Inte som andra Linnea
Linnea! Igen?! Herregud, du är ju mer ett löjligt missförstånd än ett riktigt barn! Hur är det möjligt?!
Mamma, jag vet inte. Det blev bara så…
Mamma drog av Linnea den smutsiga jackan, de genomblöta stövlarna och mössan som tappat sin tofs.
Alla andra har normala barn, och jag… Linnea! Hur länge ska det hålla på?!
Linnea granskade den sönderslitna kanten på sin klänning och suckade.
Men kul hade hon haft! Tåget blev jättebra! Synd bara att Oskar drog så hårt i kjolen, så det blev ett hål. Och fröken Kerstin sa att hon minsann inte tänkte sy något det får Linneas mamma fixa. Rätt så! Men Linnea fick sitta på en stol i hörnet hela eftermiddagen, från mellis till kväll. Inte kunde hon visa trosorna för pojkarna! Det sa mormor alltid till Linnea sånt gör man bara inte!
Mormor förstod att Linnea var “en sån”. Mamma tyckte inte riktigt det, men mormor, hon sa det rakt ut.
Sluta hacka på barnet! Är det någon sorts konstig uppfostran?
Mamma, du gjorde ju likadant med mig! Varför säger du nu att det är fel? Om jag inte uppfostrar Linnea, vad ska det bli av henne?
En klok och vacker kvinna precis som du! Är det inte nog?
Åh, sluta! Jag orkar inte med dina dumheter! Linnea, gå och byt om! Nu!
Linnea pustade ut och smet till sitt rum. Grälet mellan hennes två favoritpersoner fortsatte utan henne. Det var ju ändå inte henne det handlade om mest bara ett svepskäl.
Förresten hade Linnea någon gång frågat mormor vad ett svepskäl var, men mormor bara skrattade:
Att bråka utan anledning är ju tråkigt, lilla vän. Men när det gäller något på riktigt, då blir det intressant!
Är jag ert “ärende”?
Det viktigaste av alla! Du är ju min och din mammas enda! Vi oroar oss bara på olika sätt. Din mamma är sträng för att hon tror det ska vara så, men jag tappade all min stränghet på henne. Dig måste jag hitta på något annat för som bullar istället.
Jag tycker inte om bullar!
Okej då, godis?
Då så! Mormor, älskar mamma mig?
Mer än någon annan i världen! Till och med mer än mig! Du ska aldrig tvivla!
Men varför skäller hon alltid på mig då?
Just därför…
Konstig kärlek… Du älskar ju mig, men skäller inte.
Ja, men jag är din mormor och hon är ju din mamma. Det är skillnad. Det förstår du inte, men det kommer du att göra sen!
Men det där sen kom liksom aldrig.
Linnea väntade och väntade, men det blev aldrig bättre. Mamma blev bara strängare med åren.
Vad ska jag göra med dig?! Vänta tills du kommer hem med magen i vädret?
Den frasen hörde Linnea ganska ofta men fattade aldrig, förrän långt senare, vad det betydde. Hon brukade fnissa åt det, mindes sitt trasiga lilla dagisklänningsliv och ville ibland fråga om mamma drev med henne.
Mammas oro var egentligen helt onödig.
Klumpiga, men ändå ganska söta Linnea tyckte själv att hon var rätt så ointressant. Skit samma vad mormor sa det fanns ju spegel! Och där såg Linnea… inget vidare! Små ögon, mörk hårsnodd, finnar på näsan. Snygg? haha, knappast!
Sin livssanning hade Linnea fattat för längesen. Hon brydde sig inte om sitt utseende alls enklast så, både för henne och mamma. Hon behövde inte modekläder, klarade sig med gamla converse tills det blev teater med mormor. Då måste hon ha fina kläder.
Linnea ÄLSKADE teatern. Tyvärr blev det sällan biljetterna var för dyra. Mormor la undan lite från varje pension, men det tog tid att få ihop. Sedan Linnea gick i sjuan passade hon också grannens tvillingar. De var busiga men gulliga, och för Linnea, som var ensambarn, blev det nästan som ett nöje inte ett jobb.
Perfekt! Hon kom, lekte, matade dem och gick hem. Ingen stoj hemma, inga rivna läxor, inget rum att dela lyxigt!
Linnea var ingen egoboostare, men hon fattade redan då att man behöver pengar om man ska ha fler än ett barn. Och de hade bara mammas lön som sjuksköterska på akuten och mormors pension. Och så saknaden av en pappa. Linnea hade aldrig träffat honom och ärligt talat ville hon inte.
Om pappan pratade hon aldrig med mamma. För vem gagnar det att riva i gamla sår? Det var redan jobbigt av sig själv. Linnea räckte mer än väl! Och så mormor, som knappt mindes vad som hände för två timmar sedan, och ibland inte ens sitt namn.
Att mormor kom ihåg pappan så länge var tur. Hon berättade hela historien när Linnea var liten.
Han behövde aldrig din mamma.
Varför?
Han var en slarver. Hade en hel rad som henne! Jag varnade henne, men hon lyssnade aldrig… Blev kär. Han lovade gifta sig, men så fort han fattade att hon väntade dig, poff, försvann han.
Men de gifte sig?
Jodå! Din mamma får som hon vill. Men det hjälpte inte. När han förstod att du var på väg så stack han. Vi vet inte ens var. Han lämnade bara en lapp.
Vad stod det?
Det är deras grej. Men du var så efterlängtad för din mamma, att hon gick runt som på ägg hela graviditeten som om du var av glas! Och hon slutade aldrig oroa sig. Tror du inte det är därför hon är så sträng?
Är det därför?
Självklart! Hon är rädd om dig. Hon har suttit om nätterna och tittat på dig, smekt ditt hår, nästan gråtit. När jag pratat om det grälade hon. Det är hennes hemliga oro, men hon älskar dig, Linnea, på sitt eget sätt, så gott hon kan. Fattar du nu?
Det behövs inte mer för att förstå, mormor… Men brukade du skälla så på mamma också?
Ja, det är typiskt oss mammor. Av ren oro gör vi idiotiska saker och ångrar oss sen.
Men varför måste man oroa sig?
För sitt barn? Jag vet inte, Linnea. Det går inte att förklara. När du själv får barn, då förstår du nog.
Linnea sa inget, men tänkte i sitt unga huvud att hon minsann inte skulle vara så, utan uppfostra sina barn HELT annorlunda. Naivt… Men så kan man väl få vara när man är ung?
Men barn var långt borta, och Linnea trodde knappt det skulle hända henne.
Vem ville ha en sån som henne? Liten, ful, envis som en kardborre. När hon väl fastnade så var det bara att stå ut, liksom.
Efter gymnasiet började Linnea jobba på samma sjukhus som mamma. Och då började det!
Allt var fel! Linnea var för ivrig, för snäll mot patienterna så gör man inte, då utnyttjas man. Och varenda försök att göra gott blev kritiserat. Varför anstränga sig i onödan det kommer alltid nya patienter.
Men Linnea lyssnade inte. Hon tyckte synd om varje patient. De har ju ont! Varför skulle det vara så svårt att ge en spruta eller bädda rent? Och ett vänligt ord kan göra under även för en katt, än mindre för en människa.
Till och med mamma varnade henne.
Mitt hjärta, du måste ta det lugnt! Såna som du är för snälla för att stå ut här. Det blir bara bråk, och vem hjälper det? Du? Jag? Mormor? Vi behöver din lön! Inte kan vi sätta mormor på hem hemtjänst är dyrt, du vet! Jobba, få erfarenhet, men någon måste vara hemma med mormor.
Jag klarar inte att se på när de skäller på sjuka gamla…
Jobbet är tufft och människorna likadana. Inte alla orkar vara snälla, även om de borde. Ni är tre i avdelningen som du det räcker, säger chefen. Lär av er, men du ändrar ingen genom att tvinga dem. Med föredöme, lite i taget kanske händer något.
Det tar för lång tid…
Åh Linnea, varför måste du vara så envis?
Det är väl du som gjort mig så?
Linnea!
Vad då?
Inget… Gör som din mamma säger!
Visst…
Bråka orkade Linnea inte, men att lyda mamma… tja, det blev hur det blev. Hon förstod mammas oro men i tredje salen låg ändå tant Märta, tvär som sjutton men alltid ler mot Linnea och klagar aldrig på hennes sprutor. På de andra systrarna klagar hon, men inte på Linnea.
Och hon var inte den enda. Det fanns gott om trötta, ledsna människor, gamla och unga. Linnea såg allt, och hörde. Ibland grälade släktingarna mer om arv än de höll handen. Patienterna grät och blev arga och det var lätt att förstå.
Men mamma brydde sig inte om deras problem, bara om Linneas välmående. Men hur ska man kunna vara lycklig om alla andra omkring en har det svårt?
Självklart kan man inte hjälpa alla, men någon kanske?
De andra tjejerna skrattade åt henne, kallade henne helgonet, tyckte hon borde bli nunna. Men mormor hade alltid sagt att karavanen måste gå vidare, vad som än händer.
Så Linneas “karavan” tuggade vidare, ibland fastnade den i sanden eller törstade.
Det gör ont att inte bli förstådd. Och ibland saknar man någon som säger att man duger “som man är”…
Inte för att Linnea var beroende av andras tyckande, hon klarade sig utan det, men sen mormor försvann allt mer i sin demens var det sällan någon att prata riktigt med. Mamma suckade och sa att Linnea borde tänka på sig själv också. Kompisarna gifte sig en efter en och räckte henne sina brudbuketter direkt.
Nu Linnea, dags för dig! Varsågod!
Hon tog dem och log klart hon inte ville såra dem. Men den rätte dök aldrig upp eller om han fanns, så hade han gått vilse. Det händer. Vissa människor är hela själva, utan någon motpart.
Linnea förlikade sig till slut med det. Slutade nästan hoppas. Hon skulle aldrig våga säga vad hon kände först, inte ens om det fanns någon att göra det till.
Ibland hjälpte hon till i katthemmet väninnan startat, annars pendlade hon mellan sjukhuset och mormors säng där mormor blev mer och mer frånvarande. Mamma suckade åt henne, sa att det var synd att Linnea höll på att bli en äkta gammal ungmö.
Om du vill ha barn, mamma, säg till! Jag kan fixa två. Det är inte så svårt nu för tiden.
Linnea! Kan du vara lite mindre cynisk!
Men vad då? Prinsen är slut, det måste ju du se, mamma! Vad vill du egentligen?
Jag vill bara att du ska vara lycklig
Då får du sluta tjata om att jag ska hitta nån. Mitt liv vill inte ordna sig. Och det är okej! Okej? Det har det bra ändå! Så, kan vi släppa det?
Mamma tystnade men fortsatte luska i sina vänkretsar om lediga söner. De var dock redan upptagna allihop.
Men så började naturen själv blanda sig i, fast på sitt eget sätt. Precis som Linnea allra minst hade väntat sig.
Huvudrollen i Linneas livsspel spelades av just den där bråkiga tanten Märta. Hon kom in på avdelningen ungefär två gånger om året, och varje gång gnällde all personal i kör:
Nu börjar hon klaga igen! Linnea, ta din favorit, det är bäst!
Märta, så fort hon såg Linnea, lyste upp:
Min tös! Äntligen ett mänskligt ansikte bland vampyrerna!
Sluta nu, alla här är faktiskt trevliga!
Du är för ung för att genomskåda folk! Jag har levt länge, så bråka inte med mig.
Äsch, jag följer dig till rummet. Annars skrämmer du resten!
Låt dem bli rädda, det mår de bra av!
Men vad du är bråkig, Märta!
Ja, men du skulle se min katt! Där snackar vi problem!
Linnea skrattade mänskligt och glömde snart deras samtal. Synd, insåg hon senare, för katten skulle snart bli bekant.
Nästa gång kom Märta tyst in i avdelningen, annorlunda än förut. Hon bråkade eller skällde inte, diskuterade inte. Hon bara gick in, la sig med ryggen mot dörren och svarade inte ens Linneas frågor.
Gå, Linnea senare…
Några timmar senare visste Linnea allt Märta hade själv bett om att bli intagen.
Hon är sur på barnen, förklarade någon. Typiskt! Hade hon varit varmare mot dem hade någon kommit och hållit henne i handen nu.
Linnea kommenterade inte, det var en privat sak.
Efter sitt pass gick hon in till Märta.
Hur går det? Behöver du något?
Märtas blick var lång. Precis när Linnea skulle gå talade Märta:
Linnea, jag vill be om något… men vet inte hur. Jag har alltid krävt, aldrig bett. Min mamma lärde mig att gå på tills något hände ingen gör det åt dig… Men när man inte längre klarar själv, hur gör man då?
Det är bara att säga, Märta! Fråga på!
Jo, jag har massa släkt, men ingen att lita på. Livet blev konstigt. Slit och jobb, lite glädje, mest bekymmer… Jag försökte åtminstone ge barnen allt, gav till och med bort lägenheten för flera år sedan, så de skulle slippa bekymra sig om mig när jag blev gammal… Nu är jag överflödig, och katten… Linnea, ta hand om min Märta!
Va?!
Katten! Hon är snäll om än värre än jag. Smartare också! Hon visste direkt att något var fel när jag packade väskan för sjukhuset betedde sig som om hon ville stänga in mig.
Linnea blev ställd.
Hon älskade djur, men hemma hade de ingen. För mormor orkade inte, och det var ändå ont om pengar.
Men det gick inte att säga nej. Märta såg på Linnea med sådan bön att det stod klart katten var kanske det enda Märta hade kvar. Spelar ingen roll om det verkar dumt för andra; det var så. Det var inte Linneas sak att döma.
Mot slutet av passet frågade Linnea mamma om råd och åkte sedan för att hämta katten.
Jag tar hand om henne, Märta. Men bara tills du är frisk igen!
Ja, såklart… Tack, Linnea.
Nu såg Märta för första gången ut som en vanlig gammal kvinna.
Väl framme vid hyreshuset blev Linnea osäker. Hon hade fått nycklarna men var ändå rädd att gå in ensam. Så hon knackade på en granndörr.
Ja? En vänlig ung kvinna med en ettåring på armen öppnade.
Ursäkta. Märta bad mig hämta hennes katt. Kan du stå i dörren några minuter?
Helst inte gå in själv, va? Helt rätt! Märta kan vara lite… speciell.
Nej men, hon är en vanlig tant. Ingen är perfekt!
Såklart. Kom igen, vi väntar här. Eller hur, Emil?
Lilla Emil skrattade, och räddningsaktionen började.
Men det var snabbt slut för så snart Linnea öppnade dörren försvann katten, svart som natten, ut genom trapphuset på ett ögonblick! Linnea hann knappt blinka.
Stäng dörren! skrek grannen, och Linnea fick ge upp för stunden.
Hon är supersnabb, och arg! Se upp med händerna om du nu får tag på henne! Lycka till!
Tack!
Det ropade Linnea redan i farten, hoppande nerför trapporna och hoppades att porten skulle vara stängd.
Men självklart inte. Porten stod vidöppen, och inflyttningskillar bar möbler från en skåpbil.
Har ni sett en katt? frågade Linnea utan hopp.
En av flyttgubbarna pekade på träden utanför.
Hon klättrade upp där!
De andra skrattade åt hur Linnea irrade omkring under trädet, där katten morrade ilsket uppe bland de kala höstgrenarna.
Märta, Sessan, lilla gumman!
Kattens svar var ett illvilligt morrande.
Din lilla… utter! suckade Linnea.
Hon måste klättra, något val fanns inte katten skulle aldrig våga sig ner själv.
Gården var tom, det regnade små kall droppar, och Linnea ville hem under en filt med te och hörlur. Bara mamma var där, och då fick man ju bli lite tillrättavisad! Det kändes okej just nu jämfört med att behöva klättra i regnet.
Men sagt är sagt.
Linnea drog upp sin ryggsäck, tog första grenen.
Så nästa. Och ännu en.
Nu var hon nära, katten på armslängds avstånd, morrade ilsket när hon närmade sig.
Sessan! Har du fått fnatt? Om du inte…
Men Linnea hejdade sig, tänkte att det kanske stämde, Märta hade rätt katten var smart. Kanske förstod hon allt. Bäst att vara artig.
En djup suck, ett grepp om kattens nackskinn, och till slut var katten fångad.
Katten gnydde, Linnea hade den under jackan. Varmt och trångt, men Sessan höll sig still.
Ner igen… Linnea kikade ner. Usch.
Mamma…
Det var HÖGT.
Hon höll sig fast vid grenen. Hur hade hon ens vågat sig hit upp?
Telefonen ringde som galen, men Linnea vågade inte släppa taget för att svara.
Hon tänkte inte ropa på hjälp heller hon ville inte vara till besvär.
Hallå! Trivs du där uppe?
En killes skämtsamma röst chockade henne. Nära att tappa greppet!
Nä, stå kvar du, jag ska hjälpa dig ner! Vänta lite!
Han pratade som om hon kunde springa därifrån.
Självklart, jag väntar! Linnea kunde knappt låta bli sarkasmen.
Hmmm…
Killen försvann, Linnea svor för sig själv.
Då dök han upp igen, kom dragande med en stege han fått tag på nånstans.
Kom nu! Eller ska du sova där?
Linnea knep igen ögonen.
Jag är rädd…
Hon hann inte ens avsluta. Ett bestämt tag om benet, en liten glidning på magen och så stod hon på stegen själv förstod hon inte hur.
Kille höll om henne, hjälpte långsamt ner.
När hon väl stod på marken försökte Sessan fly. Men Linnea var för snabb. In med katt under jackan igen.
Sitt kvar, din rackare! Jag har lovat Märta att ta hand om dig.
Du är bestämd…
Killen, smal, med finurligt leende.
Vill du ha sällskap hem?
Klarar mig, sa hon först, men skällde direkt på sig själv inombords.
Här hade en helt främmande kille hjälpt henne och hon börjar morra, som katten.
Förlåt… Tack snälla! Annars hade jag suttit där hela natten.
Varför då?
Jag är höjdrädd.
Varför klättrade du då upp?
För kattens skull. Ursäkta, jag måste gå mamma väntar.
Du, du kan kalla mig Erik efter jag sett dig genomblöt på ett träd känns du rimligt. Ska vi gå ihop till tunnelbanan? Eller vart bor du?
Inte så långt…
Plötsligt kändes allt varmt. Linnea skrattade dumt åt allt Erik sa, det pirrade i fingrar och öron.
Katten satt still under jackan, förvånansvärt tyst, som om hon också värmde sig vid glädjen inte ens så modig katt vågade störa den där stämningen.
Erik följde henne hem, och nästa dag väntade han på henne utanför jobbet. De gick och köpte dyr kattmat till Sessan, för inget duger för henne.
Linnea fick ha katten en vecka till Märtas dotter dök upp och bad om Sessan.
Tack, mamma saknar henne så! Kan du släppa katten till oss? Jag glömmer aldrig det du gjorde.
Tar ni hem Märta nu?
Javisst. Hon bråkade förut, men nu har hon nog förstått. Tack, Linnea!
Linnea vinkade efter dottern och tänkte, ännu en gång, att det är lönlöst att döma andra. Man vet aldrig vad som händer innanför stängda dörrar. För om till och med mammas katt är så viktig så är kanske inget så enkelt som det verkar utifrån.
Det finns inget att tro eller önska om andra man ska fokusera på sitt eget. Särskilt när det finns någon man vill bygga något med.
Och då spelar det faktiskt ingen som helst roll vem som tar första steget och erkänner sina känslor. Det viktiga är att den som är värd att bygga sitt hem med, alltid hittar en stege och tid att hjälpa när det verkligen behövs. Och aldrig får en att känna sig som “inte som andra”. För för rätt person finns det ingen bättre på jorden än just dig.
Idag vet jag det är det största av allt jag lärt mig.
