Min mamma har ett hus utanför Stockholm. Varje sommar, på hennes initiativ, åker vi ut dit: renoverar, gräver i trädgården, och fixar på tomten. Nyligen satte min man upp en pool där. Det finns till och med ett lusthus. Men sedan dagen då min bror gifte sig har han slutat komma ut. Hans fru, Eva-Linn, vägrar helt. Hon gjorde det klart nu kommer deras familj och intressen först, allt annat får stå åt sidan. Om vi behöver hjälp, får mamma hyra in trädgårdsarbetare.
Mamma blir inte arg på henne. Hon försöker förstå och acceptera situationen. Den här sommaren har mamma jobbat så mycket att hon inte ens haft tid att åka ut till landet. Men hon är ändå orolig över tomten ingen sköter om den.
Mamma föreslog att min bror kunde plantera något, men Eva-Linn övertygade honom att låta bli. Jag och min man tänkte att det vore skönt att komma ut på landet, andas frisk luft. Och mamma skulle bli lugnare, slippa sin oro.
Vi köpte plantor, rensade upp, förnyade blomrabatterna, och tog hand om växthuset. Söndagar vilade vi. Allt enligt mammas instruktioner.
Förra helgen åkte vi till min mans föräldrar, så ingen var på sommarstället. När vi kom tillbaka nästa helg blev vi chockade någon bodde i huset. Jag knackade på, men ingen öppnade dörren. Eva-Linn kikade ut genom fönstret och sa:
“Vi har hyrt ut vår lägenhet för att få ihop pengar till semester, så vi bor här nu. Ni behöver inte vara här, ingen har bjudit in er.”
“Vet mamma om det?” frågade jag. “Självklart! Var tror du att vi fick nycklarna?” svarade Eva-Linn.
Jag ringde min mamma. “Ja, jag gav nycklarna till din bror, han sa att han skulle hjälpa dig.” “Men mamma, de bor här, gör ingenting, och släpper inte in oss,” sa jag.
“Va? Bor de där? Och ingen hjälper? De har alltså hyrt ut lägenheten och flyttat ut själva till landet,” sa jag sanningen till mamma.
“Om de tar hand om trädgården, vattnar och rensar ogräs, kan de bo kvar. Om inte låt dem gå, de ska inte utnyttja oss. De är så slug kommer bara på hösten för att plocka äpplen utan att göra något arbete. Säg till dem att nu är det deras tur att ta ansvar!” sa mamma bestämt.
Jag knackade igen; Eva-Linn öppnade och såg sur ut. Jag berättade mammas beslut. Eva-Linn sa: “Jag tänker inte göra något här. Jag ska på manikyr! Ska jag vara er slav nu? Om jag ändå skulle plantera, varför tror du att jag vill dela med mig? Om du vill ha något får du köpa det. Här är allt vårt.” Så klart var det dags att köra ut dem. De lyssnade inte alls, så mamma fick själv tala med dem. Hon bad dem lämna.
“Men var ska vi ta vägen? Någon bor ju i vår lägenhet!” utbrast min bror.
“Ge dem pengarna tillbaka,” föreslog jag.
“Det går inte. Jag köpte örhängen till Eva-Linn för alla pengarna,” sade min bror. “Går inte att pantsätta, får knappt halva värdet. Vad ska vi göra nu? Det är inte mitt problem. Du borde ha berättat för mamma om era planer först. Och det är riktigt fräckt att bara flytta hit utan att fråga. Eva-Linn och min bror stack hem till hennes mamma, och slängde några fula ord efter mig innan de gick. ‘Vi kommer aldrig tillbaka! Ni får klara er själva!’
Men något säger mig att till hösten kommer de nog tillbaka då när äpplena och potatisen ska plockas…
