Jag kommer alltid att finnas vid din sida

Jag kommer alltid att finnas där för dig

Men börja inte nu igen! Vi har ju diskuterat det här tusen gånger! Varför måste vi dra igång den där diskussionen en gång till? Elin viftade trött med handen och vände sig tillbaka mot spisen.

Det var en sån där dag när man bara ville dra täcket över huvudet och försvinna. Redan klockan fem på morgonen kom Ludvig tassande in till hennes sovrum och petade försiktigt på hennes axel:

Mamma! Jag har ont i halsen!

Elin, knappt vaken, kände på Ludvigs panna och blev genast klarvaken.

Jaha du, du har feber, lilla vän. Kom nu! Hon lyfte Ludvig och gick ut ur rummet, stängde dörren försiktigt bakom sig. Hon orkade verkligen inte höra Tobjörn gnälla om att han inte fick sova ordentligt.

Hon tog tempen på Ludvig och gav honom febernedsättande, bäddade ner honom och såg på klockan. Det var inte ens lönt att försöka somna om. Istället satte hon sig i köket med en kopp kaffe och kikade ut genom fönstret, medan hon väntade på att vårdcentralen skulle öppna så hon kunde ringa.

Det var en ovanligt snörik vinter i Uppsala. Ännu en gång hade nattens snö täckt in innergården i ett tjockt, fluffigt täcke. I stort sett orörd, förutom några fotspår från morgonpigga på väg till jobbet. Medan Elin stod där såg hon plötsligt en rörelse. Hon skrattade till. Grannens katt, Mysan, for som skjuten ur en kanon över gården, ibland försvann hon helt ner i en snödriva för att i nästa sekund hoppa upp igen. Hon är tokig, tänkte Elin, men frihet och utevistelse är viktigare än väder för Mysan. Hon vägrade att gå på lådan inomhus, och tant Ingrid fick öppna dörren så fort katten jamade, annars hördes det i hela trapphuset. Men snäll som hon var hade Mysan aldrig använt hennes lägenhet som toa, inte en enda gång.

Elin kom ihåg gårdagen, när hon varit på väg ner för att hämta Ludvig på förskolan och sprang på tant Ingrid och Mysan i porten. Katten såg ut att småprata för sig själv medan hon spatserade ut.

Ja, gå du lilla knasboll! Hej Elin! Titta på den där lurviga chefen jag råkat skaffa mig. Man undrar ju vem som är husse, egentligen! Han bestämmer precis när det passar honom.

Hej tant Ingrid! Han är verkligen bestämd, din katt.

Javisst! Fast alla herrar i mitt liv har tagit sig lite för stora friheter, så vad ska man göra, suckade Ingrid och log.

Elin log tillbaka. Hon visste liksom inte vad hon skulle säga. Ingrid hade en son, Mattias. Han var också en sån där, tystlåten men otroligt smart, med massor av humor även om folk sällan såg det, eftersom han mest gick omkring som en lite tafatt och allvarsam nörd.

Elin och Mattias hade varit vänner så länge hon kunde minnas. Han hade varit ett självklart stöd, särskilt när hennes mamma, Kristina, dog i en olycka när Elin bara var tio år. Hon hade bara gått helt vanligt över gatan, ändå blev hon påkörd. Elin hade alltid tänkt att om man bara följde reglerna var man säker det stämde uppenbarligen inte.

Chocken var så stor, Elin tappade nästan förmågan att prata, bara grät och stängde in sig, isolerade sig för världen. Pappan tog henne till kurator och fick veta att situationen började gå ut över Elins hälsa. Mattias, som själv förlorat sin pappa två år tidigare, förstod Elin bättre än de vuxna. Han flyttade praktiskt taget in hos dem. Ingrid kunde inte säga nej, hon tyckte för mycket synd om Elin. Grannar hjälpte till kom över med mat, satt barnvakt när Elins pappa behövde ordna saker. Ingen sa någonsin något när Mattias kom hem sent efter att ha tillbringat dagen med Elin: hjälpte henne med läxorna, läste högt, drog med henne på dans och gymnastik, som hennes mamma hade satt henne i för att hon skulle få röra sig och må bra Med tiden tinade Elin upp. Och när de en dag hittade en liten kattunge på gatan och tog hem till Ingrid då pratade Elin för första gången sedan den där hemska dagen.

Kan vi få lite mjölk till katten, tant Ingrid?

Ingrid blev tårögd och tackade Gud tyst för att Elin hittat tillbaka.

Kattungen stannade hos Mattias, eftersom Elins pappa, Sten, hade allergi.

Mattias fortsatte hänga med Elin överallt, och hon vande sig så vid hans närvaro att det nästan var som att de var syskon. Båda var ensambarn, de fyllde något i varandras liv som inget annat kunde ersätta trygghet, vänskap och gemenskap. Ibland behövde de inte ens säga något, förstod varandra på en blick. Elin började en mening, Mattias avslutade den. De vuxna såg på, log, men la sig aldrig i. Alla förstod att den vänskapen betydde allt.

Det var inte förrän i slutet av gymnasiet som det blev knepigare. Elin hade vuxit upp till en snygg, smart och populär tjej killarna flockades. Mattias såg på, tiger. Han förstod att Elin inte tog någon på allvar tills Torbjörn dök upp.

De träffades när Elin snubblade på trappan in till gymnastiksalen.

Hur gick det? ska jag hjälpa dig upp? En lång, söt kille sträckte ut handen.

Elin tittade upp och blev helt ställd. Hon brukade fnysa åt kärlek vid första ögonkastet, men nu förstod hon.

Jag är helt fast, Mattias! Han är

Vad då? Mattias såg bister ut, men Elin märkte ingenting.

Du vet, bäst! Elin snurrade ett varv av glädje. Och du borde vara glad för min skull!

Självklart, Elin! Glad för din skull! sa Mattias och log stelt. Sedan skyllde han på att han hade bråttom och gick.

Elin funderade inte ens över det, hon var full av fjärilar. Hon och Torbjörn var ihop i över tre år, de bestämde sig för att gifta sig så fort de kände sig vuxna nog att ta beslutet. De sa till sina föräldrar och gick till stadshuset och fixade papperen.

Tyvärr måste man ha en tärna Varför kan man inte ha en bästis istället? Elin snurrade framför spegeln i det vita brudklänningen som Mattias skjutsat henne till skräddaren för att fixa.

Mattias satt på en soffa och log mot henne. Han hade samlat sig sedan klänningsprovaren nästan kastat ut honom:

Brudgummen ska inte se bruden i klänning!

Han är inte brudgum! Elin skrattade. Han är min vän.

Vän? Jaha Spännande

Får inte tjejer och killar vara kompisar, eller? frågade Mattias och ryckte på axlarna. Elin, vi måste sticka iväg och prata med bagaren om tårtan efter det här.

Jag är strax klar! Elin försvann, Mattias lutade sig bakåt och vilade trött på soffan.

När Elin senare såg tillbaka på sitt snabba bröllop och de första tuffa åren, undrade hon: hur kunde hon inte se från början det i Torbjörn som med tiden gjorde henne så irriterad eller till och med arg. Hon var van vid sin trogna riddare, sin klippa, och tog för givet att hon alltid skulle vara prinsessan i någon saga. Men sånt är ju sällan på riktigt, eller hur?

Första varningssignalen kom när Elin blev riktigt sjuk, bara ett halvår in i äktenskapet. En vanlig halsfluss utvecklade sig till något mycket allvarligare eftersom hon knappt tillät sig vara sjuk allt för att vara den duktiga hustrun. Läkarna rekommenderade större undersökning, men Torbjörn protesterade:

Vi har ju lagt undan för semestern! Du är ung och frisk. Läkarna vill bara mjölka pengar.

Elin stirrade på honom. Är du seriös?

Självklart! svarade han.

Torbjörn, är semestern viktigare än min hälsa?

Ah, du är bara trött! Vi reser iväg, du får vila och så blir allt bra igen.

Det slutade med att Elins pappa Sten betalade för undersökningen, utan att säga ett ord om Torbjörns märkliga prioriteringar.

Nästan ett år tog det Elin blev aldrig riktigt helt frisk igen. Hjärtat strulade och läkarna rekommenderade mest lugn och stödjande behandling. När hon blev gravid klassades hon direkt som högrisk.

Ta det här på allvar, var snäll, sa barnmorskan. Graviditet är tufft för kroppen. Nu mår du bra, men vad händer sen?

Jag tänker föda, svarade Elin bestämt.

Det var tufft, särskilt sista tre månaderna då hon låg inlagd. Ludvig föddes hälsosam och glad men Elin, hennes pappa och Mattias var de enda som visste vad det kostat. Torbjörn, så fort han fick veta att Elin och sonen mådde bra, försvann i tre dagar han festade så mycket att han varken gick att nå på mobilen eller svarade på sms. Elin blev först orolig, bad pappa kolla upp vad som hänt, men insåg till slut att det här det var inte hennes saga.

Hon lät bli att skilja sig, för när Torbjörn såg sonen tändes ändå något i honom. Han var faktiskt en ganska engagerad pappa: bytte blöjor, gick ut på promenader och älskade att vara med Ludvig i alla fall nästan alltid. Men ibland störde Ludvig honom, och då bad han Elin ta bort pojken så han fick vara i fred. Men efter någon timme var han världens bästa pappa igen. Elin förstod aldrig vad det där berodde på. Var det kärlek ena sekunden och irritation nästa? Men så länge det positiva vägde över lät hon det bero.

Med tiden gled Elin och Torbjörn ändå ifrån varandra. Han levde sitt, hon sitt. De såg knappt åt varandra.

Ludvig blev ofta sjuk, så Elin hade fullt sjå med vårdcentraler, febertermometrar och mediciner. Hon undvek att be Torbjörn om hjälp, för man visste aldrig hur han skulle reagera ibland jättegullig och närvarande, ibland total kollaps och utbrott. Istället klarade Elin sig själv. Pappa Sten hjälpte henne att ta körkort och passade Ludvig under lektionerna. Sedan köpte han en begagnad Volvo åt henne, så att hon slapp vara beroende av Torbjörns humör.

Elins pappa hade förstått allt om Torbjörn för länge sedan men la sig inte i. Han väntade tills Elin själv ville ta upp det. En enda gång, när Ludvig var två år och både han och Elin varit sjuka länge, stannade Elin till på väg till vardagsrummet och somnade sittande på golvet, helt utmattad.

Elin, jag ska inte komma med några råd. Men du vet att du inte är ensam, va?

Jag vet, pappa. Tack.

Och så var det. Hur kämpigt det än var fanns Mattias alltid där för Elin och Ludvig. Hade de ont om pengar för medicin? Mattias swishade och ordnade det. Behövde de skjuts till doktorn när bilen pajade? Mattias fixade. Fanns det något som behövde lagas, handlas, beställas han fanns där. Elin visste att hon kanske utnyttjade hans godhet ibland, men han var den enda hon verkligen litade på.

Just idag såg Elin ut över snön och tänkte att Mattias kom hem från Göteborg igen ikväll han hade rest med jobbet. Kanske kunde han hjälpa henne till doktorn om det behövdes, för bilen hade fått ännu ett ryck och höll på att ge upp. Pengarna räckte knappt. Torbjörn sa att allt gick till företaget, och Elins egen lön räckte bara till det nödvändigaste, speciellt med alla VAB-dagar. Tur att de bodde i pappans gamla trea, eftersom han själv numera föredrog att bo på sin lilla torp utanför stan och slippa stadslivet.

Elin tittade på klockan och ringde vårdcentralen. Den vanliga läkaren var tillbaka och Elin fick en tid direkt.

Hon tog en klunk kaffe och satte igång att laga frukost när Torbjörn kom in, rufsig och grinig.

Vad är det nu? Varför höll ni igång hela natten?

Ludvig är sjuk, sa Elin kort.

Det betyder väl inte att ni ska hålla på och väcka folk? Jag ska i duschen. Fixa hellre frukost åt mig så jag kan åka nu, ska på möte.

Elin sa inget mer, vände sig till spisen och gräddade pannkakor mest för Ludvig, men hon visste att även Torbjörn älskade dem så det skulle bli en smidig frukost.

Har du pratat med din pappa?

Nej.

Varför drar du ut på det här?

Jag tänker inte tjata om att han ska ge oss lägenheten. Glöm det nu.

Du är otroligt envis! Jag betalar för att bo här, men allt är bara ditt, allt ska du ha, och Ludvig, och jag får slita och ändå är det aldrig nog!

Torbjörn malde på, men Elin lyssnade inte. Plötsligt kände hon det så tydligt det där sista bandet mellan dem gick av. Hela deras historia, första kyssen, bröllopet, Ludvig allt det där som en gång betytt så mycket Borta.

Hon la tyst ner stekspaden och vände sig om:

Jag säger det bara en gång, Torbjörn, så lyssna nu. Idag vill jag att du packar ihop dina saker och flyttar ut. Jag vill skiljas. Jag tänker inte leva såhär längre och du vill ju ändå inte det heller. Pengarna vi har lagt på boendet vi diskuterar inte det nu. Jag bryr mig bara om Ludvig, det ska finnas två föräldrar för honom, även om vi inte bor ihop.

Torbjörn såg först chockad ut, började säga något, men tystnade och reste sig.

Jaha, är du klar nu? Fundera på vad du håller på med tills ikväll. Då kommer jag tillbaka, och då hoppas jag att du sansat dig.

Du känner mig, Torbjörn. Det här är mitt beslut.

Nåväl, tro inte att någon kommer vilja ha dig, du och unge. Lycka till. Jag drar till morsan.

Som du vill, sa Elin och vände sig bort så att han inte såg tårarna som redan började bränna. Han gick och dörren slog igen. Elin sjönk ner på en stol och grät och grät, tills Ludvigs små, mjuka steg hördes på hallgolvet. Hon torkade snabbt bort tårarna och tog fram hans tallrik.

Nå, min lilla kämpe! Hungrig?

Nja, har ont i huvudet också mamma.

Men kanske pannkakor kan hjälpa mot det?

Ja, log Ludvig finurligt. Med sylt!

Klart du ska!

Efter att läkaren varit där, skrivit ut medicin och gett nya råd, gjorde sig Elin redo att gå till apoteket. Hon tänkte ringa sin pappa men i samma stund knackade det. Ingen annan än Mattias knackade sådär. Han använde faktiskt aldrig ringklockan, de hade egen kod på det viset.

Hej!

Hej! Hur är det här hemma då? Mattias hade med sig ett litet paket till Ludvig. Elin insåg att Torbjörn inte köpt en enda present till deras son på åratal. Mattias, däremot, kom alltid med något litet.

Ludvig är sjuk igen. Kan du sitta här med honom medan jag hämtar ut medicin?

Inga problem! Vill jag fixa det, eller ska jag bara ta listan? Menar, så slipper du gå ut själv?

Elin räckte över listan.

Just som Mattias gick ringde Elins mobil.

Elin Stensdotter?

Ja, det är hon.

Det här är från Akademiska sjukhuset. Din pappa har kommit in.

Vad har hänt?! Elin kände hur allting snurrade.

Hjärtinfarkt. Det är allvarligt.

Jag kommer, sa Elin och började irra runt, dra på sig jackan, letade efter nycklar, väska allt snurrade.

Hon ringde Torbjörn. Pappa är på sjukhuset. Hjärtinfarkt.

Jaha, och? Vad vill du jag ska göra med det nu då? Du skulle ju ändå skiljas från mig.