Förräderi bakom fasaden av vänskap
Alltså, du skulle ha sett vintern i år det är som att den försöker slå någon form av snörekord! Mängder av fluffiga, vita flingor har laddats på taken, i trädgårdarna och överallt på gatorna i Stockholm så hela stan ser ut som taget ur en sagobok. Luften ute doftar så där speciellt och krispigt av kyla, riktigt klar och uppfriskande, du vet?
Hemma hos Elin och Emil var det raka motsatsen till minusgraderna utanför riktigt varmt, mysigt och harmoniskt. Utanför rullade ett vintervitt landskap förbi fönstret, men inne i vardagsrummet låg de insvepta tillsammans under en lurvig filt. En lampa på sidobordet lyste med mjukt, varmt sken som liksom jagade bort all vinterkyla långt bort från soffhörnan.
De satt där Elin och Emil hopkurade på soffan, skrattade emellanåt åt någon rätt meningslös familjekomedi som rullade på tv:n. Elin log för sig själv ibland, förlorad i egna tankar, medan Emil vilade huvudet mot ryggstödet och lät blicken vandra ut på de fallande snöflingorna. Man får nästan gåshud av hur vackert det var.
Men så ringde Emils mobil, där låg den på bordet och surrade. Han suckade och fiskade upp den som om han försökte suga ut det sista av lugnet innan han behövde besvara samtalet.
Det är Jonatan igen tredje gången bara ikväll, sa han till Elin med ett trött leende.
Elin sneglade bara mot honom utan att släppa filmen.
Han har väl fått för sig att vi måste komma ut till hans nya sommarstuga. Han vill ju alltid att vi ska åka dit och hänga. Jag fattar inte att han aldrig kan ta ett nej, svarade hon lugnt.
Emil drog tummen över skärmen och svarade till slut:
Tja, Jonte, svarade han och försökte låta entusiastisk.
Emme, när kommer ni? Allt är fixat nu, bastun är varm, jag har dukat upp, folket har redan börjat droppa in. Kom igen nu, ta med Elin och häng lite! Blir kul, lovar jag!
Emil kastade en snabb blick mot Elin, och hon skakade bara lite på huvudet utan att säga nåt. Hon behövde inte, han förstod ändå båda var överens om en lugn helg hemma, långt från stojiga fester och pumpande musik.
Emil funderade ett slag, men fick så en idé och tog till den direkt:
Hör du Elin är faktiskt hos sin mamma över helgen, så jag pallar verkligen inte åka själv. Du vet hur folk kan bli ibland Orkar inte massa tjafs i onödan. Kan vi inte ta detta en annan gång istället?
Jonatan blev knäpptyst ett tag och lät förvånad när han till slut svarade:
Vadå, har hon rest? När kommer hon hem då?
Imorgon kväll, tyvärr. Vi hade stora planer, skulle på bio och sen åka skridskor i Kungsträdgården Men det blev inget av det där. Så vi ses någon annan gång, va?
Efter en liten tystnad svarade Jonatan lite klämkäckt:
Okej Men hör av dig när hon är tillbaka jag vill verkligen träffa er!
Det är klart, lovade Emil snabbt. Vi styr upp nåt snart, kanske nästa helg.
Han släppte telefonen på bordet och lutade sig tillbaka med en lätt suck.
Puh, precis att jag lyckades slingra mig ur, muttrade han, medan han såg på Elin. Varför är han så sjukt tjatig? Fattar han inte att jag inte pallar sitta där ute och titta på fulla folk hela kvällen? Det är ju alltid samma sak Näe, det här är så mycket bättre.
Han kramade om Elin lite hårdare och det märktes att den där lilla stressen från samtalet snabbt rann av honom. Ute dalade snön och inne fortsatte filmen allt var precis sådär stilla och tryggt som de ville ha det.
Elin lutade sig mot honom, njöt av värmen och stillheten inne i rummet, lampans sken, tickandet från väggklockan och den svartvita filmen på tv:n. Allt var bara lugn och ro, precis det de längtade efter.
Det räcker för mig också, viskade hon och lyfte blicken mot honom. Ska vi bara fortsätta kolla film och lägga oss sen? Mer behövs inte.
Emil log, kramade henne ännu lite närmare. Han såg redan framför sig hur de om ett par timmar skulle krypa ner under täcket och somna till ljudet av snöstormen som pressar mot rutan. Men då ringde telefonen igen och, givetvis, det var Jonatan ännu en gång.
Emil rynkade pannan och gick motvilligt för att svara.
Jonte, jag har redan sagt började han, men hörde direkt att kompisen lät ovanligt allvarlig.
Emil, nu måste jag berätta nåt. Jag är på Kristallklubben, du vet, och vi skulle värma upp lite inför bastun. Och här är Elin. Med en kille. Dom dricker, hon hänger på honom och verkar rätt du fattar. Jag ville inte lägga mig i, men alltså hon sa ju att hon var hos sin mamma! Tänkte du skulle få veta det.
Emil blev helt ställd. Han tittade på Elin bredvid sig, sedan på telefonen kunde detta på allvar vara sant, eller körde Jonatan någon sjuk grej?
Va? Skojar du? Är du säker att det var Elin? Jag VET att hon är här hemma!
Helt säker. Hon är redan rätt dragen, skrattar högt. Vill du att hon tar luren?
Emil blundade ett ögonblick, försökte samla tankarna. Det var helt knäppt ändå ville han egentligen höra vad som skulle hända.
Okej då, sa han, och höjde högtalarläget.
Det hördes bas från klubben och avlägsna röster. Plötsligt en kvinnas röst lik Elins, så pass att det stack till i magen på Emil:
Hallå? Vem är det? lät det borta i luren, lite sluddrigt, som om hon var berusad.
Emil svalde, såg på Elin bredvid sig som stirrade förskräckt tillbaka.
Elin? Det är Emil. Vad händer?
Det kom ett slarvigt skratt och rösten blev ännu klarare och hårdare:
Åh Emil, du är fan så tråkig! Jag vill ha kul för en gångs skull, fattar du? Ditt ordnade liv är så himla trist, jag tänker leva lite nu tills jag tröttnar!
Elin satte sig käpprakt upp, helt blek i ansiktet.
Vad är det här för strunt? viskade hon. Hur kan någon härma mig så prick och dessutom veta alla detaljer?
Emil försökte förstå.
Var är du någonstans?
Vad spelar det för roll? skrattade rösten, utmanande. Jag är din fru men jag måste inte redogöra för allt, det gör jag som jag vill!
Det hördes skratt och glas som klirrade, och så kom Jonatan in i samtalet igen:
Hörde du nu?
Emil avbröt abrupt, märkbart upprörd men ändå stadig:
Jag kollar det här imorgon. Ring inte mer nu.
Han la snabbt på, slängde telefonen åt sidan och stirrade tomt upp i taket. Om inte Elin suttit där hade han nog kunnat tro på alltihop.
Elin sjönk tillbaka i soffan, fortfarande chockad. Det där var verkligen hennes röst men det läskigaste av allt var hur någon vetat exakt vad som behövdes för att övertyga Emil.
Vad var det där för idioti? mumlade hon. Alltså, det där är för sjukt för att vara slump!
Emil rufsade sig tankfullt i håret.
Ingen aning, svarade han lågt. Men rösten till och med skrattet var identiskt. Inte bara en slump alltså.
Och Jonatan så tvärsäker. Tänk om jag verkligen inte varit hemma du hade trott jag var där och det hade räckt att tända gnistan.
Emil vände sig mot henne och la armen om hennes axlar.
Jag litar på dig, sa han bestämt. Vi får reda ut vad som hände. Kan gå ner till klubben och begära kamerabilder om det behövs.
Elin lutade sig närmare, kände hur lugnet kom tillbaka. Hon nickade.
Jag är här. Men man undrar ju vem skulle vilja ha oss i bråk, och varför?
Emil drog bara på axlarna. Men i blicken syntes en ny beslutsamhet han skulle rota i vad som låg bakom detta.
Dagen därpå, nära lunchtid, satt Elin vid köksbordet med en kopp te, scrollade bland jobbmailen när Jonatans namn dök upp igen. Hon tog ett djupt andetag och svarade.
Hej, hörde hon i andra änden, Jonatan lät nästan försiktig. Har du pratat med Emil efter igår?
Elin tog tillfället i akt och gick in i rollen, redo att höra vad han egentligen ville. Med avmätt röst svarade hon:
Ja vi rök ihop, han beskyller mig för en massa, tror inte på vad jag säger. Han säger att jag ljuger.
Det blev tyst en sekund, sen svarade Jonatan med en ton som påminner om självbelåtenhet.
Jaså Som jag misstänkte. Har alltid sagt att Emil inte riktigt förstår vilket kap du är.
Elin tvingade sig att hålla masken.
Vad menar du med det?
Jonatan viskade nästan nu, på ett sätt som senare fick håren att resa sig på henne:
Jag ville bara du skulle veta Jag gillar dig, Elin. På riktigt. Kan ta hand om dig om du någonsin vill lämna Emil jag finns här för dig.
Elin satt kvar och lät det sjunka in. Hur länge hade han tänkt så? Och nu, efter den där stela historien igår var det här hela anledningen? Kanske hade han styrt upp allt.
Hon samlade sig och sa kallt men lugnt:
Jonatan, det här är opassande. Jag älskar Emil, och det löser sig. Håll dig utanför.
Förlåt jag ville bara att du skulle veta att du förtjänar bättre. Emil verkar mest vilja hitta fel, har hört honom snacka tror han vill bli av med dig och letar bara anledning! Ville bara att du skulle känna dig trygg.
Elin knöt handen om telefonen och svalde irritationen.
Vet du vad, Jonatan för det första, jag var hemma igår. För det andra, vi bråkade inte. Och för det tredje du låtsades, du regisserade den där lilla pjäsen och trodde du skulle lyckas störa oss. Men nu vet jag varför.
Tystnad. Man kunde nästan höra hur han letade efter en räddande lögn.
Va? Vad snackar du om?
Jo, du hittade en tjej en som låter som jag bad henne ringa och låtsas vara mig. Allt bara för att skapa bråk mellan mig och Emil, eller hur?
Till slut andades han ut tvekande och erkände, rakt ut och rätt ynkligt:
Ja det var mitt fel. För att jag gillar dig, Elin! Ser hur Emil tar dig för given. Vill bara att du ska vara min!
Elin slöt ögonen. Kände ingen ilska egentligen, bara sorg.
Min? Seriöst efter allt det här? Du svek allt vänskap, tillit. Var det verkligen värt det?
Han försökte försvara sig, men hon gav honom inget utrymme.
Förlåt, Elin. Jag ville bara, du vet
Nej, Jonatan. Inga förlåt. Inga samtal. Inget mer mellan oss och Emil får också höra detta samtal.
Elin la på, ställde ifrån sig telefonen och andades djupt. Ute föll snön lika stilla som tidigare.
Strax efter kom Emil in i köket, såg genast att något var annorlunda.
Hur gick det? undrade han, och satte sig nära.
Elin berättade, kort och avmätt:
Han erkände allt. Ersatte mig med en främling för att skapa drama för att han är kär och tror att jag skulle lämna dig för honom. Det är bara så lågt.
Emil tog hennes hand, kramade den ordentligt.
Då var han aldrig en riktig vän. Glöm honom. Nu har vi svaren.
Precis. Och nu kan vi släppa all sådan oro. Inga fler konstiga ursäkter för att slippa festerna. Bara du och jag, vårt lilla hem, och riktigt, riktigt lugn.
Emil log och Elin skrattade till.
Film, te och ingen stress, fyllde han i.
Exakt. Och ingen mer utanför som stör.
Så, medan snöflingorna dansade utanför fönstret och lampans varma ljus spred trygghet i deras lilla värld, kände de bara ett stort lugn. Bland mjuka filtar och té stod det klart: tillit och närhet det är viktigast. Resten kan vara.
***********
Någonstans på Söder satt Jonatan ensam vid köksbordet och såg snön falla utanför. Teet var kallt för länge sen, och i kroppen fanns mest ett tryck av ilska och besvikelse. “Varför blev det så här?!” muttrade han och drämde näven i bordet.
Allt han planerat med den där Marina tjejen han spanat in på ett café förvandlades till pannkaka. Hon spelade rollen perfekt, de hade gått igenom replikerna, bara för att allt skulle braka ihop. Nu hade han förstört precis allt.
Han stod länge vid fönstret och stirrade ut. “Varför har de allt och jag inget?” viskade han. Han slet sönder lappen där han skrivit detaljerna om sin plan, och kastade bitarna i soptunnan. Snön föll vidare, Stockholm låg tyst och inbäddad i vitt.
Och inombords växte känslan: det där livet borde varit mitt. Men förlorad tillit, det får man aldrig tillbaka och dansar man för nära lögner, hamnar man till sist helt ensam på sin kant.
