“Jag älskar dig så mycket, mamma” – brukade jag säga vid frukosten när jag var fjorton. “Mhm? Le då mot mamma och skala potatisen till jag kommer hem från jobbet nästa gång, då kommer jag känna din kärlek utan ord,” log mamma tillbaka. “Jag älskar min katt!” utbrast jag medan jag gosade in mig i hans varma, mjuka päls. “Ska du byta sanden åt honom då?” föreslog pappa. “Han lider ju, vill inte sätta sig i en blöt låda…” Jag minns hur jag lyssnade på mina föräldrar och förundras än idag: Här talar jag om kärlek – vad har potatis och kattsand med det att göra överhuvudtaget? Jag minns när jag bara var sju år och fick tillbringa några veckor på sjukhuset utanför stan. På den tiden var reglerna strikta: föräldrarna fick bara komma med paket under bestämda tider och se sina barn genom det öppna fönstret från sjukhusparken – tur var det ändå september. Mamma kom två gånger om dagen. Morgon och kväll stod det en liten påse på mitt nattduksbord – nygjord färskost, fortfarande varm kompott, bovetegröt och en ångkokt köttbulle. Alltid i småportioner, precis lagom till ett mål, för om några timmar kom nästa påse. Och under alltihop – i en omsorgsfullt vikt tidning – låg 3–4 ritade pappersdock-kläder, färdiga att färglägga och klippa ut (ni vet, de med vita flikar på ärmarna att vika över). Mamma ritade oändliga klänningar, kjolar, kappor och pyjamaser – varenda gång med nya mönster: rosetter, bollar och prickar… Jag bad henne aldrig om det där. Det var inga mediciner, inget mineralvatten eller buljong. Hon bara visste att jag älskade sysslan och ritade dem – när hann hon ens? Det var hennes sätt att säga: “Jag älskar dig”… Först många år senare förstod jag det på riktigt – men minnet har stannat kvar för livet. Vi underskattar ofta de små sakerna… Visst, vackra ord, kärleksförklaringar och dikter är viktigt. Vi kvinnor lyssnar med hjärtat och behöver ständigt få höra “jag älskar dig”. Men om det aldrig syns i handling blir orden tomma, snabbt förlorar de sin mening. Man kan säga “Jag älskar dig” med en diamantring eller ballongflygning – och det är också fint (såklart det är!). Men man kan uttrycka sin kärlek mycket enklare, och varje dag ger oss chansen – man måste bara känna kärlek. En väns tax blev förlamad i bakbenen, men deras husse byggde själv en rullstol så lilla vovven ändå kunde gå ut på egna ben. Det hade varit enklare att bära ut honom – men nu fick han “gå” själv, för hans familj älskar honom så mycket. När kärleken är sann hittar man alltid nya vägar att visa den, helt utan att tänka på det. Att tassa in till den som sover och fluffa till kudden, dra upp täcket över kalla fötter eller diskret plocka bort mobilen ur slappa händer så ingen väcks av kvällsplinget. Att laga världens bästa morgonkaffe, göra ett ostdjur eller ångande bulltåg på barnets tallrik, att lyssna på vänner i timmar, hitta på presenter, planera överraskningar och fixa stämningen. Ge bort sista kronorna till medicin… Offra favorithalsbandet för att pynta barnets Lucia-krona. Livet är på samma gång både långt och så förfärligt kort… Och små handlingar minns vi, länge. Ett älskande hjärta känner när ett “jag älskar dig” behövs allra mest. Så länge jag minns har både mamma och mormor alltid gått ut i hallen när pappa eller morfar kom hem – för att han skulle känna att någon väntade på honom. Det försöker jag också göra. Jag sitter vid datorn och knappar ord efter ord, hör nyckeln i låset och tänker att jag ska strax resa mig – bara virka klart varvet… Ler mot dörren och säger: “Jag är klar om två minuter, sen äter vi.” Och plötsligt, mjukt och ljudlöst (för att inte störa mina rader), står där en kopp starkt te och en tallrik med två mackor och godisbitar, uppackade ur pappret. På de små brödbitarna är det allt som hittats i kylskåpet – köttpålägg, ost, tomat, oliver – allt på en gång! Jag tittar på de godisbitarna (för att jag inte ska behöva avbryta jobbet ens för det) och hör plötsligt tusentals viktiga ord i tystnaden. Och jag inser att just nu finns det inget starkare sätt att säga: “Jag älskar dig”. Det är viktigt att kunna säga “jag älskar dig” – fast utan ord. Med en resa eller kokt potatis, nystruken skjorta eller ballonger, efterlängtad docka eller påfylld matskål, passionerad kyss eller värmande filt, uppfällt paraply och pannkakor med öron, likes och hjärtan, leenden och blickar. Det spelar ingen roll om du lyssnar på problem om samhället eller den missade straffen i derbyt – viktigast är hur du lyssnar. Det spelar ingen roll om du dricker bubbel ur kristall eller höstkaffe i pappmugg – viktigast är stämningen. Om du promenerar genom nattens Paris eller mellan sveriges solrosfält – viktigast är vem du har vid din sida. Vi måste bara lära oss minnas, att de där efterlängtade, skimrande orden “Jag älskar dig” snabbt mister sin glans om de aldrig återspeglas i handling. Det får vi aldrig låta hända. Kärlek mäts inte bara i ord…

Jag älskar dig så mycket, mamma, sa jag en morgon vid frukostbordet när jag var fjorton år.
Jaså? log mamma tillbaka. Nästa gång kan du väl skala lite potatis till jag kommer hem från jobbet då känner jag din kärlek utan att du behöver säga ett ord.
Jag älskar min katt! sa jag medan jag gosade kinden mot hans mjuka, varma päls.
Kan du byta hans sand då? frågade pappa. Han vill ju inte gå på lådan när det är smutsigt.
Jag blev förundrad över mina föräldrars svar. Jag pratade ju om kärlek! Vad har potatis och kattsand med det att göra?
Jag minns när jag var sju år och hamnade på sjukhus i några veckor. Sjukhuset låg utanför stan, reglerna var strikta och föräldrarna fick bara komma på vissa tider, och kunde se oss från sjukhusparken medan vi stod i fönstret tur att det var september och fortfarande varmt ute.
Mamma kom till mig två gånger om dagen. Morgon och kväll satte sköterskan en påse på mitt nattduksbord, där mammas nystekta köttbullar, varm äppelkompott, gröt och en bit torsk fanns. Allting i små portioner precis så mycket att det räckte till måltiden, för efter några timmar kom mamma tillbaka med nytt.
Nere vid botten av påsen noggrant inlindade i en tidning så att de inte blev skrynkliga låg tre, fyra ark med kläder till mina pappersdockor. Jag älskade att färglägga och klippa ut, och mamma hur hann hon? ritade ständigt nya klänningar och kjolar, jackor och pyjamasar, med olika kragar, rosetter och prickar varje gång.
Jag hade aldrig bett om det. Det var inte medicin, ingen ny juice eller klar soppa men mamma visste att det här gjorde mig glad.
Det var hennes sätt att säga Jag älskar dig. Först långt senare kunde jag förstå och uppskatta det fullt ut, men jag minns det fortfarande, som om det var igår.
Vi underskattar ofta vikten av småsaker
Visst, vackra ord, kärleksförklaringar, dikter det är viktigt. Vi kvinnor älskar genom våra öron, vi längtar ständigt efter de där orden. Men om de inte speglas i handling blir det bara tomma ljud. Visst kan man säga jag älskar dig med diamantring eller exklusiva manschettknappar, stora buketter eller luftballongfärd och det kan också vara underbart.
Men kärlek går att visa så mycket enklare, och varje dag ger oss chansen det viktiga är att verkligen älska.
En gång blev våra vänners tax förlamad i bakbenen. Den goaste lilla jycke men nu kunde den inte gå. Men i tre år har hon levt så, för husse byggde egen rullstol till henne så att hans älskling också kan gå ut och promenera om dagarna.
Ja, de kunde förstås bära ut henne, eller sätta henne i barnvagn. Men hunden ville själv gå, så de gav henne den möjligheten för att de älskar henne.
När vi verkligen älskar, så hittar vi sätt att visa det, utan att ens tänka efter.
Vi smyger tyst in i sovrummet, rättar till kudden, breder om ordentligt så att inga små fötter fryser, eller plockar försiktigt bort mobilen från händer som somnat till, så att inget samtal väcker dem.
Vi blir mästerkockar, kokar det bästa morgonkaffet, och gör tåg av ost på barnens tallrik, som stampar fram till en blomma av tomat och ägg.
Vi lyssnar i timmar på vänner som behöver oss, vi planerar presenter, hittar på överraskningar och strör leenden och omtanke över vardagen.
Och utan att tveka ger vi sista hundralappen till medicin.
Vi sprättar glatt upp våra finaste pärlhalsband för att sy fast dem på dotterns Lucia-klänning.
Livet är långt och ändå så kort
Det är de små sakerna som lever kvar. Ett älskande hjärta känner när just det där jag älskar dig betyder extra mycket.
Så länge jag kan minnas, har både mamma och mormor alltid gått ut i hallen när pappa eller morfar kom hem från jobbet för att mannen i huset ska känna att han är saknad. Jag försöker göra likadant.
Jag sitter vid datorn, försöker nysta ut mina tankar till en tydlig text. Hör nyckeln i låset, tänker att snart snart ska jag resa mig, bara skriva klart meningen så jag inte tappar tråden Jag tittar över axeln mot dörren som öppnas och säger med ett leende: Ge mig bara några minuter, så fixar vi middag.
Plötsligt står där, utan ett ljud för att inte störa orden i mitt huvud en kopp starkt te och en talrik med två smörgåsar och två chokladbitar, redan ur sina omslag. Jag ser på smörgåsarna, med det bästa ur kylskåpet skinka, ost, tomat, oliver och ser på godisbitarna, där till och med pappren tagits bort så att jag inte behöver bli avbruten. I tystnaden säger de där smörgåsarna mer än tusen ord.
Och jag förstår att just nu, i detta ögonblick, finns inget bättre sätt att säga: Jag älskar dig.
Det är så viktigt att kunna säga jag älskar dig, utan ord.
Genom en lagad potatisgratäng, en struken skjorta, en ballong i barnrummet, en docka som äntligen kom, eller en nyrensad kattoalett. Genom en varm filt, ett stadigt paraply, pannkakor med kaninöron, en like och ett hjärta, leenden och blickar.
Det spelar ingen roll om du lyssnar till någons problem med skolan, eller om ett missat mål i senaste AIK-matchen det viktiga är hur du lyssnar.
Det spelar ingen roll om du dricker champagne ur kristallglas eller höstkaffe ur pappersmugg bara du njuter av stunden.
Det spelar ingen roll om du promenerar i Gamla stan eller bland sommarens lupiner det viktiga är vem som går vid din sida.
Vi måste bara minnas att de oändligt fina, efterlängtade orden Jag älskar dig, om de inte visas i handling, snabbt blir tomma och tappar all glans.
Det får aldrig hända.
Kärlek mäts inte bara i ordNästa gång mamma ber mig skala potatis eller pappa frågar om kattlådan, ler jag bara för mig själv. Jag förstår nu vad de egentligen menar. Vi säger jag älskar dig tusen gånger om dagen med händer och omtanke där orden inte alltid räcker. Och någonstans, mellan ett par chokladbitar, en rullstol på fyra hjul och ett par hemritade papperskläder, växer det verkliga, starkaste bandet: inte av stora gester, men av alla små.

Så när jag själv en dag packar matlådor, viker en gammal herrskjorta i dotterns garderob, köper extra stora strumpor till någon som alltid fryser då vet jag att kärlek är enkel och ändå oändlig. Den finns i varje ögonblick vi väljer att göra någon annans dag lite lättare, lite vackrare, utan att vänta på ett tack.

Och just där, bland vardagens alla små handlingar, hör jag nu tydligt det som mamma och pappa viskade till mig och jag hoppas att jag kan viska det vidare, om och om igen:

Jag älskar dig utan att säga ett ord.