Dörren
Per Andersson stirrade oförstående på dörren framför sig. Vad gjorde han egentligen här? Märkligt Tankarna hade dragit iväg och fötterna hade burit honom ända fram till tröskeln till den gamla lägenheten där han och hans fru hade bott tillsammans nästan tjugofem år. Nu stod han där, förbryllat betraktande dörren som uppenbarat sig precis framför näsan på honom. En helt vanlig dörr, som många andra i trapphuset.
Klädd i konstläder, med rutmönster av mässingsnitar. Bara en nit var silvrig Per mindes hur han för ungefär femton år sedan, när en originalnit försvunnit och en bit av konstlädret stack ut fult, själv fixat till det. Därför lyste just där en silvrig stjärna bland en samling gyllene systrar. Per stod och betraktade det lilla silvriga sticket och hade ingen brådska med att gå vidare…
* * *
Förändringarna kom för Per Andersson för ett år sedan, just när han var redo för dem. Hans jobb, tryggt och stabilt, hade blivit kvävande; hemmalivet likaså, som en varm men kletig gyttja där han höll på att sjunka och saknade allt vad färg och känslor hette. Han längtade efter livet självt.
Han sökte, som en drunknande som griper efter en kvist, något att klamra sig fast vid för att slippa undan ut mot världens färger, sorl och fest där han kunde känna sig levande och behövd. Och denna kvist blev hans sekreterare, Lovisa.
Ung och vacker slog hon in i Pers liv med hög popmusik, doften av exklusiva parfymer och smaken av mousserande vin på läpparna. Han blev förälskad. När han mindes sin ungdomskärlek dåvarande blivande hustrun kändes de gamla försiktiga ömheterna som bleka drömmar i jämförelse med explosionsartade känslor han nu upplevde med Lovisa.
Hustrun verkade ana, likt kvinnor ofta gör, när förändringens vindar närmade sig deras familjeliv. Hon blev tystare, sökte ofta Pers blick, som om hon letade efter ett svar på den eviga kvinnliga frågan men aldrig fann det.
Förälskelsen med Lovisa blev stormig, och Per kände sig ung, viktig, älskad. Han kastade sig in i det nya förhållandet, la all sin tid och sina pengar på det. Ändå kunde han inte riktigt lämna familjen, vanan drog honom tillbaka till den trygga sängen och på nätterna letade han efter sin frus köttbullar i kylskåpet, efter att ha provat ostron på restaurang med sin nya flamma.
Hur länge det skulle ha fortsatt vet man inte. Men Lovisa tröttnade på att förbli älskarinna och en dag dök hon upp i deras hem, för att prata med Pers fru och ta med honom därifrån. Hemma fanns hustrun och den vuxne sonen, student på universitetet. De lyssnade tyst på Lovisas självsäkra förklaring. Medan hustrun tog sig samman med hjälp av hjärtdroppar ur väskan slängde sonen snabbt ner farsans kläder i en stor resväska och satte resolut de båda älskande på porten…
* * *
Så började Pers nya liv. Det förde honom fram i ett rasande tempo möten, restaurangbesök, vernissager och butiker avlöste varandra, allt i ett brusande flöde. Ingen kan väl säga exakt när Per började bli uttröttad av detta liv. Det var ännu svårare för honom att erkänna för sig själv hur den höga takten blivit honom övermäktig.
Då bestämde sig Per för att ta en paus. Han satt sig ordentligt tillrätta i hemmet i en fåtölj och försökte förstå vem han själv blivit i denna nya värld. Till en början blev han förvånad av det han såg. Med tiden blev han mest irriterad. Lovisa var en fantastisk och vacker paradisfågel, men hade ingen som helst känsla för vardagsliv. Hon kunde varken sköta hem eller laga mat.
Det var dock det minsta problemet det fanns ingenting att prata om med Lovisa. Hon var förvånansvärt, nästan hopplöst, ointelligent. Hennes värld bestod av prasslande sedlar, glittrande presentpapper och följare på sociala medier. Per försökte först hälla i henne lite vettig kunskap, men insåg snart att minsta gnista till eftertanke plågade Lovisa märkbart. Han gav till slut upp.
Inte ens försöken att förändra henne orkade han fortsätta med. På kvällarna satt han tålmodigt och drack ett vedervärdigt te, slarvigt lagat med tepåse av Lovisa själv, och tankarna vandrade ofta till hans före detta fru… Hon hade minsann kunnat brygga riktigt gott te, Per kunde lätt, med slutna ögon, framkalla den doften och örtsmaken av hennes hetvatten. Hennes ärtsoppa eller köttbullar han kunde inte låta bli att sakna dem. Hans gamla fru hade varit den perfekta värdinnan. Han mindes kvällarna de haft tillsammans, timmar då de tätt omfamnade kunde diskutera en ny roman eller en Bergmanfilm…
En gång försökte Per gå tillbaka hem. Nej, inte för alltid, bara så där. Han kunde inte ens själv förklara varför han hamnade utanför sin gamla port den sena kvällen. Han blev inte insläppt, och stod kvar i den kalla trappuppgången och hörde sedan sin frus dämpade gråt på andra sidan dörren. Då vände han om, satte sig ute på gården och såg upp mot de fönster som en gång varit hans hem, tills lamporna där slocknade…
Tiden gick, och glappet mellan generationerna växte i det nya förhållandet. Per störde sig mer och mer på sin enfaldiga älskarinna. Samtidigt blev Lovisa alltmer irriterad på Pers sävlighet. De slutade umgås, kvällarna tillbringades på olika håll… Så, i ett obevakat ögonblick, fann Per sig själv återigen framför dörren till sin gamla lägenhet.
* * *
Han stod där och beundrade den silvriga, sneda niten han själv en gång fått dit, och visste inte vad han borde ta sig till nu. Vända och gå? Men vart? Till vem? Han insåg att han för länge sedan blivit likgiltig inför den unga kvinna han en gång hade offrat sin familj för. Stanna? Men skulle de ens släppa in honom, förlåta, inte köra iväg honom?
Den sneda niten gav honom ingen ro. Per sträckte ut handen och snuddade vid den kalla metallen med fingertoppen. Dörren gick oväntat lätt upp. En doft av hemtama kryddor slog emot honom. Han blundade, drog in lukten djupt, och när han öppnade ögonen stod hustrun i köksdörren, med små rynkor runt de leende ögonen. Jag är hemma, tänkte Per och tog ett steg in, medan dörren tyst slöt sig bakom honom.
