JAG ÄR MIN EGEN PRESENT
Eva Lundin en söt, blåögd kvinna i lite över femtioårsåldern med brunt hår stod vid fönstret i sitt femstjärniga svitrum. Hon sippade på sin hasselnötslikör och tänkte tyst för sig själv:
Jaha, så här blev det frånskild mittemellankvinna, ensam, på ett romantiskt hotell för kärlekspar. Tur i alla fall att rummet är så fint; hade det varit en motorvägsmotell med utsikt över parkeringen hade det varit direkt pinsamt.
Hon var övertygad: romantiken tog slut för ungefär tjugo år sedan, någonstans bland de sista smällande tonårsrumsdörrarna och barnens stormiga puberteter. Män dök fortfarande upp i hennes liv då och då, men det slutade alltid i en tom besvikelse som gränsade till depression. Till sist bestämde hon sig för att hålla sig ifrån relationer.
Så dök han plötsligt upp en digital beundrare. Hans meddelanden fick kinderna att blossa och ryggen att sträckas lite extra. Hon ville helst rama in sms:en och fästa dem på kylskåpet så hon både kunde läsa om dem och samtidigt hålla sig borta från själva kylskåpet. Ibland undrade Eva om hennes virtuella beundrare var författare eller bara hade väldigt mycket fritid.
Hon hade börjat kalla sig själv för Evis igen. Hon köpte en klänning som fick kollegorna att tappa hakan av avund, en bh som kostade lika mycket som en flygbiljett till Malmö och till och med skaffade hon gymkort. Så plikttrogna benböj hade hon inte gjort sedan hon födde sitt sista barn nästan som om världens framtid hängde på hennes träning.
Om jag dör av knäböj imorgon, så snälla begrav mig i min nya klänning. Så kan exet snopet tugga på naglarna, fnissade hon dystert till sina väninnor.
Ja, de sågs till slut. Träffen blev fin. Detaljer lämnar vi åt fantasin, men så mycket kan jag säga: spegelbilden efteråt visade en yngre och lyckligare Evis.
Men den andra dejten blev det inget av. För romantikens skull bestämde de sig för att mötas i en pittoresk småstad vid havet. Eva planerade, fixade och längtade, men i sista stund fick han en blodtryckstopp och där stod hon, ensam i ett hotellrum i en främmande stad. Sådana påfrestningar tar på krafterna, det visste hon redan. Ödet blinkade till: Sakta i backarna, flicka lilla!
Eva sjönk ner vid fönstret med sitt likörglas och försökte resonera förnuftigt:
Jaja, det är väl så här historier skrivs. Vad ska man annars berätta för barnbarnen? Mormor, hur fann du din andra ungdom? På en flygplatsparkering, väntandes på en man med blodtryckstabletter. Romantik på svenska!
Nästa morgon gick hon på spa och bestämde tvärt: Nu räcker det. Från och med nu firar vi livet för vår egen skull. På spat försäkrade de henne att huden strålade. Hon sneglade i spegeln och konstaterade: lystern kom nog mest från oljan snarare än ungdomlig glöd.
Stadsvandringen var underbar. Guiden lång, silverhårig, sammetslen stämma. Bredvid fnittrade en äldre dam i mysbyxor, men Eva lyssnade bara på guiden. Han berättade om medeltida slag, och Evas egna tankar snurrade: genom historien har män krigat om städer, och kvinnor kämpat om uppmärksamhet. Balansen, på sitt sätt, består.
Ni måste prova vår äppelkaka, sa guiden och log åt henne, medan gruppen klev in på stadens bästa café.
Kakan var gudomlig. Eva blev nästan förälskad igen men i smördeg och äpplen. Skillnaden är att på en äppelkaka kan man alltid lita till, konstaterade hon tyst för sig själv.
Sen blev det shopping: ett bärnstenshalsband och en turkos klänning som satt så tajt att hon log finurligt mot sin spegelbild. Klänningen var så vågad att Eva tvivlade på att hon faktiskt skulle våga bära den. Men det stoppar inte mig längre, tänkte hon.
På flyget hem kastade Eva en blick ut genom fönstret och drog en djup suck: staden bleknade bort, och med den hennes romantiska förhoppningar.
Nåväl kanske ses de igen, eller så blir det aldrig mer. Livet tar tack och lov inte slut ändå.
Där framme väntade ny garderob, resor och kanske ännu en äppelkaka. Med eller utan man.
Om det blir utan då i alla fall med en kula vaniljglass, log hon för sig själv och slumrade till, lättad och lugn.
