henne i kön. Det var så man gjorde. Någon skrev listor, någon bjöd på termos-te, rappt skämtade man om vinterköld och socialstyrelsens “köksordning”. När sedan butiksdörrarna slogs upp, räckte mjölken och äggen bara till de tolv första. Men när Maria insåg att hon själv skulle bli utan, tvekade hon inte att dela det lilla som fanns med Valborg, trots att magen skrek. Kvinnan bakom disken förstod genast och gav dem den sista flaskan och delade köttet i två lika delar – “så att det räcker till båda”, sa hon tyst. Utanför i snöflingorna var folk tysta, men ingen glömde. För på åttiotalet var köerna inte bara för maten, utan för varandra. Det här är berättelsen om Maria och tanten Valborg – och om hur medmänskligheten höll oss varma även under de kallaste vintrarna. Har du själv ett minne från den tiden? Skriv gärna i kommentarerna och dela din historia!
– „Mormor, du borde gå till en annan avdelning” – fnittrade de unga kollegorna vid åsynen av den nya kvinnliga kollegan. De hade ingen aning om att jag hade köpt deras företag.