Jag var bara tre år när det bara var pappa och jag kvar i familjen. Mamma såg jag aldrig mer hon valde en annan man istället för oss. Min pappa försökte aldrig bilda en ny familj, utan ägnade hela sitt liv åt att uppfostra mig som sitt enda barn. När jag blev vuxen fick jag utbildning och gifte mig, och snart stod vi inför frågan var skulle min fru och jag bo?
Pappa hade ett stort hus i en liten by någonstans i Småland, med gott om plats för oss alla. Men både jag och min fru hade jobb i Stockholm och det skulle bli krångligt att pendla så långt. Då föreslog pappa att vi skulle sälja huset och tillsammans köpa en mindre lägenhet närmare stan. Jag litade på hans råd och vi tre började bo tillsammans i en ljus tvåa i Sundbyberg.
Snart blev vi fler i familjen vår lille son föddes, och pappa blev oersättlig när det gällde att ta hand om sitt barnbarn. Medan jag slet med jobbet och min fru Märta fixade hushållssysslorna, levde vi ändå i harmoni. Men allt förändrades den dagen jag fick veta att Märta var gravid igen.
Tanken på ännu ett barn i vår lilla tvåa var skrämmande. Jag tog ett extrajobb och letade desperat efter sätt att tjäna mer pengar, samtidigt som jag drömde om att hitta något större att bo i. En dag, när jag kom hem från arbetet, möttes jag av en märklig syn. Familjen satt tyst runt matbordet men pappa var inte där. Hjärtat hamrade av oro. Tänk om något hänt! Märta berättade att han gått ut på en promenad. Men när natten gått och han fortfarande inte återvänt, växte min ångest.
Det visade sig att Märta och pappa hade haft ett stort gräl. Säkerligen spelade hennes graviditetshormoner in. Det lilla utrymmet vi delade kändes plötsligt för litet, och tanken på att ett nytt barn var på väg gjorde bara allt mer pressat. Märta hade i vredesmod sagt att det vore bäst om pappa flyttade. När jag hörde det, kokade det inom mig.
Jag sprang ut i den kalla kvällsluften och körde runt med bilen i området, letande efter pappa, tills jag till slut fann honom sittande ensam på en parkbänk. Hans ansikte var märkt av sorg och tårar jag hade aldrig sett honom så förkrossad förut. Hjärtat brast i mig. Jag föll på knä framför honom, bad om förlåtelse och bönade: Förlåt mig, pappa. Förlåt Märta. Hon menade inte hur det lät.
En timme senare var vi hemma igen. Pappa höll sig ensam i sitt rum, tyst och ledsen.
Senare på kvällen talade jag med Märta. Jag var tydlig: om något som detta någonsin hände igen, om hon en gång till ifrågasatte pappa eller hotade den sammanhållning vi hade då skulle hon, trots sin graviditet, få lämna lägenheten. Familjens välbefinnande och våra relationer var viktigast; vi måste se till att alla hade det bra och att hemmet fick vara en plats för trygghet och värme.
