Jag tror att om någon hade berättat den här historien för mig, så hade jag skrattat och sagt att det där är sånt som händer på tv, inte i verkligheten. Men nej, det hände faktiskt min bror och hans fru! De var på väg hem efter att ha firat morfars födelsedag ute på landet. Klockan var tidigt, typ sju på kvällen sådär lagom att man börjar längta till soffan och en kopp kaffe.
De körde längs E4:an när de plötsligt såg en ung kvinna mitt på vägen, viftandes med armarna som om hon försökte dirigera trafik eller kanske skrämma bort älgar. Min brors fru, Inger, bad honom att köra förbi, för hon tyckte det verkade riktigt obehagligt. Men min bror, Patrik, är ju den där sortens snäll typ som alltid måste ta reda på vad som händer. Han saktade ner och rullade fram försiktigt.
Kvinnans ansikte var fullt av sår och blåmärken, och hon snyftade fram att hon och hennes familj varit med om en olycka. Bilen hade kört av vägen och landat i ett dike. Hennes man var död, sa hon men barnet levde, och hon bad Patrik att rädda honom. Hon pekade mot ravinen. Patrik hoppade ur bilen, bad kvinnan stanna kvar hos Inger, och rusade mot olycksplatsen. I bilen hittade han faktiskt ett barn, en pojke på kanske sex år, och lyfte honom ut ur vraket.
När han återvände till bilen var kvinnan plötsligt borta. Han frågade Inger var hon tagit vägen, men Inger ryckte bara på axlarna och sa att kvinnan följt efter honom mot ravinen. Patrik gick tillbaka för att leta efter henne och när han kikade in genom fönstret på den kraschade bilen såg han nu för första gången att där satt två vuxna i framsätet en man och en kvinna. Båda var döda. Men, hur kunde hon be om hjälp på vägen? Patrik säger att han fick gåshud över hela kroppen.
Idag bor den där lilla pojken hos dem, de adopterade honom. Patrik är övertygad om att han fick hjälp av ett spöke den där kvällen ja, det är kanske typiskt svenskt att få hjälp när man verkligen behöver det, även om det kommer från andra sidan.
