När jag kom till världen, lämnade min far vår familj. Mamma uppfostrade mig ensam. Nu kan jag se tillbaka och förstå att hon egentligen aldrig var mycket av en förälder. Så långt jag kan minnas var hon ofta påverkad av det ena eller andra, försvann i dagar i sträck, eller hade med sig vänner hem.
Fram till jag var runt tio år trodde jag på allvar att det var helt normalt, att även andra barn levde likadant.
När jag började på högstadiet fick jag börja jobba. Jag ville ju ha någonting att äta, och i byn fanns det alltid småjobb att ta sig an. Ibland fick jag lite pengar, ibland mat som betalning för min möda.
Efter skolan försökte jag hitta ett riktigt arbete, men som ett barn från en fattig familj, utan kontakter eller ekonomiska resurser… Det blev till att lösa saker bäst jag kunde, precis som mamma gjort före mig.
Jag förstår fortfarande inte hur hon alltid lyckades få tag på pengar. De småslantar jag släpade hem gick åt till mat. Kanske trivdes hon ändå med det, för inget förändrades någonsin.
För tre år sedan började en man dyka upp hemma hos mamma allt oftare…
Han såg fattig ut, men han hade inte utseendet av en riktig suput. Mot mig var han i regel vänlig, men för det mesta verkade han knappt märka att jag fanns. Jag började hoppas att han kanske skulle kunna påverka mamma så att vi kunde flytta någon annanstans att vi skulle få komma ifrån allt elände.
Så blev det, på sätt och vis. Efter några månaders nästan dagliga besök började han bo hos oss. Jag kände inget agg från honom, men hann alltid ge mig känslan av att han medvetet blundade för min närvaro. Olyckan kom när jag minst anade det.
Efter att vi bott ihop ungefär ett halvår, kom jag hem sent en kväll. Jag hade burit hem mina surt förvärvade kronor, tänkte att mamma kanske skulle bli lite glad när jag gav henne dem, för hon hade verkat ovanligt dyster på sista tiden…
Men så fort jag kom över tröskeln började mamma skrika att jag inte längre var välkommen där och att jag måste flytta ut. Först förstod jag ingenting. Jag hade aldrig gett henne någon anledning att behandla mig så. Men det kändes meningslöst att försöka prata med henne just då. Så jag sov över hos en vän, och hoppades att hon kanske var ur balans igen, och skulle lugna ner sig efter någon dag.
Men det gjorde hon inte. Nästa dag blev jag avvisad igen. Det visade sig att mannen aldrig hade tyckt om mig, och han hade övertygat mamma om att hon skulle göra sig av med mig och det gjorde hon.
Så blev jag hemlös vid tjugoett års ålder. Idag bor jag hos vänner som tack och lov gärna hjälper mig och behandlar mig som om jag vore en av dem. Jag livnär mig på ungefär samma sätt som förr får ta de arbeten jag kan. Därför, när jag läser om folk som gnäller över att deras barn inte respekterar sina föräldrar vill jag bara säga, att ibland finns det faktiskt väldigt goda skäl för det.
