Du, jag måste berätta en grej om Linnea du vet, hon gifte sig tidigt, redan vid 20. Det var lite sådär impulsivt, typiskt Linnea. När hon var 22 blev hon mamma till sitt enda barn, men alltså… hon var alltid lite avig mot barn, liksom aldrig riktigt intresserad. När hennes son kom till världen så lät Linnea och hennes man honom bo hos farmorn. De skickade över några tusenlappar varje månad, och fortsatte leva sitt liv som de ville, utan att direkt bry sig.
Efter två år dog farmorn, och de var tvungna att ta hem pojken igen. Linnea blev sur och frustrerad på sonen, och skickade honom direkt till förskolan för att slippa se honom så mycket. Sen när han blev lite äldre, hamnade han i dagis och så småningom i skolan. Stackaren blev retad och mobbad, för han hade inga grundläggande kunskaper han kunde varken läsa eller skriva. Lärarna försökte få tag på föräldrarna, men Linnea orkade aldrig höra av sig. En dag lyckades hennes man komma till skolan, och lärarna tog chansen att berätta om allting sonen gjorde.
Farsan kom hem, och slog pojken med ett bälte det var riktigt hemskt. Efter att sonen tog studenten, skickade Linnea honom till en fabrik för att börja jobba. Där träffade han sin framtida fru, och fabriken fixade ett litet hyresrätt åt dem typiskt Sverige, eller hur? När Linnea fick barnbarn brydde hon sig inte ett dugg om dem, skickade ibland lite pengar på högtider inte ens en Swish till barnen annars.
Sen blev Linnea pensionär, och drömde om att ha ett flott kalas. Så hon ringde sin son och sa typ: “Jag har swishat lite pengar till dig, stick iväg med Maria och köp mat och smycken. Vi kör min pensionfest hemma hos dig.” Sonen och Maria skickade barnen till landet för att de inte skulle störa, och började fixa inför festen.
När allt var klart kom Linnea och var nöjd. “Bra, nu får ni dra till köket. Gästerna kommer snart och vi måste möta dem, vi kan sätta oss med er när de gått.” Sonen och Maria gjorde som hon sa, och fixade i köket hela kvällen medan gästerna åt, drack och dansade. När alla hade gått kom Linnea in i köket och sa: “Det är en bit tårta kvar, dela den mellan er. Jag mår inte bra, vi drar hem, jag kan inte sitta med er.” Sonen blev riktigt ledsen, nästan arg.
En vecka senare ringde Linnea: “Du, de ska operera mig på sjukhuset, kan du ta med några grejer? Jag skickar en lista.” “Nej, vi ska till Gotland på semester med Maria. Du får ringa pappa istället. Hej då.” Där och då insåg Linnea att hon faktiskt inte stod i centrum längre, och att livet rullar vidare även utan henne.
