Föräldrarna lånade pengar av sin son med löftet att betala tillbaka. Men när de insåg att de inte kunde uppfylla sitt ansvar uppstod spänningar med svärdottern, vilket ledde till att deras relation försämrades.

Eva och hennes make älskar sitt hus i den lilla svenska byn. Trots det finns det enligt Svea, deras svärdotter, ingenting att tycka om med det. Huset saknar moderna bekvämligheter, allt är utomhus och det krävs hårt arbete i trädgården och växthusen. Men Eva och hennes man bor där från april till oktober varje år. Om det vore upp till dem, skulle det äldre paret till och med vilja tillbringa vintern i byn, men det skulle behöva omfattande investeringar i huset. “Det vore mer vettigt om de åkte på semester till en resort,” säger Svea.

För ungefär fem år sedan bad Eva och hennes make deras son och svärdotter om hjälp med att renovera huset. Det unga paret hade en betydande summa kronor på sitt bankkonto som de inte planerade att använda. Så de lånade glatt ut pengarna till föräldrarna.

Föräldrarna gav en garanti att de skulle återbetala lånet inom två år. Kort efter att pengarna överlämnades, födde Svea tvillingar. Under hela denna tid gav Eva sin svärdotter ovärderlig hjälp och stöd. “Jag kan inte ens föreställa mig hur jag hade klarat mig utan min svärmor,” säger Svea. “Hon kom varje dag, även om hon försummade sin älskade stuga. Min egen mamma kunde inte hjälpa lika mycket, eftersom hon fortfarande jobbade.” Samtidigt arbetade Evas make ensam med jorden under de två åren.

Under dessa två år tog Eva ofta upp frågan om att betala tillbaka lånet och försäkrade sonen och svärdottern att de skulle klara det. Men med tiden rann samtalen ut i sanden. Evas make blev sjuk och kunde inte arbeta under ett år, och hon själv hade varit pensionerad i sex år. Nu verkar det omöjligt för dem att betala tillbaka pengarna. Sveas väninna föreslår: “Vi kanske bara ska glömma pengarna. Mamma har hjälpt oss och delat med sig av grönsaker och bär från byn.” Hennes vän håller med: “Jag tycker att skulder mellan föräldrar och barn är opraktiska.” Men Sveas mamma håller emot: “De lånade faktiskt pengarna. De lovade att betala tillbaka.”

Fångad mellan känslor och familjens önskningar vet Svea inte riktigt hur hon ska gå vidare. Vad skulle du göra i hennes situation?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Föräldrarna lånade pengar av sin son med löftet att betala tillbaka. Men när de insåg att de inte kunde uppfylla sitt ansvar uppstod spänningar med svärdottern, vilket ledde till att deras relation försämrades.
Jag har haft tre långa förhållanden i mitt liv. I alla tre trodde jag att jag skulle bli pappa. Och i alla tre gick jag till slut när det blev allvar kring barnfrågan. Den första kvinnan jag var tillsammans med hade redan ett litet barn. Jag var 27. I början brydde jag mig inte särskilt. Jag vande mig vid hennes rutiner, barnets schema, ansvaret. Men när vi började prata om att själva skaffa barn, gick månaderna utan att något hände. Hon gick till läkaren först. Allt var bra med henne. Hon började fråga om jag testat mig. Jag sa att det inte behövdes, att det skulle lösa sig. Men gradvis började jag känna mig obekväm… lättretlig… spänd. Vi började bråka allt oftare. Och en dag bara gick jag. Det andra förhållandet var annorlunda. Hon hade inga barn. Redan från start var vi tydliga med att vi ville ha familj. Åren gick, vi försökte många gånger. Varje negativt test fick mig att sluta mig. Hon började gråta oftare. Jag började undvika ämnet. När hon föreslog att vi tillsammans skulle gå till specialist sa jag att hon överdrev. Jag började komma hem sent, tappa intresset, känna mig instängd. Efter fyra år gjorde vi slut. Min tredje partner hade redan två tonårssöner. Från början var hon tydlig med att det var okej att inte ha fler barn. Men ämnet kom upp igen. Det var faktiskt jag som tog upp det. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde. Och återigen… inget hände. Jag började känna mig felplacerad, som om jag tog någon annans plats. Något liknande hände i alla tre relationerna. Det var inte bara besvikelse. Det var rädsla. Rädsla för att sitta framför en läkare och höra att det var jag som var problemet. Jag har aldrig testat mig. Har aldrig fått något bekräftat. Jag valde hellre att gå, än att konfronteras med ett svar jag kanske inte skulle klara av. Idag är jag över fyrtio. Jag ser mina ex med sina familjer, med barn som inte är mina. Och ibland undrar jag om jag verkligen gick för att jag tröttnat… eller för att jag inte hade modet att stanna och möta det som kanske faktiskt hände med mig.