INTE DEN RÄTTA ALEXANDER
Jag, Lillan, stod framför spegeln och bytte örhängen för tredje gången.
Vad tycker du, Pluttan? frågade jag min lilla hund.
Pluttan gäspade trött.
Tack för stödet ändå.
Jag sneglade på klockan. En halvtimme kvar.
En konstig sorts nervositet. Vanligtvis kände jag mig alltid säker killarna brukar ändå jaga mig. Men nu …
Äh, dumheter, tänkte jag och såg mig själv djupt i spegeln en gång till. Du är bäst, Lillan!
Kanske var det för att jag aldrig träffat Alexander? Tre veckors telefonsnack, men inte ens en fika.
Tre veckor, och inte en enda gång har jag lyckats ta ordet från honom, slog det mig plötsligt, och jag log snett.
Jag suckade och tog väskan.
Nu kör vi.
TRE VECKOR TIDIGARE
Men snälla du, när ska du flytta hemifrån och gifta dig egentligen? suckade pappa, som är neurokirurg, vid middagsbordet.
Han hade precis kommit hem efter många timmars operation, och ville bara ha en lugn kväll med sin Strindberg.
Men jag hade redan babblat oavbrutet i en halvtimme, och jämfört svensk och utländsk sci-fi-litteratur.
Pappa, du har ju själv sagt att Strindberg är toppen …
Javisst, men inte nu. Jag vill bara ha lite tystnad, tack.
Jag blev sur och tystnade i tre minuter.
Förresten, på tal om giftermål, tände han till. Minns du doktorn Spektor, chefen på vårdcentralen där jag vikarierade?
Ja?
Han undrade om du ville träffa hans son. Han verkar vara en fin kille. Spektor bad om ditt nummer och jag gav det till honom.
Jag rynkade på näsan.
Alla dessa arrangerade träffar så otroligt mossigt! Sånt är väl för hopplösa och desperata tjejer, men knappast för mig.
Men jag vågade inte säga emot pappa.
FÖRSTA SAMTALET
Den “ordentliga killen” väntade några dagar innan han ringde.
Hej?
Hej, det är Alexander. Din pappa nämnde mig?
Det stämmer, svarade jag torrt, men kunde inte låta bli att bli lite nyfiken. Rösten var faktiskt trevlig.
Min pappa har sagt mycket gott om dig. Tycker du verkar … speciell.
Äh, jag är en vanlig läkarstudent, skrattade jag. Andra året på Karolinska. Du då?
Första året. Ska bli kirurg …
Jaha, det förklarade den självsäkra tonen.
Vi pratade en timme.
Sen två.
Sen varje dag.
Alexander berättade om sin katt Marianne, om hur han älskade sci-fi, och oroade sig för sitt utseende om han var för smal, för blek, för trött.
Jag lyssnade, men ibland slog det mig:
Det där brukar ju vara min grej.
Jag fick bita mig i läppen för att inte säga: “Men Alexander, slappna av bara.” Fast han tålde ändå inte sitt smeknamn “Alex”.
Om man inte hängde upp sig på småsaker, så gillade jag faktiskt allt.
MÖTET PÅ “HÖTORGET”
Till slut bestämde vi att ses.
I tunnelbanan, på Hötorget.
Bions senaste premiär, och sen en promenad till glasskaféet “Kosmos” på Sveavägen.
Resten fick bli som det blev.
Jag hoppade ur vagnen och spanade.
Folk överallt. Oljud. Den distinkta tunnelbanedoften.
Där stod han lång, snygg, med en bukett rosor i handen.
Han väntade otåligt vid en pelare, spejade ut varje gång tåget stannade.
Jag gick rakt fram:
Alexander?
Killen ryckte till, såg förvirrat på mig:
Ursäkta, är du …
Lillan, sa jag bestämt och sträckte fram handen halvt för en kyss, halvt för ett tryck.
Blev du chockad av min skönhet? fnissade jag inombords. Han gick direkt till “ni” nu …
Han frös till.
Lillan? frågade han osäkert. Men jag …
Kom nu! Jag drog honom i ärmen. Vi måste hämta ut biljetterna!
Vänta, jag måste bara …
Sen! Jag drog med honom mot utgången.
Han vände sig snabbt om, som om han letade efter någon, men jag lät honom inte stanna.
Buketten med rosor hängde kvar där i hans hand.
Han tittade först på blommorna, sen på mig och gav upp.
Jaja, sa han tyst. Vi går väl då.
BIO OCH GLASSCAFÉ
Filmen var riktigt bra.
Jag lade även märke till hans snygga ytterrock och den konstnärligt knutna halsduken, stickad av hans mamma. Han var uppenbarligen stolt över den.
God doft av fransk herrparfym.
Krämig vaniljglass på “Kosmos”, med krispig rånkant.
Och att vi hade samma åsikter om allt nästan, i alla fall.
Det var mest jag som pratade, och han lyssnade hans stora, mörka ögon blänkte, han nickade och höll med.
Ibland la han sin stora varma hand över min lilla, gestikulerande hand för att lugna mig.
Det var så manligt och attraktivt!
Du vet, sa han när vi promenerade längs kvällens Drottninggatan, du är så … han tvekade.
Så vadå? Jag anade oro.
Så levande. Så spontan.
Jag svarade med mitt bästa leende det mest förtrollande jag kunde.
Jag var kär.
TRE MÅNADER SENARE
Det gick fort, alltihop.
Vi träffades nästan varje dag och ringde varandra till och med flera gånger om dagen. Vore det idag hade vi säkert skickat 200 meddelanden per dag.
Efter tre månader erkände Alexander att han älskade mig, inte kunde leva utan mig, och ville att vi skulle gifta oss.
Jag låtsades tveka i tio minuter, men svarade ja, lycklig.
Du måste ju träffa mina föräldrar, oroade sig Alexander.
Nej, vi väntar lite med det, sa jag snabbt.
Trots allt, min familj var kräsna med partners.
Särskilt mormor.
Ingen var tillräckligt bra för hennes ögonsten. Pappa och mamma höll för det mesta med.
Att släppa Alexander nu fanns inte på kartan.
Och jag var inte heller så sugen på att möta hans föräldrar tänk om de råkar prata ihop sig!
PAPPAS FÖDELSEDAG
Det dök upp en chans några veckor senare.
Pappa, som annars avskyr kalas, bestämde att hans 55-årsdag ändå behövde firas. Gäster bjöds in.
Jag avslöjade i förväg, lite hemlighetsfullt, att jag inte skulle komma ensam.
Gästerna var redan samlade när jag släppte in Alexander, som kom med en bukett nejlikor och en flaska fransk cognac.
Pappa, får jag presentera … sa jag högtidligt, lite generad.
Då ringde telefonen.
Vänta, jag tar det, sa pappa och försvann ut i hallen.
Han kom tillbaka efter några minuter, för andfådd för att dölja sin nyfikenhet:
Det där var dr Spektor. Han skulle bara dubbelkolla vägen från tunnelbanan. Jag är verkligen glad att han kommer! Och du, du hade ju aldrig tid att träffa hans son, minns du? Han väntade visst på dig på Hötorget i två timmar. Med blommor! Och du dök aldrig upp!
Jag frös till is.
Jag dök aldrig upp?
Pappa såg på mig, förvånad:
Just det. Han ringde ju sa att hans son väntat på dig där. Och du kom aldrig dit.
Jag vände mig långsamt mot Alexander.
Där stod han, blek, med nejlikorna i handen och såg på mig med hundögon.
Vi går ut ett tag, väste jag till pappa, grep Alexander i ärmen och drog honom till mitt rum.
SANNINGEN
Jag stängde dörren bakom oss.
Vände mig om mot honom.
Vänta nu, sa jag sakta, vad menar han med att jag inte kom?
Alexander var tyst.
Du är inte Alexander Spektor?
Han skakade på huvudet.
Nej, sa han tyst. Jag är Alexander Sahlén. En kompis skulle träffa en tjej … en Nathalie. Jag väntade på Hötorget. Sen kom du fram till mig och …
… och jag bara tog med mig dig därifrån, konstaterade jag.
Vi stod tysta.
Jag försökte säga det, sa han. Redan på vägen till bion. Men du lyssnade inte.
Jag lyssnar aldrig, sa jag. Det är min talang.
Pluttan pep vid dörren.
Jag satte mig på sängen.
Och nu då?
Alexander såg på mig länge, allvarligt, väldigt allvarligt.
Sen gick han fram och böjde sig ner på knä.
Jag bryr mig inte hur vi möttes. Om det var slumpen eller något din pappa fixade, sa han. Jag älskar dig, och vill att du ska bli min fru. På riktigt. Utan missförstånd.
Jag kände hur hjärtat lättade.
Okej då. Då får du träffa mina föräldrar nu. Men jag säger bara: min familj är allt annat än enkel.
Äsch, min är klurig den med. Och så har jag en katt med stark personlighet.
Det fixar vi!
Vi gick ut ur rummet.
Gästerna väntade redan och bland dem, precis innanför dörren, stod doktor Spektor och hans son.
Lång. Stilig. Med en bukett rosor.
Jag såg på den riktige Alexander Spektor.
Sen på min Alexander, han som darrade med nejlikorna i handen.
Nej, tänkte jag. Det är inte han.
Och skrattade, för första gången på riktigt.
Pappa, sa jag, jag har något att berätta för dig. Det är en lång historia …
