Tillägget
Maggan, men hon har ju påhäng! Eller är du okej med det? Barbro lutade sig nonchalant mot staketet och log snett mot sin granne. Hittade du inget bättre? Du är varken krokig eller skelögd, en riktig bra kille är du. Och brudar finns det gott om här, men nej, du har då minsann valt!
Margareta suckade. Hon ville ogärna erkänna ens för sig själv att hon helst sett ett annat val för sonen. Att höra det från sin gamla rival Barbro sved extra.
Men vi har ju glädje av barn, Barbro! Förstår du? Vad är det då med henne som är fel? Ung, snygg, bra sätt det vet jag, tar ingen plats i onödan och gör rätt för sig. Och barnet… vad är felet? Hon har inte slarvat, utan var gift. Att hon blev änka så ung; vi går alla i Guds led ibland. Vi uppfostrar honom, får ett barnbarn till! Så håll tyst med snacket!
Margareta knep ihop läpparna och jagade bort Barbros feta randiga katt som tassade över staketet.
Den där har börjat dra sig hit! Han tog tre kycklingar sist, Barbro. Håll reda på din pälskling, annars släpper jag lös Rasmus då är det du som får höra sen!
Jaja, skräm du! Barbro puttade undan katten. Hvem ska jaga vem, egentligen? Han jagar mina kycklingar också, förra året var han hemsk. Men han tar så mycket råttor att jag aldrig kunnat göra mig av med honom, vad gör man åt instinkter?
Han kan ha sina instinkter hemma, tycker jag.
Men du, Margareta! Jag höll på att glömma! Syltburkarna! Sylten är nog redan klar där hemma.
Här står du och snackar när någon annan sliter över spisen?
Det är Ylva. Hon kom igår för att hjälpa till i trädgården.
Men, hon går ju höggravid?
Just därför. Hon sitter inte gärna sysslolös! En svärdotter som är guld värd!
Varför prisa henne bakom ryggen och gnälla när hon hör?
Balans i ordningen! Barbro flinade. Vänta tills du är svärmor. Är du för snäll får du dem på nacken!
Vi får se! Margareta gjorde en grimas. Så, vill du låna burkar eller klarar du dig? Har inte tid att stå här, måste få saker gjort.
När Barbro gått, satte Margareta igång med degen. I morgon skulle Gustav komma, och ta med sin flickvän för att presentera henne. Flickvän… Margareta slutade knåda, lutade händerna mot bordet och såg ut genom fönstret.
Vad väntade nu, egentligen?
Inga-Lill kände hon inte, bara hört talas om och sett någon gång på håll när hon hälsade på sin syster ute i Nolby. Flickan var varken särskilt iögonfallande eller osynlig. Blond, stora ögon, rak och lång, som sonen Gustav. Fast flicka hon var ju ung kvinna. Änka. Hade en liten pojke, omkring tre år. Livet hade varit hårt mot Inga-Lill. Förlorade föräldrar tidigt och uppfostrad av morföräldrar. De hann se henne utbilda sig, gifta sig Hann glädjas åt barnbarnsbarnet tills olyckan tog maken ifrån henne. Kvar stod Inga-Lill, ung och ensam med barn på armen. Hur kan man låta bli att tycka synd om någon sån? Fast hellre på avstånd. Margareta var mer orolig för sin son; sen maken dog var Gustav hennes enda fasta punkt i livet.
När han sa att han väntade på sin stora kärlek tänkte hon, att det kanske ändå fanns någon, och så plötsligt kom han hem och berättade att han hittat henne Inga-Lill.
Margareta sprang genast över till systern. Hon måste få veta mer. Men Gunilla röt till direkt. Hon var äldst, det var alltid hon som bestämde.
Vad är det frågan om, du beter dig som en skrämd höna.
Men, vad är hon för en? Han tar hit henne och sedan vad?
Kommer hem till dig, javisst, men inte för gott.
Hur menar du? Margareta förstod ingenting.
Har Gustav inte sagt att jag skrev över mormors hus till honom? Visst, huset är gammalt och slitet, men tomten är stor. De bygger nytt.
Tankarna for runt i Margaretas huvud. Betyder det att Gustav flyttar, och hon blir ensam kvar där? Visst, det är inte långt mellan byarna och bussen går ofta. Men det är något annat när han bor hemma, hjälper till på gården, alltid nära. Ska han nu leva sitt eget liv? Blir hon bara bjuden på högtider framöver?
Du ser butter ut, är du inte glad? Gunilla satte sig bredvid henne och mjuknade i rösten. Det är dags, Margareta. Han har vuxit upp, gått igenom sitt, nu är det rätt att skapa eget hem och familj.
Jag vet. Men jag är rädd. Tänk om det inte funkar, om det blir fel. Och så barnet…
Margareta, jag säger som det är: här finns det flickor så det räcker och blir över men ingen jag skulle lita på så mycket som Inga-Lill.
Det är just det! Hon är för perfekt.
Gör dig själv en tjänst, Margareta. Försök inte sparka mot lyckan. Tar du inte emot henne, förlorar du sonen. Jag såg hur han ser på henne. Han älskar henne.
Margareta lyssnade och kände en hård klump i bröstet. Den störde hennes sömn, och blev bara värre för varje dag. Skakade bort det i kroppen, satte fart med degen igen. Nu gällde det att se till att blivande svärdottern kände sig välkommen. Gunilla hade rätt, aldrig att Gustav skulle få veta att hans mamma var skeptisk.
Minipirogerna låg nu, en efter en, på det stora serveringsfatet. Margareta mindes hur mycket maken, Leif, älskat dem så, små att de gick i en tugga.
Frön är det, annars! brukade han säga, hur många jag än äter, är det alltid för få!* Hans stora hand lade sig över hennes och kysste den. Margareta log när hon tänkte på det, och kramade om honom. En tår letade sig fram. Hon saknade Leif mer än någonsin.
Natten blev sömnlös. Hon vred sig, väntade på morgonen.
Inga-Lill stod bakom Gustav, tittade blygt ned i golvet. Lilla Simon, pojken hennes, snurrade i hennes armar och såg sig förundrat omkring. Stort, ny plats! En stor hund låg i kedja, tyst. Hemma hos mormor Märta skällde hunden alltid. Där gick katten, svansen i vädret Simon slängde en blick på mamma och lutade sig framåt.
Låt honom springa, jag tar in Rasmus, det finns inget att vara rädd för. Du ser honom hela tiden, sa Margareta lugnt, studerande sin nya svärdotter.
Vilket tanigt flickebarn, tänkte Margareta. Blekt ansikte men stark son det ser man på pojken. Något rörde sig inom Margareta, mjukare nu. Simon hasade fram och stannade intill hennes ben.
Vart gick katten?
Katten? Jag har ingen katt. Margareta såg misstänksamt åt det hållet han pekade.
Simon pekade mot uthuset Margareta blev snabbt orolig.
Vi måste hinna ikapp honom, annars tar han kycklingarna igen!
Simon stack efter katten. De hann fatt den precis vid hönsgården.
Usling! Stick! Margareta skickade sin toffel i riktning mot katten.
När pojken skrattade, log Margareta själv brett. Det där är en snäll pojke! Hans lilla hand var försiktig med kycklingen Margareta plockade upp åt honom.
Den är liten!
Snart satt Simon i Margaretas knä och mumsade piroger. Inga-Lill slängde en orolig blick åt Gustav, men Margareta log:
En härlig pojke du har, Inga-Lill! Klok och matglad mormors dröm.
När hon noterade hur Inga-Lill suckade av lättnad, kände Margareta hur den där hårda klumpen nästan löstes upp.
De diskuterade bröllop, Gustav skojade men Inga-Lill var tyst. När sonen gått ut ur rummet lutade sig Margareta framåt.
Vad är det? Margareta la en hand på Simons huvud och ställde fram fat med körsbär.
Jag har sagt till Gustav att jag inte vill ha stort bröllop. Bara skriva papper tyst och lugnt.
Lyssnar han inte?
Nej, han säger att det inte passar sig. Alla väntar att han ska gifta sig, vill ju inte såra någon.
Han har rätt i det. Men du ska inte vara tyst. Varför vill du inte?
Inga-Lill såg på henne, tänkte länge innan hon svarade:
Jag är rädd. Lyckan trivs i tystnad. Förra gången var det bara fest, men…
Nej, Inga-Lill, jag fattar. Du har sörjt nog; nu är det din tur att vara glad. Man vet aldrig vad livet bjuder. Vi måste ta tacksamt emot både sorg och glädje.
Jag har varit rädd…
För vad?
Att du ska döma mig.
Och varför det?
Att jag gifter mig, och dessutom med en som Gustav. Han kunde valt vem som helst. Men ändå valde han mig…
Simon vred sig i Margaretas famn. Hon satte ned honom.
Vem är du? granskade han Margareta.
Jag är din mormor, Simon. Säg mormor Margareta.
Okej! Simon nickade högtidligt.
Bröllopet blev som Gustav önskat. Släktingarna pratade, men när Margareta knep läpparna åt skämten, blev det snart tyst.
Nästan ett år bodde Gustav och Inga-Lill i Margaretas hus. Klumpen försvann, likaså hennes gamla tvivel. Hon såg hur varsam Inga-Lill var med Gustav, och förstod att det var dags att släppa oron för sonen. Inte alltid så lätt att släppa taget, men Inga-Lills förmåga att hantera Margaretas utbrott utan att ta illa vid sig, var beundransvärd.
Varför säger du aldrig ifrån, Inga-Lill? Ibland hade Margareta önskat att hon gjorde det.
Då blir det bara bråk! Son och mor ska inte bli ovänner. Vad vore det bra för? svarade Inga-Lill med glimten i ögat och försvann in.
Barbro snörpte på munnen, och ett nytt rykte spreds i byn.
När det nya huset blev klart flyttade Gustav och Inga-Lill in där, och tiden bara rusade iväg. När Inga-Lill en dag kände sig ovanligt trött, gick hon till vårdcentralen.
Gravid? Hon tittade förvånat på barnmorskan.
Ja, blev du förvånad? Eller var det inte planerat?
Nej men, gud nej, det är efterlängtat! Bara lite oväntat. Det var så annorlunda förra gången.
Det kan uppstå problem, så du får stanna hos oss en tid. Vi ser till att allt går bra.
Margareta flyttade direkt in för att ta hand om Simon. Inga-Lill, blek och trött, släppte in henne i dörren och ryggade tillbaka.
Vad är det? Margareta höjde på ögonbrynen.
Nä, det var ingenting… Hon såg på Margaretas ansikte när denne plockade fram en liten bil ur väskan.
Tack, mormor Margareta! Simon rullade ivrigt iväg den.
Varsågod, min vän! Men varför hoppade du till när jag kom?
Margareta tittade grubblande. Barbro! Det var ju hon som förstört Margaretas humör på vägen dit, efter att ha sagt:
Inte nog med att det är påhäng, nu är hon sjuk också? Vad blir det för barn? Hinner du stoppa det, Margareta…?
Vad är du för människa, Barbro? Mamma måste ha glömt att ge dig nog med kärlek! muttrade Margareta Vad har Inga-Lill gjort dig?
Strunt i det, jag skojade bara! Lycka till ändå!
Margareta vände Barbros ord i huvudet hela vägen in. Inga-Lill märkte direkt att det var något som skavde.
Prata inte om det, Inga-Lill. Jag är bara butter, bråk på bussen…
Jag hjälper dig att packa, Om jag får.
När Gustav skjutsat Inga-Lill till sjukhuset började väntan. Dagarna var långa, och Margareta försökte fokusera på hushållet och Simon.
En dag försvann pojken spårlöst. Margareta hade sett honom leka i sandlådan, men när hon åter tittade ut var han borta. Hon rusade ut; grinden stod öppen. Var kunde han vara?
Simon hade hört ljud utifrån och sett ett gäng äldre pojkar banda fast en liten svartvit valp med rep. Han sprang dit, försökte rädda hunden och hamnade långt från huset.
Släpp honom, han har ont! Simon slet i repet.
Pojkarna skrattade, sparkade mot hunden. När en arg tant skrek på dem stack de. Simon plockade upp den trasiga valpen och såg sig förvirrat omkring. Han mindes: Mamma säger att om man går vilse, ska man stanna så man hittar hem. Han satte sig på en bänk intill en okänd grind.
Margareta och Gustav letade. När Gustav kom hem, såg han genast den öppna grinden.
Stanna nere, älskling. Jag hämtar mamma och Simon.
Efter en timmes sökande fann han Simon, sovande, med valpen tätt intill sig.
Där har vi en riktig vakthund log Gustav, klappade Simon på axeln. Kom, nu går vi hem.
Pappa… jag satt kvar där jag var, precis som ni sagt!
Det var bra. Vem är det där då?
Han liknar Rasmus hos mormor.
Rasmus? Han är mer som Oden, tycker jag! Vill du ha honom?
Kan man få det?
Ett hus utan hund är inget riktigt hem. Vi får se vad han blir för jycke.
Hem kom de till en gråtande Margareta.
Men lilla vän, så rädd du gjorde mig!
Förlåt mormor, det var inte meningen!
Margareta kramade om både Simon och valpen.
Vem säger att du inte hör hit? protesterade hon inombords. Strunt samma vad Barbro säger han är min pojke!
Inga-Lill fick veta det hela först senare. Simon teg; han ville inte att mamma skulle bli orolig. När de tillsammans tvättade den överlyckliga, smutsiga valpen, glömde de snabbt allt hemskt.
Lillasystern föddes punktligt. Den skrikiga lilla flickan fick heta Margareta, efter mormor. Margareta själv blommade, resor till grannbyn blev vanliga, och rädslan att Inga-Lill skulle ta avstånd försvann. Inga-Lill sa:
Det kunde lika gärna ha hänt när han var med mig. Skyll dig inte. Han älskar allt levande. Till och med nyckelpigor räddar han från att bli trampade.
Han blir en varm människa, det är bra!
Margareta lät råd vara, hjälpte bara till när extra händer behövdes. Det där tysta “Tack, mamma…” från Inga-Lill vägde tyngre än allt.
När Simon rusade emot henne i byn, när Inga-Lill log och räckte över lillflickan i hennes armar, visste Margareta: hon hade gjort det rätta.
Ska du dit igen, till barnbarnet? Barbro stod vid grinden, såg hur Margareta låste sin.
Till barnbarnen! Jag har två.
Bara en är ju din!
Nej, Barbro, jag har två. Både pojken och flickan. Men det är väl svårt att förstå för dig. Vill du höra hemligheten? Kärlek, Barbro, fungerar bara åt två håll. Vill du bli älskad, får du bjuda till själv. Jag har barn som älskar mig och barnbarn. Hur är det med dig?
Jag har respekt!
Det är något, men tror ändå kärlek är bättre. Eller hur, Barbro? Margareta blinkade till granntanten, ropade på bussen och skyndade iväg mot sina barnbarn och sitt riktiga liv.
