För en vecka sedan såg jag min första kärlek igen på hans frus begravning och sedan dess känns det som om hela mitt liv är i kaos. Jag är fyrtio år gammal, har varit skild i två år och har två barn. Jag trodde att allt som rör kärlek redan var genomlevt, att alla cirklar var avslutade. Men det räckte att se honom igen för att förstå att vissa berättelser aldrig riktigt tar slut.
Jag var sjutton när vi var tillsammans. Han var min första riktiga förälskelse. Den sortens kärlek som känns som tyngd i bröstet, som får en att skriva brev och drömma om en gemensam framtid. Men mina föräldrar accepterade honom aldrig. De sa att han inte hade gått ut gymnasiet, att han var bilmekaniker, att han inte hade någon framtid och att jag var värd mer. Trycket blev så stort att jag till slut gjorde slut. Inte för att jag slutade älska honom, utan för att jag kände mig tvingad. Strax efteråt skickades jag för att läsa vidare i Uppsala och ett nytt liv började för mig.
Åren gick. Jag tog examen från universitetet, gifte mig, fick barn, byggde familj. Utåt sett såg allt bra ut, men äktenskapet fungerade inte och vi skildes. För en tid sedan flyttade jag tillbaka till min lilla hemby utanför Sundsvall med barnen. Började umgås med folk från skolan, grannar, gamla vänner men inte med honom. Jag har aldrig frågat efter honom. Jag vet inte om det var av rädsla, respekt eller för att jag kände att det skulle göra ont att röra vid den berättelsen.
Tills förra veckan. En bekant skrev till mig: Har du hört om honom? Först förstod jag inte. Sedan berättade hon att hans fru hade gått bort och att kollegorna ordnade blommor och musik till begravningen. Hon frågade om jag ville vara med och om jag tänkte gå. Jag satt med mobilen i handen i flera minuter utan att svara.
Jag gick till begravningen. Jag vet inte varför det kändes bara som något jag måste göra. När jag såg honom framför kistan, med trött blick och röda ögon, kände jag ett hårt slag i bröstet. Han var inte längre den där sjuttonårige killen, men han var ändå samma person. Vi såg på varandra på håll. Vi kramades inte. Vi pratade inte. Vi bytte bara blickar. Och det räckte för att allting skulle vändas upp och ner inom mig.
Sedan dess kan jag inte sluta tänka på honom. På det vi hade. På det vi aldrig fick bli. På hur mitt liv hade sett ut om jag inte varit så foglig. Jag känner mig skyldig som känner allt detta just nu när han går igenom sin sorg. Jag vill inte komma nära, vill inte ställa honom i en svår situation, vill inte röra till något. Vi har ingen kontakt på sociala medier. Vi har inte talat. Allt utspelar sig bara i mitt huvud och i mitt hjärta.
Och här är jag fyrtio år, två barn, ett ordnat liv och ändå känner jag mig som den där sjuttonåriga flickan som blev kär för första gången. Jag vet inte om det är nostalgi, en sorg över vad som aldrig blev eller om det är normalt att första kärleken väcker saker vi trodde varit begravda för länge sedan.
Vad tänker ni? Jag behöver råd.
