Jag är 27 och mötte henne precis när jag var som minst redo för någon som henne.
Det hela utspelade sig på en liten tillställning i Stockholm en lansering av ett lokalt kulturmagasin, där jag hamnade nästan av en slump. En kompis bad mig följa med eftersom han behövde hjälp att bära lådor, och jag tackade ja jag hade inga direkta planer och behövde några hundralappar extra. Hon satt längst fram, antecknade i en svart Moleskin, mobilen låg med skärmen nedåt och kaffet framför henne var sedan länge kallt. Hon såg varken ut att bry sig om någon eller något, men när hon väl öppnade munnen tystnade alla.
Senare fick jag veta att hon var författare. Hon skrev för Dagens Nyheter och ett kulturtidskrift. Hon var fyrtio. Det visste jag inte då. Jag såg bara en säker, rofylld kvinna som aldrig behövde höja rösten och inte hade någon anledning till det.
Efter eventet gick jag fram till henne; jag behövde hennes signatur på ett kvitto. Hon frågade vad jag hette, såg mig rakt i ögonen och sa:
Ser du alltid ut så där, eller bara när du är nervös?
Jag skrattade till, bryskt och högt. Jag sa att jag inte hade någon aning. Hon svarade att hon tyckte om människor som inte låtsas vara självsäkra. Det var så allting började.
Vi började skriva till varandra. I början skrev hon lite, jag skrev mycket. Jag frågade enkla grejer: vad hon gjorde, var hon bodde, pluggade hon? Jag berättade sanningen att jag bor hemma hos mina föräldrar, jobbar där jag får jobb, att jag får in lite pengar, att jag försöker starta om. Hon fick mig aldrig att känna mig mindre värd men hon sålde heller aldrig några illusioner. Redan från början sa hon:
Jag letar inte efter en relation. Jag är på ett annat ställe i livet.
Trots det började vi träffas.
Alltid hemma hos henne. Hennes lägenhet ordnad, stillsam, med bokhyllor längst väggarna. Hon hade bil, sin egen rytm, sitt eget liv. Jag tog bussen, och ibland kändes det som att jag klev in i en värld som inte var min. Hon tog emot mig utan stress, utan löften. Ibland lagade jag något enkelt, ibland öppnade vi en flaska vin och spelade låg jazz. Vi pratade mycket om hennes jobb, skrivandet, om hur trött hon var på att förklara sina beslut för andra.
Jag stannade aldrig över natten. Hon följde mig aldrig hem. Det var alltid jag som fick fråga om vi kunde ses på helgen. Ibland sa hon ja, ibland försvann hon i två-tre dagar redaktionsmöten, deadlines, resor. Och när hon kom tillbaka, gjorde hon det som om ingenting hänt. Utan ursäkter. Inga långa förklaringar.
En kväll, efter att vi varit tillsammans, satt hon på kanten av sängen och sa:
Bli inte kär i mig.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag svarade bara att jag inte var kär. Vi båda visste att det inte var sant.
Jag ville ha mer. Inte nödvändigtvis löften, men en plats. Hon upprepade att våra vägar var olika. Att jag bara var på väg upp, medan hon redan byggt sin tillvaro. Att hon inte ville vara ett ankare och inte ville jag skulle använda henne som genväg.
Jag kan inte ge dig det du vill ha, sa hon.
Ändå bjöd hon in mig igen.
Med tiden insåg jag att hon gav det enda hon var beredd att ge: stundvisa möten, djupa samtal, en närvaro som kom och gick. Jag accepterade det, för jag kände att jag inte hade rätt att kräva mer. Hur skulle jag ens tala om framtid när jag knappt kunde stå på egna ben?
Varje gång jag gick ut från hennes lägenhet promenerade jag några kvarter innan jag tog bussen. Jag kände mig både fylld och tom på samma gång. Tacksam för att jag fått vara där. Tom, för att jag visste att jag till slut återvände till min pojkrum i föräldrarnas villa, till min verklighet utan glamour.
Hon lovade mig aldrig något. Hon gick aldrig bakom min rygg. Men ändå gjorde det ont.
Jag fortsätter att träffa henne. Inte så ofta som jag önskar. Ibland tänker jag att jag hoppas hon en dag ska se på mig med andra ögon. Eller att jag ska växa tillräckligt för att inte känna mig liten bredvid henne. Eller att jag helt enkelt ska tröttna på att nöja mig med mindre.
Men jag vet inte på sistone har det blivit mer sorg än glädje att vara med henne.
Varför?
