Kristallkatten
Tre systrar under fönstret…
Mamma, det är nästan som du och dina systrar, eller hur?
Vera suckar stilla.
Nästan. Ska du försöka sova nu då? Jag måste jobba lite ikväll. Annars kommer du sitta och gäspa på kalaset imorgon.
Oj! Jag sover redan! Paulina drar täcket över huvudet, men sticker snart ut näsan igen. Kommer det ballonger? Kommer Milla? Och…
Vera skrattar, sveper in dotterns lilla kropp i täcket och överöser henne med pussar, trots protester.
Nu sover du! Allt får du veta imorgon!
Hon reser sig, ger Paulina hennes älskade teddybjörn, stänger dörren och tänder nattlampan. Paulina vågar fortfarande inte sova helt utan ljus, och Vera ser alltid till att lampan är tänd i huset.
Vera går ner till köket, stänger dörren och startar datorn. Det är mycket att göra, men hon sitter tyst en stund för att samla sig. Imorgon blir det tufft inte bara för att Paulina fyller år och allt måste fixas, även om det är en glädje. Vera älskar fester, och allra mest när det gäller dottern. Men imorgon kommer alla släktingar, och det är en annan typ av utmaning. Vera skakar av sig tankarna och sätter på tevatten. Problem får lösas i tur och ordning. Just nu är det årsredovisningen som verkligen inte kan vänta. Med tekoppen vid sidan av datorn, tar hon upp pärmen från väskan. Det var ändå klokt att följa mormors råd och bli ekonom. Om hon hade valt att läsa oceanografi, som hon drömde om som ung, hade hennes liv blivit annorlunda. Mer äventyr, men hur tryggt hade det varit? Vera blundar en sekund, känner smaken av salt hav på tungan. Snart ska de åka iväg på semester, hon och Paulina. Om nu inget oväntat händer. Vera andas ut och börjar arbeta.
Vera föddes i en varm familj, dotter till Lisbeth och Gustav Karlsson. Efterlängtad av alla farmor och mormor jublade och föräldrarna kunde inte få nog av sin rosiga prinsessa.
Ni måste skaffa en till! Så hon får någon att leka med, envisades farmödrarna, och Lisbeth följde rådet.
Mellan Vera och mellanbarnet Nadja skilde det knappt något i ålder. Under barndomen var de både bästa vänner och rivaler. De peppade varandra och tävlade jämt men alltid med kärlek, och gladdes åt varandras framgångar. Lisbeth höll noga reda på att de inte blev ovänner, och upprepade ständigt att systrar är världen närmast. Hon övertalade rektorn att låta dem gå i samma klass. På första skoldagen satt de tillsammans, rörde varandra knappt med nya lackskor under bänken. Jag är här var inte rädd. Vera var alltid lite mer nervös, mer plikttrogen. Nadja kunde lämna ett halvgjort svenskuppgift och räkna fåglar utanför fönstret. Vera reste sig inte från skrivbordet förrän allt var klart och genomtänkt.
Vera, har du matteläxan? Ge hit! Jag skriver av den och sedan går vi ut!
Gör den själv! sa Vera, och drog till sig skrivboken. Annars sätter fröken Annika oss på olika platser igen, och hur ska du klara det då? Vill du ha hjälp att fatta frågorna?
Nadja fnös, låtsades vara sur, men snart började hon tjata om att de borde gå till ishallen eller till dammen och mata änderna istället.
När systrarna börjat sjätte klass, föddes minstingen Linnea. Lisbeth hade egentligen inte planerat ett tredje barn. Två kändes fullt tillräckligt. Nyheten om den lilla var inte direkt något som gladde henne.
Allt från början igen! Gustav, jag är inte purung längre…
Men Lisbeth, du har ju två hjälpredor och jag finns ju också. Det kanske blir en pojke! Tänk vilken överraskning!
Men det blev ingen pojke. Utan Linnea. Krävande, bestämd, så annorlunda att Lisbeth först blev förvirrad. Men snart förstod hon. Linnea blev familjens centrum.
Lisbeth märkte snabbt skillnaden mellan första och tredje barnet. Med de äldre systrarna var det tufft hon längtade efter en minuts lugn. Med Linnea var det annorlunda; hon njöt av småbarnslivet och placerade de äldre döttrarna längre bak i livet. Så gled de två större syskonen ifrån varandra.
Det var en kille med i bilden Simon. Han bodde i grannhuset men hade varit ointressant ända tills Vera fyllde sexton. Hon kom hem från träningen och blev stoppad nere på gården.
Vera, kom, jag måste snacka med dig! Simon var nervös, svettades i nacken, men såg henne i ögonen.
Vera såg på honom ett tag innan hon log snett.
Jag måste hem. Mamma väntar. Vi ses klockan sex vid porten.
Simon sken upp och nickade.
Jag gillar dig!
Jo, det har jag förstått, skrattade Vera klingande, och sprang vidare.
Vem kunde hon dela denna känsla med? Den allra första förälskelsen, den där pirrande känslan av att någon plötsligt blivit ens egen. Första dejten vad gör man av händerna? Den första kyssen, lika skrämmande som ljuv… Såklart berättade Vera för Nadja, men det tog tid innan hon vågade. Nadja märkte snabbt att det var något annorlunda och trugade Vera tills sanningen halkade ur.
Senare förstod Nadja knappt själv vad som hände. Plötsligt ville hon också ha Simon, trots att han egentligen inte intresserade henne. Det handlade om att ta något ifrån Vera, om att vinna.
Vera fattade inget först, men sedan blev allt tydligt. En eftermiddag såg hon Simon och Nadja kyssas på gården. Hon gick bara förbi och gick direkt hem, stängde in sig på sitt rum och ignorerade Linneas bankande på dörren.
Vera! Släpp in Linnea! Lisbeth slog till slut själv på dörren.
Vera brukade alltid lyssna på sin mamma, så hon öppnade, men när Lisbeth såg dottern förstod hon direkt att någonting brustit. Hon skickade iväg Linnea och stängde dörren.
Vera, vad har hänt? Snälla du, berätta…
Mamma, det gör så himla ont… Varför? Varför gjorde Nadja så?
Lisbeth höll om henne och gjorde vad hon kunde. Men hur berättar man hur det ilar i själen när ens närmaste sviker?
Hjälp mig packa, mamma. Jag vill bo hos mormor så länge. Jag klarar inte vara kvar.
Nadja kom insläntrande, blossande och röd efter promenad när Vera kom ut i hallen med sin väska.
Va? Vart ska du med väskan?
Vera svarade inte, bara gick förbi och gick hemifrån för alltid. Tårarna rann på Lisbeth när hon gav Nadja en rejäl örfil.
Hur kan du?!
Nadja stod kvar och höll sig för kinden, och såg på när Lisbeth gick iväg.
I familjen Karlsson kunde man inte vara osams länge. Efter någon vecka började Lisbeth prata med Nadja igen. För Vera tog det över två år innan hon började prata med systern. Kanske hade hon aldrig förlåtit, om inte Lisbeth blivit sjuk och systrarna tvingats samarbeta för att rädda sin mamma.
Förlåt mig… Nadja såg på sina händer, darrande av oro, i sjukhusparken.
Man ska inte älta det gamla… Vera vände sig mot Nadja. Men Nadja förstod att även om förlåtelsen kom, så skulle Vera aldrig glömma.
Försiktigt lät hon handen vila mot systrens handled. Vera drog inte undan.
Efter operationen delade systrarna på ansvaret hemma. Vera fick lära sig förstå Linnea på riktigt, med hennes starka vilja och ovilja att följa några regler. För Linnea fanns inga auktoriteter.
När Lisbeth blivit frisk gled livet isär igen. Vera flyttade till Göteborg för att hjälpa farmor på pappas sida, och blev kvar där. Elsa, farmor, gick bort efter ett år och lämnade Vera hennes stora lägenhet.
Lev nu, flicka. Och fatta dina egna beslut. Till och med de närmaste kan bli främlingar när det gäller egna intressen.
Vera log i tysthet. Hon behövde inte höra mer.
Några år senare gifte hon sig med Anders, utan stora ceremonier eller gäster. Ingen bröllopsfest. Anders hade inga föräldrar kvar, och Vera ville inte bjuda sina. Och livet blev verkligen bra och lugnt. Enda smolket i bägaren var den barnlöshet som aldrig hade någon förklaring. De båda önskade så ett barn, men det blev inget. Läkarna kunde inte säga varför.
Då väntar vi, sa Vera bestämt.
Efter flera år började de prata om adoption. Men ödet ville annat.
Kontakten med föräldrar och syskon var sporadisk julkort, något samtal. Några gånger hälsade hon och Anders på, men Anders passade aldrig riktigt in och Vera satte ner foten.
Jag har valt honom, mamma. Du får acceptera det.
Jag förstår, sa Lisbeth. Men en sådan begåvad, vacker och duktig dotter… Du hade kunnat få vem som helst…
Men Vera kunde inte förklara för sin mamma att ingen i världen passade henne bättre än Anders. Hon kände sig trygg och fri med honom. Han tog hand om allt, lagade mat och tvättade, tvekade aldrig att hjälpa till.
Du har riktigt tur alltså! suckade Nadja när hon jagade storasysterns son och dotter. Min gubbe är inte så där hjälpsam. Allt är mitt ansvar.
Vera visste att Nadja klagade mest för formen. Hon trivdes med sitt. Det gjorde inte Linnea.
Linnea växte upp och blev överjordiskt vacker. Till och med i yttersta bekantskapskretsen märkte man skillnaden. Systrarna såg bleka ut bredvid Linnea.
Hon är vår drottning, sa Lisbeth stolt när Linnea låg och slöade och såg på medan de andra dukade till fest. Det var föräldrarnas jubileum. Såna släktträffar hatade Linnea. Hon smet alltid ut efter översvallande komplimanger.
Efter gymnasiet bestämde sig Linnea.
Jag ska bli modell! meddelade hon sina häpna föräldrar.
Hon förstod snabbt att det var slitigt, och när hon träffade en framgångsrik affärsman flyttade hon genast in i den lägenhet han betalade. Att han hade barn och fru brydde henne inte det minsta.
När mamma försökte prata, satte Linnea snabbt stopp:
Låt mig leva som jag vill, annars struntar jag i kontakten!
Hon ville mycket fick lite. För att knyta sin älskade till sig blev hon gravid. Men sagan slutade där. Hon bråkade, försökte “avslöja” honom för hans fru, men hon bara skrattade, såg Linnea uppifrån och sa:
Flicka lilla, du är inte den första och blir inte den sista. Jag är frun, han lämnar mig aldrig.
Är du så säker? fnös Linnea.
Absolut. Ni tror alltid att ni är unika.
Men jag är gravid!
Så många du vill. Hans riktiga barn är mina. Du får föda, men förvänta dig inget.
Linnea blev förkrossad när mannen sa sitt:
Löser du själv. Du får hjälp med hyra och underhåll. Men vi ses aldrig mer. Du är inte längre min angelägenhet.
Chockad såg Linnea dörren stängas och förstod plötsligt att allt hon alltid fått den här gången blev det inget.
I tumultet missade hon allt, och Paulina föddes. Lisbeth tog hand om barnet från första stund. Linnea försvann, kom tillbaka i perioder, sedan bort igen. Tills den natten kom då hon aldrig mer återvände en tragisk bilolycka efter en utekväll.
Lisbeth gick sönder av sorg, tappade intresset för allt och slöt sig i sitt rum. Gustav försökte ta hand om lilla barnbarnet, men gick bet. Han bad Nadja om hjälp.
Jag har ju egna barn, pappa! Inte en till!
Då vände han sig till Vera.
Utan att tveka tog Vera tjänstledigt, flyttade hem och ordnade alla papper för adoptionen av lilla Paulina. Under tiden sålde Anders deras lägenhet och byggde klart huset.
Anders, du är fantastisk! Allt precis som jag drömt, sa Vera. Nu börjar vårt nya liv.
Lilla Paulina fyllde huset med bus och skratt. Det var livets stora lycka. Tio år har rusat förbi.
Under de här åren har Vera haft liten kontakt med hemmet. Några få träffar på högtider. Lisbeth, aldrig återhämtad från förlusten av Linnea, försöker härska än.
Hon är din att ansvara för! Vi får se om du klarar det! Skulle bo närmare, tänk på din mamma!
Vera försöker att inte ta åt sig. Hon vet att sorgen över Linnea är större än något annat. Lisbeth ser på Paulina, lik sin mamma som barn, och mjuknar:
Vilken speciell tjej hon blir! Släpp henne fri, Vera!
Vera smyger sin hand i Anders och ber honom att bita sig i tungan. De vet båda hur sårig Lisbeth är.
Varför måste du stå ut med det där? undrar Anders, håller om henne.
Kanske för att jag är kvar. För att det inte finns någon annan.
Och när det gäller Paulina blir Lisbeth tyst. Hon ser hur lycklig flickan är. Att lilla Paulina kallar Vera för mamma är svårt att smälta, men Lisbeth håller inne sanningen. Hon vet att den skulle krossa flickan.
Vera stänger av datorn. Oj, det har redan blivit natt! Det är synd att Anders är bortrest just ikväll. Men i morgon är han hemma. Han hinner kanske inte till själva kalaset, men han ska försöka hinna till middagen i alla fall. Undrar just vad det är för överraskning han har till Paulina? Han bara skrattar och säger:
Ni får se! Ni kommer att gilla det!
Vera log. Tur att hon har Anders. Sedan går hon och lägger sig.
Mamma! Grattis på min födelsedag! Paulina kastar sig över sin sömniga mamma. Och grattis till dig, mamma, för du har ju fått mig!
Tack älskling! skrattar Vera och drar henne intill sig. Grattis till dig också. Jag älskar dig.
Paulina kryper ihop i famnen, snusar och mumlar:
Är jag stor nu?
Ja! Du fyller ju tio! Men vet du vad?
Vad då?
För mig är du fortfarande lite liten… Vera blinkar och Paulina skrattar.
Får väl vara det då! Alla gillar små barn!
Är det så? Vem gillar dig inte då?
Vera kittlar dottern till hon kiknar av skratt.
Nu är det dags för present! Vera öppnar nattduksbordet och tar fram en liten ask.
Den är till dig! Var försiktig.
Paulina öppnar asken försiktigt.
Mamma… Paulina tittar på Vera, leende. Är det den?
Just den, nickar Vera.
Paulina tar försiktigt upp en liten kristallkatt. Hon vet att den en gång var fabrikspresent från Gustav till Vera.
Till din förstfödda… Så sa morfar då?
Ja, precis.
Tack! Jag önskade så att den skulle bli min! Men jag är ju enda barnet?
Vera ler och Paulina söker i hennes ansikte.
På riktigt? viskar hon. Vera nickar, och Paulina skriker högt och hoppar ur sängen med katten i handen. Hurra! Jag ska bli storasyster! Mamma, vem blir det?
Vi får se, älskling.
Vera ser glädjetårar i Paulinas ögon själv känner hon också hur det bränns bakom ögonlocken. Så länge de har väntat.
Paulina snurrar runt i rummet, öppnar fönster, hoppar och skrattar. Vera går till garderoben och tar fram en stor ask.
Den här är också till dig.
Den nya klänningen får Paulinas ögon att lysa. Hon snurrar framför spegeln.
Mamma, när kommer alla?
Vera tittar på klockan och famlar till.
Vi har försovit oss! Nu måste vi skynda oss, gumman.
De hinner precis. Till lunch står Paulina och tar emot gästerna i sin fina klänning, och Veras hjärta fylls av lycka.
Hur går det med er? Lisbeth sjunker ner i fåtöljen och ser på Vera.
Det går bra, mamma. Paulina slutade året med toppbetyg. Hon spelar piano och sjunger. En glädje, verkligen.
Kom ihåg att vara tacksam.
Vera suckar. Det blir svårare att prata med Lisbeth. Men snart kommer Nadja från köket och pratar om sina barn. Vera lyssnar med ett halvt öra Milena har också toppat året i skolan, och Viktor har blivit mästare i boxning i stadsdelen.
Ett högt skrik från Paulina bryter festen. Vera flyger in i barnrummet. Dottern står mitt i rummet och gråter. Den vita klänningen är fläckig. Vera ropar på hjälp.
Nadja! Förbandslådan på kylen! Snabbt!
Alla springer runt. Milena sitter tyst i ett hörn och ser på Paulina.
Paulina, vad har hänt? Vera försöker förstå.
Såren på händerna är ytliga. Hon lägger om dem och byter om på Paulina, som sen får sitta i knät i sovrummet.
Ska du berätta för mig vad som har hänt?
Först är Paulina tyst, med ansiktet dolt mot mammans bröst. Sedan tittar hon upp med samma grå blick som Vera och orden kommer.
