Jag har alltid varit besatt av mål, som om de var lysande norrsken som visade mig vägen genom slummer och dimma. Vid tjugofem års ålder lyckades jag, på ett märkligt vis och utan någon annans hjälp, samla ihop till en egen lägenhet i Uppsala.
Inte ett enda öre kom från mamma eller pappa, ingen faster Birgitta dök upp med en räddningsplanka av kronor allt gjorde jag själv. När jag korsade hans väg, mannen som slog gnistor i min dröm, var jag så paradoxalt modig att jag berättade min hemlighet: Jag har faktiskt min egen lägenhet.
Men jag var tydlig med att jag inte skulle bo i hans lägenhet han behövde hyra något och jag skulle hyra ut min lilla, för att kunna spara till en Volvo, kanske en gammal Amazon som doftar barndom. Han log och sade att han skulle samla ihop till hyran snart, och att drömmen om oss i samma hem var nära att slå ut.
Sex månaders märkliga vinterdagar senare stod han plötsligt i min hall, med en väska som såg ut att ha packats av ekorrar. Han berättade att han saknade jobb, och pengarna var som bortblåsta i vinden ovanför Torne älv. Han bad, nästan sjöng, om att få bo hos mig en tid.
Tur för honom att hans mamma och pappa finns kvar på landet i Halmstad! Men jag lät honom inte flytta in. I drömmen kändes det mer som en snillrik ursäkt att leva av min slitna plånbok, som om han var en blyg skogsharen som letade mat. Vår saga tog slut där och jag vandrade vidare ensam, genom drömmen mot nya mål under svenska himlar.
