Jag är nu 50 år gammal och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar, eller snarare min pappa, sedan jag blev gravid för tjugo år sedan. Min son, Olle, är vuxen nu redan 20 år och vi delar både vardag och ansvar här i huset.
Jag har en bror och en syster som båda har egna hem. Min storebror, Lars, är jurist och bor i Malmö, medan min lillasyster, Tove, är gift och har flyttat ihop med sin man i Uppsala. Egentligen har jag tjänat tillräckligt i flera år för att kunna köpa en egen bostadsrätt eller köpa pappas villa här i Lund. Jag har försökt flera gånger, men av någon anledning har det alltid strulat med pappren. Mitt enda krav är att huset får stå kvar i pappas namn tills han inte finns längre så att han ska känna sig trygg och veta att han har skydd till sitt sista andetag. Men vi har fortfarande inte bestämt något.
Pappa är över 70 idag; rättfram, ofta ganska burdus. Han vill inte riktigt ge upp kontrollen, men orken finns inte kvar som förr, och det är med blandade känslor jag ser honom långsammare för varje år som går. Han har varit änkling i fyra år nu. Saknaden efter mamma ligger som ett stilla vemod i huset.
Både Olle och jag jobbar, och vi står för det mesta av räkningar, mat och allt som behövs till vardags. Pappa bidrar något när pensionen kommer in, men han har blivit mycket snålare och mer misstänksam än förr. Lars tittar förbi en halvtimme var sjätte månad, medan Tove, som är arbetslös, hjälper oss ibland mot en symbolisk ersättning typ att laga lite mat och sitta hos pappa när vi är borta.
Pappa gör knappt något hemma längre, förutom att ibland leka med min lilla hund, Sigge, eller ta en tupplur framför TV:n. Annars kollar han Youtube, oroar sig för att värmeljusen ska ta slut både hemma och vid mammas grav och såklart för Sigge, som han behandlar som sitt eget barnbarn. Sigge får ligga i hans säng och blir bortskämd.
Somliga dagar tycker jag synd om mig själv; vissa månader står jag och Olle för nästan alla utgifter el, vatten, hyra, mat. Men sedan tänker jag att jag är värd att vara tacksam: fortfarande få vara här för pappa, umgås med honom, grubbla, prata och skratta ihop, se hans blick mjukna när Olle och Sigge kommer in i köket. Han har gett mig allt under hela livet. Nu är det min tur att ge tillbaka med samma värme och närvaro som han alltid visat mig.
Vänner och bekanta säger åt mig att skaffa eget, men helt ärligt? Nej. Jag kan inte och vill inte lämna pappa ensam. Om något skulle hända på natten, vem ska då vara där? Tanken på honom ensam i det gamla huset, omgiven av minnen och ensamhet, är outhärdlig. Han går ut ibland, men vi har koll och följer med till vårdcentralen eller om han måste till ICA. Skulle han falla på gatan eller komma bort, skulle min ångest vara outhärdlig.
Hur han än är snål, butter, ibland förbannad, ibland glad, ibland uppgiven han är min pappa. Och jag är så tacksam, för det är tack vare honom (och mamma) som jag blev den jag är.
Vad lämnar jag kvar till Olle den dag jag dör? Jag lämnar vidare min kunskap om arbete, styrka i motgångar, hans utbildning, och förhoppningsvis mitt allra bästa exempel. Kanske, om allt går som jag önskar, blir det även pappas hus under förutsättning att pappa får vara ägare livet ut, även om jag har betalat för det.
Det är mitt sätt att ge tillbaka, i en tid då familjen faktiskt fortfarande betyder allt för mig.
