Min man växte upp och fick sin uppfostran i en stor svensk familj. Min svärmor fortsatte att få barn tills hennes dotter kom till världen. Ett märkligt sätt att tänka, men det är inget för mig att döma.
När vi gifte oss trodde jag att jag hade turen på min sida. Erik verkade ansvarstagande, modig och stark. Han visste vad familjelivet innebar, men han kunde inte skilja sig från sin mamma och sin yngre syster. Hans mamma brydde sig inte särskilt mycket om sina söner, men dotterns välmående var alltid prioriterat.
Alva var bara tio år när jag lärde känna henne. Till en början störde hon mig inte, men efter fem år började irritationen växa. Hon ville inte plugga, hon rörde sig med stökiga killar och allt ansvar hamnade på min mans axlar. Min svägerska kunde ringa mitt i natten och be om hjälp.
Jag hoppades att Alva skulle växa upp och gifta sig, och att allting skulle lösa sig. Men nej! När hon ville gifta sig såg svärmor till att hennes söner fick bidra till bröllopet, för hon hade inga pengar själv. Brudgummen var fattig, jobbade för knappt några kronor alls, så de nygifta fick bo hemma hos svärmor.
Första barnet kom, sen ett till Svärmor insåg att det inte gick att leva så här längre. Då kom hon på den perfekta lösningen hon skulle flytta in hos oss och ge sin lägenhet till dottern. Men är det rimligt, när jag köpt lägenheten för mina egna pengar och min man inte har lagt en krona? Det märkliga är att han är nöjd med situationen, han säger bara: Mamma kommer att hjälpa dig.
Vi har en tvåa i Vasastan. Men jag vill inte ge upp min komfort och börja dela mitt hem med någon annan. Min svärmor är övertygad om att vi är skyldiga att ta emot henne, för min man är den äldste sonen och bör ta ansvar för sina föräldrars välmående.
Jag älskar min man, att skilja sig är inget alternativ. Men hur ska jag få honom att förstå? Hur ska jag kunna förklara att livet med hans mamma är ett helvete? Finns det någon som kan ge mig råd?
