När jag delade den stora nyheten om min graviditet med min make, möttes jag inte av den glädje jag så innerligt hoppats på. Istället satt han där, med en likgiltig blick och utan någon synlig känsla. Jag hade föreställt mig att han skulle bli överlycklig, kanske omfamna mig med tårar i ögonen. Men så blev det inte. Vi hade båda drömt om att bli föräldrar, gått igenom otaliga undersökningar på Karolinska sjukhuset och hoppats på ett mirakel. När jag väl blev gravid, hade han kanske redan gett upp tanken på att pappaskap skulle bli vår verklighet. Ironiskt nog hade han nyligen uttryckt att vi kanske borde adoptera ett barn men nu satt han där, med ett bistert ansikte, när jag berättade.
Jag försökte intala mig själv att han bara behövde tid. Att allt liksom skulle sjunka in. Men trots hans kyla kände jag mig lycklig över det lilla livet som växte inom mig; jag svävade på moln. Länge hade jag drömt om att bli mamma gjorde det fortfarande men graviditeten visade sig bli tuffare än jag väntat. Mycket tid tillbringades på Södersjukhuset; jag tvingades till slut säga upp mig från mitt arbete på kontoret, eftersom kroppen inte klarade mer. Trots det visade min man ingen förståelse. Istället för stöd blev han mer och mer irriterad och till slut rent ut sagt hård.
Att vara gravid är inte ett jobb. Det är ju inte så att du bär på något tungt hela dagen. Du vet, jag behöver faktiskt en fru, inte någon som bara ligger på soffan. Jag är trött på att sköta hela hushållet och slita häcken av mig från morgon till kväll, muttrade han surt. Försiktigt försökte jag förklara: Barnmorskan sa att jag måste ta det lugnt, och inte lyfta tungt det kan skada barnet. Men inget nådde fram. Hur jag än försökte nå honom med ord, möttes jag bara av oförståelse och irritation.
Till sist blev jag inlagd på sjukhuset, men han besökte mig aldrig. Inte ett samtal, inte ens ett sms med en fråga om hur jag mådde. När tiden var inne blev det akut kejsarsnitt, och vår lilla dotter föddes alldeles för tidigt men tack och lov frisk. Gråtmild men fylld av lättnad ringde jag honom från BB och berättade att vårt barn var fött. Hans svar: Grattis. Det var de vackraste orden jag någonsin fått höra från honom.
Men när jag efter några dagar kom hem till vår lägenhet i Vasastan, var han borta. Allt var tyst och tomt. Rädsla och smärta sköljde över mig, men för mitt barns skull samlade jag mig. Där och då lovade jag mig själv att göra allt för vårt gemensamma väl för min egen lycka och för min dotters framtid.
