Allt började med ett helt vanligt planerande av sommarsemestern. Jag och min fru, vår trotjänare till Volvo, en rutt på över hundra mil enkel väg ner till Österlen och den där söta känslan av frihet som vägen ger. Vi har alltid älskat bilsemestrar friheten att stanna där man vill, svänga av när andan faller på, och inte vara beroende av några tidtabeller, gnyende barn i tågcoupén eller krånglande flygavgångar.
Men den här gången gjorde vi ett klassiskt misstag vi råkade prata bredvid mun.
Under en middag hos gemensamma bekanta nämnde jag, lite för avslappnat, att vi skulle ta bilen ner till Skåne om några veckor.
Åh, vilka datum åker ni? frågade paret på andra sidan bordet genast.
Det var Erik och Matilda. Vi var inte särskilt nära vänner, bara ibland del av samma bekantskapskrets.
Vi drar den femtonde, sa jag, helt off guard.
Men det passar ju perfekt! Sa Erik ivrigt, la ner sin gaffel. Vi har semester från den sextonde. Tågbiljetter finns knappt, bara platser vid toaletten. Får vi följa med er? Vi delar på bensinen, det blir roligare och vi är smidiga passagerare.
Jag sneglade mot min fru som med blicken sade ett tydligt nej. Mumlade något om fullpackad bil och att vi gillar att köra långsamt med många stopp.
Äsch, vi har bara en resväska tillsammans! envisades Erik. Och tänk vad vi sparar på bensinen. Hjälp oss nu, vi är ju ändå bekanta.
Vi föll till slut för pengaargumentet och ärligt talat hade ingen av oss mage att säga nej direkt i ansiktet på dem. Så det blev bestämt. Vår vaga konflikträdsla skulle, skulle det visa sig, kosta oss två veckors irritation.
Säg ja av svaghet och ångra dig hela vägen
Vi bestämde att mötas utanför porten klockan fem på morgonen. Vi stod klara, bilen var proppfull av våra väskor, vatten, filtar och verktyg. Erik och Matilda dök upp nästan fyrtio minuter sena.
Oj, bussen var sen! sa Matilda oberört, släpande på en resväska stor som ett mindre kylskåp plus några kassar fyllda med fika.
Men vi sa verkligen max en väska, suckade jag.
Hon är ju ändå tjej, hon måste ju kunna byta om! flinade Erik.
Det var bara att leka bagagetetris och tränga ihop våra saker ytterligare.
Redan efter en timme började problemen. Matilda klagade på att det var för varmt airconditionen sattes på max. Tio minuter senare frös Erik. Min spellista fick kallt mottagande. Och så den never-ending historien med alla stopp: toa, kaffe, sträcka på benen, röka.
Min noggrant planerade rutt för att undvika köer kollapsade förstås vi körde snarare som en stadsbuss än en semesterbil.
Toppnoteringen kom vid första tankstoppet.
Jag fyllde tanken för nästan 1 850 kronor och kom tillbaka till bilen där Erik satt med en korv i handen.
Ska vi dela på tanken? föreslog jag, tänkte på Swish.
Äh, vi tar det i slutet, så slipper vi plocka med småsummor, sa Erik.
Jag blev tveksam, men min fru viskade: Vi ordnar det sen. Jag släppte saken. Vägavgifterna tog jag också, de brydde sig inte om siffrorna.
Under färden åt de sina egna mackor och spillde smulor över hela sätet. När jag bad dem vara försiktiga skrattade de bara.
Lugn, det är ju bara en bil. Du kan väl dammsuga!
Vi anlände till gårdshotellet långt efter midnatt mer utmattade av sällskapet än av själva resan.
Vi satt ju ändå bara med
Nästa morgon, utvilade, stötte vi på dem i köket. Jag tog fram min anteckningsbok där jag samlat kostnaderna.
Bensinen gick på 7 400 kronor, vägavgifter 1 600. Så er del är 4 500 kronor.
Erik satte teet i halsen. Matilda såg oförstående på oss.
Vadå fyra och ett halvt tusen? Seriöst?
Ja, vi kom ju överens om att dela, svarade jag.
Erik ställde ner muggen.
Men du skulle ju ändå åkt! De där pengarna hade du betalat ändå. Vi satt ju bara med i bilen.
Men vi hade faktiskt avtalat villkoren. Jag anpassade mig efter er packning och era stopp, och ni skulle dela på kostnaderna.
Men vadå besvär! utbrast Matilda. Det var ju trevligt! Vi trodde det var lite för skojs skull. Vi hade tagit Flixbus annars.
Min fru kunde inte hålla sig:
En annan förare hade slängt ut er på motorvägen efter första gnället, sa hon.
Hörru, får ni en symbolisk femhundring var. Men halva resan Det går bara inte. Vår budget spricker.
Jag reste på mig.
Behåll era pengar. Vi bjuder. Men hem får ni ta er själva.
Ursäkta? Erik flög upp. Vi är ju överens om fram och tillbaka!
Vi var överens om fördelningen. För er del var det enkel resa. Ha en trevlig semester.
Semester på separata håll och vägen hem
Resterande tio dagar sågs vi knappt, fastän vi bodde på samma lilla ort. Några flyktiga möten på stranden där de demonstrativt vände bort blicken.
Dagen före hemfärd plingade det till i mobilen: Okej då, vi kan ge 2 000 var för tur och retur. Följ med, Matilda mår illa av buss.
Jag svarade inte.
Vid gryningen packade vi, kollade oljan och körde iväg. Hemresan blev en njutning med vår egen musik, egna stopp och efterlängtad tystnad.
Senare fick vi höra av gemensamma vänner att vi blivit skurkarna. Man hade övergivit vänner på bortaplan för några tusenlappar. De hade liftat hem med bussar, byten och extra kostnader och var nu inte sena i att berätta storyn.
Men vi hade fått något värdefullt: erfarenhet. Nu, när nån försiktigt frågar om skjuts ut till stugan svarar jag alltid vänligt men bestämt: Förlåt, vi åker helst själva.
Alla resor är lärorika, men vissa lär oss verkligen att säga nej i tid och värna om vår egen frihet och glädje.
