Men är jag verkligen ensam? svarade hon alltid och log, Nej, ni förstår inte, jag har en stor familj!
Temasouvenirer
Elsa hade bott ensam i flera år i en liten stuga i utkanten av byn. Ändå, när någon påstod att hon levde ensamt, kunde hon inte annat än skratta.
Ensam? Inte alls, ni har fel. Min familj är stor!
Byns kvinnor log och nickade, men så fort Elsa gått förbi granskade de varandra och gjorde en cirkelrörelse mot tinningen som om hon var lite tokig. Familj, jo jo, fastän hon varken hade man eller barn, bara djur som sällskap
Det var just dessa djur Elsa räknade till sin familj. Hon brydde sig inte ett dugg om vad byborna tyckte. I deras ögon skulle man bara hålla djur om de fyllde någon funktion kor eller höns, en hund som vaktar och en katt som jagar möss.
Elsa hade fem katter och fyra hundar. Alla bodde de inne i huset, inte ute på gården som grannarna ansåg att de borde.
De pratade om henne i smyg, för alla visste att det var lönlöst att säga något till “hon den där udda” själv hon skulle bara skratta.
Nej nej, gatan har de fått nog av. Här hemma mår vi alla bäst.
Det hade gått fem år sedan Elsa förlorade både man och son på samma dag. De hade varit ute och fiskat när en tung lastbil körde över i mötande fil.
När hon kom till sans efter sorgen insåg Elsa att hon inte kunde leva kvar i lägenheten där allting påminde om hennes älskade. Hon orkade inte gå samma gator, handla i samma butiker, och klingan av medlidande blickar från grannar blev för tung.
Ett halvår senare sålde Elsa lägenheten och köpte sig ett litet hus i en småländsk by, långt ute på vischan. Med sig hade hon katten Tova. På sommaren skötte hon sin trädgård, och på vintern tog hon arbete i skolans matsal i närmsta samhälle.
Alla sina djur plockade hon upp med tiden någon hittade hon vid tågstationen, någon kom till skolköket och letade mat.
Så skapade den ensamma kvinnan sig en stor familj av närbesläktade själar alla en gång övergivna och trasiga. Men Elsas varma hjärta läkte dem, och djuren gav samma kärlek tillbaka.
Det räckte både kärlek, värme och mat, även om det ibland var knapert. Hon visste att hon inte kunde ta hem hur många som helst, och varje gång lovade hon sig själv: ingen mer.
Men i mars, när solen snabbt byttes mot sen vinter och snö, blåste vinden kallt genom byn och tvingade folk in i värmen. Elsa skyndade mot sju-bussen, sista kvällsturen hem. Kassen var tung av mat till henne och de fyrbenta därhemma, och lite överblivet från skolköket.
Hon höll undan blicken, tänkte på djuren som väntade hemma och fann värme i de bilderna.
Men som man säger på svenska: “Det hjärtat ser, det ser inte ögat alltid.” Elsas hjärta tvang henne att stanna, bara några meter från bussen.
Där, under en bänk, låg en hund. Hunden stirrade på Elsa med ett tomt, nästan glasartat uttryck, och hade legat där så länge att snön redan samlats på kroppen.
Folk gick förbi, upptagna med egna tankar, halsdukar och mössor. Så många människor såg ingen?
Elsas hjärta värkte. Hon glömde både bussen och sina löften till sig själv, släppte kassen och skyndade fram till bänken. Hunden blinkade långsamt mot henne.
Tack och lov, du lever! suckade Elsa. Kom lilla vän, upp med dig kom till mig.
Hunden rörde sig inte, men gjorde inget motstånd när Elsa försiktigt drog henne ut från bänken. Det syntes att denna lilla själ gett upp hoppet om livet.
Senare mindes Elsa inte ens hur hon lyckats ta sig in på busstationen med både tunga kassar och en livlös hund i famnen.
Hon satte sig längst in i vänthallen. Där värmde Elsa varsamt hundens magra kropp och gnuggade liv i frusna tassar.
Kom lilla vän, vi måste hem nu. Du blir vår femte hund, så vi får ett jämt antal, viskade Elsa.
Hon grävde i väskan och tog fram en köttbulle från matsalen. Först ville hunden inte, men efter en stund återvände glöden i blicken. Svansen viftade, näsborrarna rörde sig matlusten var tillbaka.
Bussen hade gått, så en timme senare stod Elsa och hunden vid landsvägen och vinkade till mötande bilar. Av sitt skärp hade hon gjort ett provisoriskt koppel. Hunden, som hon döpte till Snällis, följde tätt i hennes fotspår.
Efter tio minuters väntan stannade en bil. Förvånad och lättad hoppade Elsa in i den varma kupén, Snällis i knäet.
Tack snälla ni! Oroa er ej, jag håller hunden i famnen, hon smutsar inte ner nåt, kvittrade Elsa.
Oroa dig inte, svarade chauffören, låt hunden sitta på sätet, det går fint.
Men Snällis tryckte sig mot Elsa, fortfarande skakande, ändå lycklig.
Det är bara… vi får värme såhär, log Elsa.
Föraren nickade och slängde en blick på skärpet runt hundens hals, sen satte han på värmen. De färdades tyst. Elsa höll om sin räddade vän och tittade ut i mörkret där snöflingorna virvlade i strålkastarens ljus.
Mannen såg ibland på Elsas profil: en vacker, lugn kvinna med ett stilla leende, händerna om en räddad hund. Han förstod att Elsa hade hittat hunden och nu tog med den hem. Trots tröttheten strålade lugn och lycka om henne.
Han skjutsade ända hem och hjälpte till med kassarna i snön. Porten hade kärvat, så han fick ge den en knuff så att till sist ett gångjärn gav vika.
Tänk inte på det, suckade Elsa, den behöver ändå lagas.
Inifrån huset hörde man ett dånande av skall och jamande. Elsa öppnade dörren hela hennes stora familj rusade ut.
Saknade ni mig? Här är jag, såklart kommer jag hem till er! Och se här, vi har fått tillökning.
Snällis kikade blyg bakom Elsas ben. Hennes hundar viftade på svansen, katterna snusade nyfiket på kassarna som mannen ännu höll i famnen.
Men kom då in! Är du inte rädd för storfamiljen kanske du vill ha en kopp te? log Elsa.
Mannen bar in kassarna, men stannade i dörren:
Det är sent. Jag åker hemåt nu. Ge familjen mat, de har längtat efter dig.
Nästa dag, kring lunchtid, hörde Elsa ljud ute. Hon drog på sig jackan och gick ut där stod gårdagens chaufför.
Han höll på att spika nya gångjärn på grinden, verktyg utspridda omkring sig. Han log när han såg Elsa.
God dag! Jag råkade ju ha sönder din grind igår Nu tänkte jag laga den. Jag heter förresten Lars, och du?
Elsa…
Djurflocken undersökte nyfiket honom och blev glatt klappade medan han satt på huk.
Elsa, gå nu in så du inte fryser. Jag är snart klar och tackar inte nej till te! Föresten, det ligger tårta i bilen. Och lite godsaker till din stora familj.
Stora eller små, tvåbenta eller fyrbenta en familj kan växa fram där det finns plats för värme. I ett öppet hjärta kan ensamheten bytas mot närhet. Kanske är det den största gåvan: att våga öppna dörren, både för en frusen vän och för sig själv.
