Anna mindes egentligen inte sina föräldrar särskilt väl. När hennes mamma gick bort ville hennes pappa inte direkt sitta ensam kvar med ungen i knäet. Han tog helt sonika lilla Anna till hennes mormor i en liten by utanför Uppsala, ställde flickan under staketet och drog iväg därifrån. Mormor stod just och rensade potatislandet och hörde bara ett surr från en Volvo som försvann bort på grusvägen.
“Vem var det han släppte av nu då?” muttrade hon och gick ut för att kika.
När hon öppnade grinden såg hon sin lilla barnbarn.
“Vilken klant till karl! Kunde han åtminstone inte knackat på?” sa mormor för sig själv. Hon tog Annas lilla hand i sin, och tillsammans gick de in i köket där det luktade kanelbullar. På kvällen kom morfar hem från jakten.
Jaså? Var det Markus som dumpade ungen nu igen?
Japp, han bara satte ner Anna där utanför staketet och gasade därifrån.
Gammelmorfar och mormor satt och muttrade länge, och till slut gick de och lade sig, ganska säkra på att världen inte blivit mindre märklig sedan igår. Tiden gick årstiderna växlade mellan regn, snö och midsommarsol. Morföräldrarna lade hjärtat och själ i sitt lilla barnbarn.
De lärde Anna att visa respekt mot grannar, alltid hålla ordning kring huset och att uppskatta en riktigt god sillmacka. Anna växte upp och blev så småningom både högerhand och vänsterhand till sina morföräldrar, som tyckte att hon var lik sin mamma som två droppar vatten. Mamman hade också hjälpt till med allt hemma på gården, tills sjukdomen tog henne ifrån dem. Det enda som värmde de gamlas hjärta var minnet av dottern nu såg de henne lite till i Anna.
När Anna slutat gymnasiet i byn, var det morfar som först tog upp det på kvällskvisten:
Vår Anna är smart och duktig. Det vore ju toppen om hon fick studera vidare nånstans.
Ah, det är ju nya tider nu för tiden, sa mormor. Man kommer ju ingen vart utan utbildning.
De tömde spargrisen och rotade fram sina sista kronor (ja, kronor!), och lät Anna flytta till Stockholm för att plugga ekonomi. Hon briljerade högsta betyg överallt.
Att bo i stan, däremot? Nej, det gillade Anna inte. Morföräldrarna pustade ut av lättnad när hon efter examen kom hem igen. Då kunde ingen anklaga dem för att vara ensamma på ålderns höst! Anna bestämde sig raskt för att modernisera byn. Hon lånade några hundratusen på Swedbank, köpte lite mark, anställde arbetsfolk från trakten och drog igång ekologiskt jordbruk med en charmig blandning av kossor, får och kanske en och annan ilsken tupp.
Men folk var det skralt med, så Anna satte in en annons i Dagens Nyheter: “Bra lön och egen stuga!” En dag dök en man upp skäggig, smått vildvuxen och med kläder som sett bättre dagar. Han ställde sig framför Anna och presenterade sig som hennes pappa.
Han bad inte om nåt visste att tjugo år hade gått och att han inte direkt vunnit årets pappa-pris. Han hade bara en önskan: att få vara nära sin dotter, för nu var han ensam kvar i livet och kunde kanske hjälpa till lite på gården. Det tog några månader, men Anna förlät honom. Han bor nu på gården, vallar får och grälar lite grann på Anna om hur man rätt binder ihop höbalen. Och så hjälper han till med det han kan mest för att slippa vara ensam.
Tycker du att Anna gjorde rätt som förlät sin pappa?
