7 april
Jag var redan på väg ut genom dörren, snörade nästan på mig skorna i farten, när telefonen började ringa från vardagsrummet. Det sista jag ville var att vända tillbaka killarna stod ju redan och väntade nere vid porten. För bara några minuter sen hade jag slängt ner fotbollen i träningsväskan, taggad inför dagens avgörande match på grusplanen bakom huset. Jag stod en stund i hallen, hoppades att det där envetna ringandet skulle ge sig, men signalen fortsatte ihärdigt.
Vem kan det vara nu då? muttrade jag och skyndade in i rummet, fortfarande i skorna.
Jag greppade luren, inställd på ännu ett uppdrag från mamma eller kanske farmors eviga frågor om jag ätit mellis efter skolan eller om jag tvättat händerna sådant som vuxna oroar sig för av någon anledning.
Hallå? svarade jag motvilligt.
Hallå! Mikael? En okänd mansröst hördes i andra änden.
Mina föräldrar är inte hemma, meddelade jag. Tänkte slänga på luren eftersom det väl var till mamma eller pappa de sökte, men rösten stoppade mig:
Mikael. Lyssna på mig, snälla. Lägg inte på, det är jätteviktigt. Rösten tystnade en sekund, sedan fortsatte den. Du kommer nog inte att tro mig, men snälla, gör som jag säger. Ta fram en penna och ett papper och skriv ner allt jag säger. Jag har inte mycket tid att förklara. Jag det är du själv, fast från framtiden. Jag vet att det låter tokigt, men gör som jag säger. Det är viktigt. Har du papper och penna?
Jag var väl uppfostrad, och det är nog enda anledningen till att jag inte lade på luren direkt. Farmor har också sagt att man inte ska bråka med dårar; bättre att lyssna och sen göra som man själv vill. Och dåraktig var han definitivt, det var jag säker på. Eller bara nån som ville driva med mig vi brukade göra liknande bus själva ibland, ringde ett slumpmässigt nummer och sa: “Finns det vatten hos er? Perfekt, då kommer vi och badar vår elefant!” Det var ju alltid lika kul. Så jag tänkte att det var bäst att spela med och se vart det leder. Om det nu bara var ett skämt.
Jag har det, svarade jag allvarligt. Har jag en egen Stjärntelefon i framtiden?
Stjärnte… hördes ett snabbt avbrott i rösten. Mikael! Jag skojar inte. Om du bara lyssnar nu, och skriver ner allt, kan du få både iPhone och allt möjligt annat.
Okej då, jag skriver, sa jag och sneglade ut genom fönstret medan jag petade mig i näsan. Grabbarna väntar säkert inte länge till och drar annars utan mig.
Bäst att inte tjafsa och få det överstökat snabbt. Dessutom verkade rösten ha bråttom.
Sen började han rabbla datum och årtal. Att jag skulle hålla mig undan någon Linnea i parallellklassen och aldrig ens gå nära ett svenskt Pyramidspel. Köpa och sälja dollar, köpa igen. Något om svarta måndagen, jackpottmaskiner, casino, bitcoin, bostadsrätter… Jag fattade hälften, mest konstiga vuxenord.
Har du fått ner allt? undrade rösten.
Allt.
Jag tror på dig. Spara lappen som en skattkarta. Visa den inte för någon, tappa för allt i världen inte bort den, svarade han, och så bröts samtalet.
Jag la på luren och sprang ut till gården. På kvällen när föräldrarna kom hem från jobbet berättade jag för dem om samtalet från en man som påstod sig vara Mikael från framtiden.
Prata aldrig med främlingar, sa pappa bestämt. Speciellt inte med såna som snackar om dollar och framtiden. Säg bara att du ringer polisen och lägg på!
Ja, och vem behöver en massa dollar här i Sverige egentligen? instämde mamma. Vad ska man ens göra med dem?…
*
Tiden gick och jag glömde samtalet rätt snabbt. Skolgården, fotbollen och kompisarna trängde undan svarta måndagar och bitcoins. Åren rullade på, fyllda av läxor och barndomsglädje. I åttan började en tjej på skolan Johanna hette hon som jag föll för direkt. Hon gick i parallellklassen, men det var inget hinder. Först diskreta lappar, sen följde jag henne hem ibland. Det blev så småningom något mer.
Efter lumpen gifte vi oss jag och Johanna. 90-talet hade slagit till, och lyckan kändes först som from en sagobok men ju fler färgsprakande likörer vi drack, desto större kom baksmällan. Vi hankade oss fram, ena krisen avlöste den andra. Tänkte köpa Johanna ett par nya vinterstövlar som reklamen lovat var på rea, men pengarna räckte knappt till ett par plasttofflor. Och ettan vi köpt på Erik Dahlbergs gata vägde lika tungt som månadshyran…
*
En mulen dag satte jag mig på en bänk vid Kungsträdgården, öppnade en halvannan liters öl från påsen och tog en försiktig klunk. Tände en cigg och lät blicken vandra planlöst mellan folk och duvor. Plötsligt satte sig en äldre man bredvid, med stora glasögon och en klassisk portfölj.
Får jag slå mig ner? frågade han vänligt men redan halvvägs ner.
Jag nickade och höll om flaskan.
Grått idag, sa han mest för sig själv.
Precis som livet, suckade jag.
Visst är det märkligt? sa han och vände sig lite mot mig. Det är som att de grå dagarna kommer först med åldern. Barndomens minnen där har man sol jämt. Våren med sina smältande snöfloder, sommaren med nyslaget gräs och doften från sjön, höstens alla färger, vinterns snö som knarrar. Inte ett enda grått minne.
Man hade inga bekymmer som barn, svarade jag. Det är det där ansvaret som gör livet grått. Tror du jag fattade när jag var liten att det skulle bli så här?
Utan att egentligen veta varför började jag berätta om mina krossade drömmar. Om hur allt gick fel. Svenska pyramidspel, spelautomater på varenda pizzeria, alltid någon som lurades. Snabblycka utlovades, men man satt bara där med ett lån i slutänden. Och hur Johanna lämnade mig och drog till Gotland med en ny kille, medan jag nu hankar mig fram på timvikariat och alltid har slut i plånboken innan lönen kommer.
Men nu har jag fått en ny idé, flinade jag. Har gått en gratiskurs på nätet: “Tänk som en miljonär”. Killen där säger att man ska investera i krypto upp till femhundra procent i veckan! Det är klockrent, den här gången gör jag rätt.
Ursäkta mig unge man… den äldre höjde ögonbrynen. Vad jobbar du alls som?
Jobb är för förlorare, sa jag och tog en klunk till. Det gäller att veta vad man ska satsa på från början.
Vi satt tysta någon minut. Jag drömde om alla pengar på krypto-börsen; mannen tänkte på sitt.
Du tror att allt handlar om att förutspå framtiden, eller? frågade han.
Självklart.
Ni unga är intressanta, sa han. Får jag prova min uppfinning på dig? Har jobbat med teorin om att tiden inte är linjär, vet du. Han öppnade portföljen, lyfte upp en gammaldags telefon med nummerskiva. Man kan, teoretiskt, ringa till sitt förflutna. Dock bara fyrtio år bakåt, det är något med strömmen. Jag prövade själv. Men… jag minns aldrig det där konstiga samtalet från min barndom.
Jag trodde så klart att karln fått fnatt. Samtidigt, varför inte? Alla möjliga influencers säger ju saker man aldrig skulle tro på, men de tjänar ändå storkovan. Kanske är det nåt jag också borde prova.
Låt oss försöka, sa jag.
Kommer du ihåg ditt gamla hemnummer? Och du måste råka vara hemma exakt då, annars svarar ingen.
Jag mindes numret. Fyrtio år sen, då borde jag ha kommit hem från skolan. Jag tog telefonen, slog de sju siffrorna och höll andan.
Men du har bara ett par minuter, informerade mannen. Den drar mycket ström.
Lugn bara, sa jag och väntade på signal.
Då svarade någon. En frustrerad barnröst:
Hallå?
Hallå! Mikael? Min egen röst från barndomen gjorde mig svettig i händerna.
Föräldrarna är inte hemma, svarade jag eller snarare, min yngre version.
Mikael, lyssna. Lägg inte på nu, det är viktigt. Jag är du själv, fast från framtiden. Du kanske inte tror mig, men snälla ta fram penna och papper och skriv ner allt jag säger. Jag har några minuter.
Har det, svarade ungen. Har jag en egen Stjärntelefon i framtiden?
Skit i det, det är på riktigt. Lyssnar du på mig nu, och skriver allt exakt, kan du få både iPhone och vad du vill!
Okej, jag skriver, lät det från andra änden.
Sen berättade jag allt jag skulle gjort annorlunda. Hur jag borde lagt lönen på dollar, att Johanna inte var rätt, att man skulle hållt sig undan pyramidspel och slotmaskiner, köpa och sälja kronor vid rätt tillfälle, investera i bitcoinar när de kostade några ören. Till och med när det skulle göras. Jag bad honom hålla sig borta från Linnea i klassen, lägga pengarna på rätt grejer.
Hänger du med? frågade jag.
Yes, allt är nedskrivet.
Spara lappen som en skattkarta, visa ingen och tappa den aldrig bort, sa jag stressat innan linjen dog.
*
Mikael i barndomen skrev inte ner ett dugg. Han väntade bara på att gubben skulle sluta snacka goja och sprang sen ut till fotbollsplanen. Om det nu var ett skämt, var det inget vidare.
På vägen ut tänkte han för sig själv: “Måste nog berätta för päronen om det där samtalet i kväll, bara utifall att.” Solen lyste över fotbollsplanen, och allt kändes möjligt.
Jag förstår nu att man aldrig kan ringa till sitt förflutna och säga till sitt yngre jag vad man inte borde gjort. Kanske är det meningen att snubbla och lära sig uppskatta det lilla som faktiskt blev bra. Det är livet i en svensk vår.
