Jag är 26 år gammal och min fru säger att jag har ett problem som jag inte vill erkänna. Hon upprepar det varje gång jag slutar på ett jobb eller blir uppsagd. Hon säger att det är konstigt att det längsta jag haft en anställning är sex månader. Och hon har rätt. Ibland klarar jag bara en månad, ibland femton dagar, ibland slutar jag innan provanställningen är över. Jag har jobbat med allt möjligt fastighetsskötsel, städning, sopgubbe, toalettvakt, lagerarbete. Jag börjar alltid med entusiasm, men efter några dagar känns det tungt både fysiskt och mentalt.
Det handlar inte bara om trötthet. Skammen finns där. Jag gick bara ut till årskurs två på gymnasiet och kom aldrig tillbaka. När jag får väst, kvast eller skurhink känner jag att jag inte hör hemma. Jag ser på mina kollegor de är vana, gör sitt utan att klaga och jag tänker att det här inte är mitt liv. Jag börjar komma sent, jobba slarvigt och hitta på anledningar till att inte dyka upp. Tills chefen en dag ringer in mig på kontoret och säger att jag inte behöver komma tillbaka.
Min fru förstår inte det här. Hon heter Svea och jobbar i butik sedan fyra år, med låg lön men stabilitet. Hon vet exakt vad hon får varje månad. När jag återigen kommer hem utan jobb ser hon på mig med både ilska och uppgivenhet. Hon säger: “Det är inte jobbet som är problemet, det är du. Du står inte ut med någonting.” Jag svarar att jag inte är gjord för sådana jobb att jag är menad för något annat, att jag inte är född för att städa toaletter hela livet.
Då blir Svea ännu mer frustrerad. Hon säger att jag borde läsa klart gymnasiet eller ta en utbildning, att ingen kommer att anställa mig för “något annat” om jag inte ens har examen. Jag lovar att göra det, men månader går och jag anmäler mig aldrig. Jag har alltid ursäkter inga pengar, inget tid, jag gör det senare. Egentligen är jag rädd för att gå tillbaka till skolan, sitta bredvid yngre och känna mig efter.
Hemma har det blivit vardag vi bråkar om samma saker. Svea säger att jag lever i drömmar, att jag bara pratar fint men aldrig tar tag i något. Jag säger att hon har gett upp, att hon bara överlever istället för att leva. Ibland skriker vi till varandra. Ibland pratar vi inte alls på flera dagar. Jag går ut igen med en hopvikt CV i fickan, letar jobb och kommer tillbaka besviken när de säger “vi hör av oss”.
Det värsta är att jag verkligen drömmer. Jag vill ha eget företag, slippa vara beroende och slippa skämmas för uniformen. Jag vill vakna tidigt för något som är mitt, inte för att ta emot order. Men drömmar betalar inte hyran eller maten. Och Svea påminner mig om det varje dag.
Frågan är har jag verkligen ett problem som jag blundar för, eller har jag rätt att drömma om ett större liv? Jag har lärt mig att det är lättare att drömma än att faktiskt ta steget, men att släppa taget om drömmarna är ännu svårare.
