Valet
“Jaha, och det visar sig alltså att Fredrik är ordentligt gift…” suckade Svea, där hon satt på en bänk i Tantolunden och höll ett remisspapper till kliniken hårt i fickan.
Rumskompisarna på studentkorridoren hade varit avundsjuka varje gång de såg henne med den där välklädde, mörkhårige, blåögde killen de trodde att hon hade tur som träffat en så omtänksam kavaljer. Avundas fanns det egentligen inget skäl till.
Svea rös till när hon mindes det första och sista mötet med Fredriks fru, som hade väntat ut henne vid fabriksgrinden. Bara för att förklara hur allt låg till.
Jaha, så det är du som är Svea? sa kvinnan.
Och vem är du? flämtade Svea, och obehaget växte när den långa, smala kvinnan med askblont hår granskade henne från topp till tå.
Jag heter Karin Fredriks fru, svarade hon torrt.
Va?
Du hörde mig.
Ännu en liten söt tjej, sa Karin lugnt, det tar aldrig slut på såna som du. Lycksökare efter någon annans lycka.
Ursäkta, vad tror du att du har för rätt?
Lyssna, sa Karin och tog henne mjukt i armen. Det är du som går över gränsen. Jag är hans lagvigda hustru och jag har sett dig med min man. Och ändå står du här och försöker utmana mig, istället för att be om ursäkt och skämmas. Men så gör kanske folk med samvete antar att det inte gäller dig.
Han har haft lika många som dig som man kan räkna på fingrar och tår sammanlagt, fortsatte Karin och granskade Svea under lugg. Du är bara ett flyktigt nöje för honom. Han är jägare, det är så han fungerar. Han kommer inte lämna mig. Håll dig borta.
Förresten, vi har två döttrar tillsammans, vill du se ett foto? Karin plockade fram en bild och räckte över till en bestört Svea. Här är vi i Visby för två månader sen. Ren och skär lycka.
Vad säger du nu då?
Vad är det du vill mig egentligen? Sköt era egna affärer.
Och det gör jag. Men släpp honom. Fredrik började här på fabriken nyligen. Lönen är bra, och så dyker du plötsligt upp. Spara din tid. Hur gammal är du? Trettio?
Tjugofem! utropade Svea sårad.
Just det. Du har gott om tid för att både gifta dig och skaffa barn. Låt Fredrik vara nu.
Svea orkade inte lyssna längre. Med benen som gelé gick hon från platsen där frun oväntat hade stormat in och raserat hennes drömmar.
Svek… mumlade Svea, och en klump satte sig i halsen. Men visa sina känslor öppet ville hon inte. Man vill ju inte bli föremål för skvaller på jobbet.
På kvällen dök Fredrik upp som om ingenting hänt, med blommor i handen. Svea med rödsprängda ögon körde ut honom, trots hans eviga löften om kärlek och påstådda planer på skilsmässa från frun, som han inte haft något gemensamt med på länge.
Efter det tog sig Svea igenom två veckor av mörker. Fredrik störde henne inte mer, han låtsades inte ens känna henne om de möttes.
Det är aldrig bara en sak som går åt skogen Den där morgonillamåendet och yrseln förklarade Svea först med stress, men ganska snabbt förstod hon: romansen med Fredrik hade följder.
Sex veckor, ekade det i huvudet. En dom.
Svea ville inte bli ensam mamma. Rädslan slog klorna i henne. Det kändes som att alla visste, att de såg på henne med fördömande blickar för hon hade ju litat på någon hon knappt kände.
Fredrik berättade ju aldrig att han var gift. Vad skulle hon ha gjort, krävt legitimation vid första dejten? Ingen ring hade han på fingret. Och varför reagerade hon inte när han ville att de skulle hålla allt hemligt på jobbet?
Han bedrog henne, men det gjorde inte saken lättare att hon varit ovetande. Än värre blev det när kollegorna började viska om när Karins besök på fabriken.
Jag är gravid, sa Svea under lunchrasten, fast besluten att tala med Fredrik.
Jag betalar, bara du ordnar det där, svarade han kallt.
Dagen efter sade Fredrik upp sig. Försvann ur hennes liv för gott.
Svea insåg att hon inte kunde dra ut på det. Läkarnas varningar ekade ändå tog hon remissen för abort.
Nu satt hon där på bänken, höll remissen så hårt att knogarna vitnade.
Ursäkta, har du bråttom? sa en ung man i kostym, slog sig ned bredvid henne med en gigantisk bukett mörkröda krysantemum.
Vad? Svea mötte hans blick med tomma ögon.
Din klocka går visst fort, sa han, och pekade på hennes lilla guldklocka.
Den går alltid tio minuter före. Jag ställer om den hela tiden men det är ändå lönlöst, svarade hon likgiltigt och såg bort.
Vilket fantastiskt höstväder idag. Riktigt brittsommar. Mamma älskar den här tiden på året. Hon säger att det var en liknande varm höstdag när hon gjorde sitt livs bästa val och att hon aldrig ångrat det.
Vet du? pladdrade killen vidare, min mamma är helt fantastisk! Han visade tummen upp och log. Henne är jag så tacksam mot.
Och din pappa då? svek frågan Svea.
Om honom pratar mamma aldrig. Jag har aldrig frågat det är uppenbart att det inte är något hon vill tala om.
Jag är på väg hem från en jobbintervju, vet du. De hade tio sökande och valde mig och jag har ändå ingen erfarenhet! Svårt att fatta…
Det var mamma som fick mig att tro på mig själv.
Jag vet redan vad jag ska göra med första lönen ge mamma en resa till havet! Hon har aldrig sett havet.
Har du varit vid havet någon gång?
Nej, svarade Svea, och betraktade honom med ovanlig intensitet. Blicken föll på hans vinröda slips.
Den glada pojken strålade.
Det är mammas present, sa han stolt och smekte slipsen.
Jag kanske tjatar sönder dig, men jag ville bara dela min glädje med någon. Du ser så sorgsen ut…
Jag tänkte att du kanske vill prata med någon, har jag stört dig?
Svea skakade tyst på huvudet. Den okände killen irriterade henne inte. Han lyckades få hennes mörka tankar att stanna. Beundran för hans kärlek till mamman väckte respekt.
Vilken trogen kärlek! tänkte Svea, redan varmt och nyfiket lyssnande. Hans mamma är verkligen lyckligt lottad. Tänk om jag får en sån son själv
Nå, jag måste gå. Mamma väntar och oroar sig… Men stressa inte iväg!
Förlåt?
Jag menade din klocka, skrattade han.
Aa, sa Svea med ett leende.
Efter ett ögonblick var han borta, och Svea tog fram remissen som för några minuter sedan hade känts omöjlig att släppa. Hon rev den i små bitar.
Sedan satt hon där länge, som förtrollad, och andades in höstens solsken.
Något lättade inom henne efter mötet med främlingen men så nära i känsla.
Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade uppfostrat en fantastisk son på egen hand. Svea ångrade att hon aldrig frågat vad killen hette, men det spelade ingen roll längre.
Valet var gjort.
***
Tjugotre år senare…
Mamma, jag kommer för sent! ropade Staffan där han stod vid spegeln, medan Svea knöt hans vinröda slips inför jobbintervjun.
Du kan väl hoppa över den?
Nej, den ger mig självförtroende. Allt kommer gå bra, du ska se. De kommer välja dig, Staffan! När slipsen satt rätt tog Svea ett steg tillbaka och beundrade honom.
Det är pirrigt… tänk om…
Platser som detta väntar på dig. Oroa dig inte, svara rakt och glöm inte att le. Du är oemotståndlig.
Tack mamma, sa Staffan, kysste henne på kinden och rusade iväg.
Svea följde honom genom fönstret när hennes mest älskade person på världens gick ut i morgonen, mot busshållplatsen.
Då slog det henne som en stöt genom kroppen…
Hade hon inte upplevt allt det här förut?
Den där killen i parken, för mer än tjugo år sedan…
Staffan i kostym liknade honom på pricken…
Så många år hade hon glömt det nu levde minnet igen.
Hur var det möjligt? Gav ödet henne verkligen en glimt av den pojke hon ville ta bort (vilket konstigt ord), för att hon skulle fatta rätt beslut?
Varför lärde hon aldrig känna honom då? De var ju jämngamla. Varför frågade hon aldrig vad hans mamma hette?
Fast… nu spelade det ingen roll längre.
Allt hade blivit så bra.
Efter lunch kom Staffan hem, med en enorm bukett mörkröda krysantemum, som matchade slipsen, och berättade för Svea att han fått jobbet.
Och han lovade att de skulle resa till havet, för aldrig hade hon varit där.
Nu var det hans tur att ta hand om sin älskade mamma. För henne skulle han kunna flytta berg, vända strömmar. Sådan blev hennes son.
Hur tufft det än varit har de alltid klarat sig ibland räckte det att finna tröst i hans mjuka hår för att orka vidare.
De fixade allt, de föll aldrig ihop.
Svea ångrade aldrig sitt val. Det var rätt.
Så ska det förbli!
