När Elsa kom för att hämta sin son från förskolan, slängde han sig om halsen på henne och viskade ivrigt i hennes öra:
Mamma, mamma, kan vi inte ta hem Eriks mormor till oss?
Va? Vilken mormor? Vad pratar du om? fattade inte Elsa. Kom igen nu, ta på dig. Pappa väntar i bilen.
Där borta! Johan pekade på en äldre dam som långsamt ledde en pojke mot utgången. Eriks mormor! Jag säger ju det!
Säg inte sådana tokigheter. Det där är någon annans mormor.
Jaha och? började Johan gnälla. Fråga om inte hon kan få vara min mormor också. Snälla mamma.
Du har ju egna mormor och farmor. Faktiskt två stycken till och med. Varför skulle vi behöva en till? Knyt skorna nu.
Men mamma suckade Johan olyckligt och drog på sig sina varma byxor. Mina mormor och farmor är inte riktiga mormödrar. Men Erik har en riktig, en sån som man ska ha.
Vad menar du med att våra är inte riktiga? skrattade Elsa lite osäkert. De är väl så riktiga det går! De har fött mig och pappa, inte Eriks mormor.
Äsch… Johan såg sorgset på Elsa. Det spelar ingen roll. De har fött er, men de har ändå inte blivit mormor på riktigt.
Hur menar du nu? Vad är det som krävs för att vara på riktigt?
Som Eriks mormor, ju.
Vad är det som är annorlunda med henne jämfört med dina egna?
Hon låter Erik ropa högt mormor! efter henne, började han förklara. Men jag måste kalla min mormor för Barbro, och farmor blir sur när jag ropar farmor på gården när folk hör.
Hon blir sur? Varför det?
Hon säger: Vadå farmor, jag är ju inte gammal än! Skäm inte ut mig!
Menar du att min mamma säger det till dig?
Ja. Hon sa också att du bara lämnar över mig till henne. Och Eriks mormor säger att Erik är det bästa som hänt henne. Jag vill också vara någons bästa.
Nej, men det kan väl inte stämma… Elsa tittade oroligt på Johan och sa lite snällare: Kom igen nu, älskling, ta på dig. Pappa blir orolig annars. Men blir Barbro också sur när du säger mormor till henne?
Nej, hon bara svarar inte. Men säger jag Barbro, då blir hon glad och berömmer mig. Och mamma, varför har inte mina mormödrar lärt sig laga rätt mat?
Vad säger du nu? Elsa såg förvånat på sonen. Lagar de inte mat till dig?
Nä svarade han bestämt. Jag får korv, köttbullar, sallad Är det verkligen den bästa maten?
Vad vill du ha då?
Plättar.
Plättar?
Ja eller små pannkakor. Eriks mormor sa till Erik idag: Nu ska vi hem och äta nygräddade plättar med sylt och grädde. Och Erik log och kramade sin mormor. Men vi kokar aldrig sylt på sommaren eller gräddar plättar tillsammans.
Åh Johan… Elsa såg ömt på sin pojke. Du, ska vi köpa sylt idag och fika hemma ikväll?
Nä, den är inte god från affären
Hur vet du det?
Jag har ju bett mina mormödrar… De har redan köpt den.
Har du bett dem steka plättar åt dig?
Ja suckade han och drog på sig jackan. De tycker det tar för lång tid. Vi går på café istället. Men där är plättarna kalla och sylten smakar konstgjort. Eriks mormor säger att plättar direkt från pannan är det godaste som finns.
Mmm, det är det faktiskt Elsa drömde sig bort, tog Johans hand och ledde honom mot bilen där pappa väntade. Jag minns att min mormor gjorde så till mig också
På vägen till parkeringen tog Elsa upp mobilen och ringde sin kompis.
Sara, är du hemma nu? frågade hon och lät lite skyldig.
Ja, svarade kompisen.
Kan jag be dig om en tjänst? Lovar att du inte skrattar?
Vad har hänt?
Du har ju alltid sagt att du kan steka världens godaste plättar. Att din son äter hur många som helst.
Och?
Kan jag få receptet… När kompisen började skratta, utbrast Elsa: Men du, lova att inte skratta! Det är verkligen viktigt för mig.
Kom över till mig så visar jag dig istället. Lättare!
När då?
Kom nu direkt.
Det går inte, sa Elsa stressat. Jag har precis hämtat Johan från förskolan. Min man väntar i bilen.
Ta med er hit allihop. Då får våran killar leka ihop. Kom nu, jag väntar! och Sara la på.
Nästa dag tog Elsa ledigt från jobbet, åkte över till mamma och började lära henne grädda plättar. Mamma muttrade om att äldre kvinnor också vill hinna leva sitt eget liv numera, men Elsa sa bestämt:
Mamma, om vi bara är ett besvär, så tar jag aldrig med Johan mer. Kan du förklara för mig vad det är som gör en mormor till en riktig mormor? Och varför kokar du aldrig sylt på sommaren? Nu har du ju faktiskt ett barnbarn!
Mamma öppnade munnen för att ge ett vasst svar, men såg Elsas beslutsamma blick och teg. För säkerhets skull.
När Vera kom för att hämta sin son på förskolan, kastade han sig om hennes hals och viskade ivrigt i hennes öra:
