Vet du, ibland undrar jag hur många kvinnor som hamnat där ändå såhär: min moster (vi kan kalla henne Märta) gifte sig i princip påtvingat. De äldre systrarna pushade på, föräldrarna stressade henne hela tiden.
Argumenten var stentuffa:
Så länge hästen hoppar omkring, ska den ändå dra vagnen till slut … Eller vill du, Märta, bli sittandes med grå fläta och bli en gammal ungmö? Vi har inga ogifta kvinnor i vårt släkte! Vem ska räcka dig ett glas vatten när du blir skröplig…?
Men Märta, som såg sin pappa supa ner sig genom åren, svor redan som barn att hon aldrig skulle gifta sig. Hon ville jobba och göra karriär, inte ha en man som låg på sofflocket och gnällde. Men på sin 28-årsdag fick hon så mycket välmenande råd och lyckönskningar från släkten att hon helt enkelt vek sig. Hon tänkte, varför inte bilda familj, då?
Maken, Mattias, dök upp snabbt. Han hade långt innan parats ihop av släkt och vänner det förstod vi allihop. Mattias friade två veckor efter deras första träff. Märta gäspade, typ jaja, okej då, vi får se om jag lär mig tycka om honom med tiden.
Mattias var i trettioårsåldern och hade sitt sätt. De drog ihop en snabb bröllopsfest. Det jag minns tydligast var toastmasterns skål: Är du kär gå altarvägen. Inte kär gå till farsgubben! Märta skulle senare helt hålla med om det…
Och så började vardagen. Mörka, grå dagar. Redan efter en månad ville Märta skilja sig. Allt kändes fel. Hon var bara besviken. Mattias var envis, tjatig och sjukt rigid. Märta var lika bestämd själv. Det där äktenskapet var verkligen när två envisa tjurar står i samma hage.
Efter ett år kom första barnet, lilla Linus. Märta snöade in på moderskapet, slutade se Mattias, bäddade åt honom på bäddsoffan om nätterna. Jag är slutkörd, du bara sitter där och… ja, gör varken till eller från!
Sommaren efter for hon och Linus till hennes föräldrar i Dalarna. Hon grät ut hos sin mamma:
Mamma, jag vill skiljas. Klarar mig med Linus själv. Familjeliv är inte för mig! Ibland vill jag bara lägga mig ner och sluta ögonen, orkar verkligen inte anpassa mig. Jag hatar Mattias mer och mer. Varför lida?
Mammas råd blev ett typiskt svenskt stå ut, Märta! Bo här med oss ett tag, kanske du saknar honom? Skilsmässa knappt att tänka på! Äktenskapet är som jästa bullar: när du väl blandat deg och vatten så går det inte att sära på dem igen!
Märta hade kunnat räkna ut svaret men ändå… Hon vände och vred på varför hon egentligen skulle stå ut. Hon visste att Linus såg det kyla mellan henne och Mattias. Vad får barn ut av att leva i sånt? Vilken bild får han av livet?
Märta hade själv växt upp med sin mamma som slet dag och natt ute med mjölkspann och potatisland på morgonen, jobbade sedan på bygdens mejeri och gjorde allt hemma i huset. Pappan låg för det mesta utslagen efter flaskan. Och ändå valde mamma att föda ännu ett barn Märta hade aldrig kunnat förstå det. När hon frågade sa mamman bara: Din pappa ville så gärna ha en son flickor har vi ju ändå tillräckligt. Sonen blev kvar hemma hela livet, glad för det lilla men helt beroende.
Efter ett tag bestämde sig Märta för att inte såra morsan mer, och flyttade hem till Mattias igen.
Några år gick och så kom Oskar. Märta hade hoppats att en liten till skulle rädda allt, men det blev bara värre. Mattias visade ingen känsla alls för Oskar pojken var sin farfars spegelbild, och det gjorde Mattias arg och likgiltig. Märta torkade tårarna i smyg, men ångrade aldrig sina pojkar. All kärlek till barnen, mannen får nöja sig med noll, sa hon till sig själv.
När Linus och Oskar blev tonåringar brakade allt ihop. Sprit, cigg och grova ord till vardags. Och Mattias drack med dem. Märta fick höra kaxiga repliker tillbaka varje dag. Mattias och grabbarna gick emot henne i allt. Hon hade drömt om mysiga och ödmjuka killar, men nej. Hon kände sig helt ensam omgiven av tre män, tappade hoppet. Till slut packade Märta väskan och flyttade till sina gamla föräldrar igen.
Morsan tog emot henne med öppen famn och suckade: Åh Märta, du ser ut att vara äldre än jag. Livet har inte varit snällt mot dig.
Och så bytte de roller nu skällde Märta på sin mamma för den eviga omvårdnaden av den där beroende sonen: Du skämmer bort pojken, mamma! Var lite hårdare, annars sitter han på din rygg tills graven…
Men morsan bara viftade:
Blod är tjockare än vatten, Märta. Vi slänger inte ut vår egen familj! Han är mitt kött och blod, han blir kvar här så länge jag lever!
Märta visste innerst inne att lillebror aldrig hade haft det lätt dryckenskapen i släkten går i generationer här hos oss också.
Så dog Mattias tillslut klassiskt, superiet blev slutet. Oskar kom hem till Dalarna och berättade det. Märta reagerade knappt. Det var väl ändå på tiden… sa hon bara.
När Märta kom tillbaka till Stockholm köpte hon till slut en liten stuga utanför stan, längtade efter lugn. Oskar flyttade in ett tag Linus och han hade blivit ovänner igen, något med sprit och gamla agg. Oskar stannade hos Märta; Linus började om på ny kula, gifte sig, men det sprack snabbt. Ingen av pojkarna tog sig ordentligt i kragen. Oskar stannade ogift, super ibland bort dagarna.
Nu när Märta är 75 år springer hon fortfarande omkring med en bild på Oskar i handen, frågar alla grannar: Har ni sett min pojke? Alla vet redan hur det brukar sluta inom några veckor hittar hon honom, smutsig och trasig men vid liv. Tvätt, sopor och förstörda kläder följer liksom med. På frågan om var han hållit hus kommer bara ett grunt mumlande.
Alla utom Märta har insett att Oskar ofta bott hos en speciell kvinna i byn hon och han delar flaskan, ibland hittar de någon sorts konstig lycka. Men när hon hittar någon annan skickas Oskar ut på gatan igen.
Att försöka hjälpa hitta jobb, fixa rutiner det har alltid spruckit. Så fort lönen kommer är Oskar borta i några dagar, Märta får honom aldrig på fötter.
Nu förstår Märta vad hennes mamma kände; all denna kärlek och oro för sonen som aldrig blev vuxen. Blod är tjockare än vatten, man kan inte kasta bort sitt eget kött och blod…
Och där sitter Märta ensam i sin lilla stuga utanför Uppsala, tänker tillbaka på livet. Allt det där pressade giftermålet och käbblet, det var verkligen inte värt det. Men barnen ja, dem är hon ändå tacksam för. Och livet… ja, det blev vad det blev.
