7 juni
Klockan var åtta när jag äntligen satte nyckeln i låset och kom hem från jobbet. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren, och genast hörde jag barnskrik.
Med en suck gick jag vidare in i vardagsrummet där min dotter och svärson satt framför tv:n. Hela lägenheten såg ut som ett bombnedslag.
Barnleksaker låg utspridda över soffan, sängen och golvet. På bordet trängdes godispapper, kycklingben, tomma läskflaskor och ett hallon som någon påbörjat men lämnat.
Smutsiga kläder hängde över fåtöljen, och på en av stolarna låg en redan använd och slarvigt hopvikt blöja.
Det var kvavt och luften fylld av en odör som man helst inte vill beskriva. Allt detta fick min trötta kropp att nästan ge upp.
Min ettåriga sondotter såg mig, utbrast ett glatt rop och kastade sig i famnen på mig.
Jag öppnade vardagsrumsfönstret för att släppa in lite frisk luft och begav mig sedan till köket.
Synen som mötte mig där var deprimerande. Diskbänken svämmade över av smutsig disk, det låg brödbitar och utspillt te på bordet, och under bordet syntes trasiga porslinskärvor.
Någon hade slagit sönder min älsklingsmugg, den där som min man en gång gett mig. På spisen stod en stekpanna med vidbrända köttbullar. I kylskåpet fanns nästan ingenting.
In i köket kom Issa, min dotter, hon pussade mig snabbt på kinden:
Hej mamma! Nu när du är hemma så sticker jag och Henrik ut en stund. Jag går och byter om, Saga åt för en timme sen.
Vänta lite, Issa. Vart ska ni någonstans? frågade jag förvånat.
Men mamma, vi ska väl bara ut och njuta lite. Först bio, sen ett kafé. Kan du swisha mig lite pengar? Vi har verkligen inte tillräckligt.
Från vardagsrummet hördes Henriks röst:
Eva, du kan väl göra lite ärtsoppa tills imorgon? Jag såg en karl äta sån på tv idag, blev så sugen! En vårsallad behövs också. Och har du köpt kaffe? Jag kan inte börja dagen utan kaffe!
Men jag då? sa jag med uppgiven röst, tittade skamset på Issa, Jag har varit på jobbet hela dagen, knappt hunnit äta lunch. Jag är helt slut och vill bara ha lite lugn och ro. Kan inte ni ta med er Saga?
Men mamma, vi måste få lite tid för oss själva! Föräldraskap kräver ju faktiskt lite återhämtning ibland. Vi har faktiskt en liten kris, säger psykologen. Du har inte träffat Saga sen i morse, och hon dig inte heller. Ta hand om varandra nu! Det blir så bra så, vi är snart hemma. Bästa mamman!
Jag hann inte svara innan Issa försvann ut i hallen. Några minuter senare hade de båda lämnat lägenheten och lämnat sin ett och ett halvt år gamla dotter hos mig.
Jag kände mig tom, utmattad och ledsen. Här satt jag, reducerad till gratis barnvakt, ekonomiskt stöd och hushållsersättning, inte mycket mer.
Huvudvärken dunkade. Det enda jag ville var att lägga mig i tystnad, men Saga hade andra planer för sin farmor.
Jag var dessutom tvungen att laga något att äta jag hade verkligen inte fått i mig något på hela dagen. Och någon behövde få lite ordning på kaoset i lägenheten.
Det kändes som att jag varit med om tredje världskriget. Jag satte mig tungt ner på stolen och tårarna kom.
Issa och Henrik hade bott i min tvåa i flera år nu. Innan de flyttade in var mitt liv stillsamt, harmoniskt och ordnat.
De hade tidigare hyrt en lägenhet i utkanten av Uppsala, men blev plötsligt uppsagda. Issa bad att de skulle få bo hos mig i några månader, tills de hittade något eget.
Månaderna gick och ingen lämplig bostad dök upp. Det var för dyrt, för långt till jobbet, eller för dåliga förhållanden
Som grädde på moset blev Henrik av med jobbet han hade jobbat på ett mindre företag, ingen aning varför han blev sparkad.
Issa menade att kollegorna saboterat för honom, men snart skulle han hitta något nytt. Men han verkade inte ha någon brådska. Dagarna gick vid tv:n eller datorn.
Familjen levde på Issas låga föräldrapenning. När Issa blev gravid ändrades allt. Graviditeten var svår. Dyr medicin, ultraljud, blodprover allt betalade jag, som ändå redan slet hårt som ortoped på en privatklinik.
Vardagen blev en mardröm. Ekonomin var körd i botten. Issa och Henrik handlade aldrig mat, ville äta gott och varierat, färska frukter, goda bakverk till teet.
De betalade inga räkningar, köpte inget hushållspapper, städade sällan och hade inte någon som helst känsla för ekonomi.
Allt föll på mina axlar. Jag såg hur min egen dotter och svärson utnyttjade min vänlighet och inte ens funderade på att flytta. Men säga något vågade jag inte.
Jag var rädd att stöta bort min enda dotter, särskilt nu när hon var gravid. Hur skulle jag kunna kasta ut min gravida dotter? Jag fick bara bita ihop, fortsätta och jobba extra
Det ringde på dörren. Jag torkade tårarna och öppnade. Där stod min väninna, utan att ha meddelat sig.
Jag skämdes allt var stökigt. Men jag hade inget val, jag släppte in henne.
Jag tvingade fram ett leende, hälsade och bad henne sätta sig i köket. Lena visste redan hur jag hade det på grund av Issa och Henrik.
Lena hade ofta sagt ifrån: Du måste sätta gränser, Eva, men jag hade inte modet.
Lena sa ingenting. Hon öppnade bara kylskåpet, tog ut ägg och grädde, diskade stekpannan och började laga en omelett.
Medan Lena gjorde kvällsmat somnade Saga i mitt knä. Jag bar försiktigt in henne till hennes föräldrars rum och lade henne i spjälsängen, sen gick jag tillbaka till köket.
Omeletten doftade. Jag mötte Lenas blick och kände mig så hemskt tacksam hon är nog den enda som förstår mig utan att behöva säga så mycket.
Ät nu, sa Lena mjukt och satte sig bredvid, Jag vågar slå vad om att du inte fått något i dig på hela dagen. Du håller på att tyna bort, Eva. Du orkar inte leva så här. Du måste prioritera din egen hälsa. Issa och Henrik suger verkligen ut dig du måste säga ifrån. Hör du det?
Men hur kan jag? svarade jag uppgivet. De har ingenstans att ta vägen. De har ett litet barn. Hur kan jag bara kasta ut dem?
För att de lever på din bekostnad och varför skulle de flytta, leta jobb, betala mat, hyra och el när de får allt gratis av dig? De utnyttjar dig och din snällhet. Om du inte säger ifrån kommer jag att göra det.
Jag förstod att Lena hade rätt. Om jag inte tog mod till mig och gjorde som hon föreslog, skulle det aldrig bli bättre.
Jag lovade att prata med Issa när hon kom hem. Lena hjälpte mig att diska upp, bryggde en kopp kamomillte och masserade mina stela axlar och händer.
Hon stannade kvar för att ge mig stöd när Issa och Henrik skulle komma hem.
Klockan var nästan elva när de klev in. Lena och jag satt i vardagsrummet.
God kväll, tante Lena, sa Issa och såg irriterat på min väninna, som hon aldrig gillat.
God kväll, svarade Lena torrt, med glimten i ögat, Hoppas ni haft trevligt. Ni kunde ju ha varit borta hela natten, när ni ändå var ute!
Mamma, vi ska gå och lägga oss, mumlade Issa och försökte ignorera Lena, men jag bad henne sätta sig.
Issa, sätt dig. Ta gärna med dig Henrik. Jag vill prata.
Okej, sa Issa och hämtade Henrik.
Eva, har det hänt något? undrade Henrik nyfiket.
Ja, sa jag och samlade mod, Ni måste börja leta efter en egen bostad. Ni har en vecka på er. Efter det vill jag att ni flyttar ut. Ni måste försöka själva. Det här är mitt beslut.
Mamma, du kan väl inte? utropade Issa förskräckt, Vart ska vi ta vägen? Vi har inga pengar kvar, jag är mammaledig!
Ni är vuxna och vet hur man lever ihop och får barn. Nu får ni ta ansvar. Jag kan inte skydda er från alla livets bekymmer. En dag finns jag kanske inte här längre. Du måste se verkligheten som den är.
Hur kan du! väste Issa, Vad är du för sorts mamma, slänger ut din dotter och ditt barnbarn? Du är hjärtlös!
Du ska tänka på hur du pratar med din mamma, avbröt Lena, Gå och lägg er nu, fundera på det Eva har sagt. Jag tänker inte tolerera ett sånt bemötande mot henne.
Du förstör allt! röt Henrik, Vad ger dig rätt att lägga dig i vår familj? Gå hem och sköt ditt eget!
Luften vibrerade av bråk, men från barnrummet hördes Saga skrika. De fick gå.
Lena la handen över min och gav mig mod. Jag såg på henne med tacksamhet.
En vecka senare hade Issa och Henrik flyttat. Jag blev fiende för min egen dotter.
Allt gott jag gjort var bortglömt. Kvar var bara en känsla av att vara en självisk, hård mor. Men innerst inne visste jag att jag gjort det enda rätta.
Jag hoppas bara att Issa en dag förstår varför. Ibland måste man ge sina barn tuff kärlek, annars sänker de sig själva.
Jag hoppas, från djupet av mitt hjärta, att de en dag förstår att det bara var för deras skull.
