Agnes, är du klar snart? Jag kommer för sent till skolan! ropade Linnea medan hon skakade ut Gabriels sista skjorta och hängde upp den på tvättlinan som var spänd över den halvslitna balkongen. Den var inglasad, med väggar av flagnande pastellfärgad färg, men ändå Linneas favoritplats i lägenheten.
Hon gick fram till räcket och stannade till. Från sjunde våningen kunde man se hela vägen ner till Mälaren och ut över förortskvarteren. Våren hade kommit, solen låg som guld över hustaken och Linneas ögon tårades mot ljuset. Härifrån kändes livet så nära, så möjligt. Klart, ljust och lockande, som om allt låg framför henne och bara väntade på att hon skulle ta för sig.
En molntuss drog för solen och världen blev återigen vanlig. Så där som det alltid är: Först drömmer man sig bort, sen landar man i vardagen. Men som Stina sa: “Verkligheten, den skapar vi själva. Hur den blir, det bestämmer vi.” Och Stina hade ju rätt. Hon var klok, hade tagit examen och brukade säga att Linnea visst hade en chans att plugga vidare. Bara hon ville det tillräckligt. Ville, ja. Men att vilja var inte nog. Med så små syskon och så lite pengar var valet egentligen redan gjort: Jobb eller universitet. Just nu såg Linnea ingen annan väg än att jobba och hjälpa pappa.
Hon sneglade på det lilla armbandsuret pappa gett henne i tvåan. Herregud, nu blir vi sena! Hon rafsade åt sig tvättbaljan och drog balkongdörren efter sig.
Agnes låg och sov, med handen under kinden, så sött att Linnea bara stod och tittade en stund. Lång, ljusögd och lockig så liten och vacker. Alla sa att Agnes ärvt sitt hår från mamma. Linnea blev allvarlig. Hon gillade inte att tänka på mamma. Vissa saker kan man förlåta, men aldrig svek. Det där hålet mamma lämnat efter sig kändes fortfarande. Agnes hann ju aldrig ens minnas henne. Hon kallade ibland Linnea för mamma till tant Gretas förtret på gården. Linnea log när hon mindes de första gångerna hon fick försvara sig mot ryktena.
De flyttade till denna fyrarummare efter att farmor dött och lägenheten gick i arv till pappa. I den lilla tvåan tidigare fanns knappt plats att andas tillsammans, så flytten blev en lättnad, på sitt sätt.
Farmor var sträng, professor i sociologi och höll alltid distans till grannarna, som hon tyckte var rent barnsliga. När Linnea som barn var hos farmor tyckte hon inte om att höra henne prata om deras släkt. Men hon gick ändå dit och hjälpte till när det behövdes, om så med tunga steg.
Du är precis som din mor. Det blir nog inget av dig heller om du inte har generna med dig. På din far var naturen allt annat än generös, men du kan klara dig med kunskap om du är flitig. Låt bli att göra samma misstag som din mamma.
Linnea bet ihop. Farmor tålde aldrig invändningar. Pappa sa aldrig mycket om saken, men Linnea kunde se på honom när han blev ledsen. Därför teg hon, gjorde klart golvet, sa hej då och skyndade hem.
Enda gången hon brast ut i ilska var när farmor ännu en gång snackade ner syskonen.
Dina syskon är nog inte ens din fars barn. De angår mig inte! Prata aldrig om dem här, fattar du?
Då kommer inte jag heller hit mer! Linnea kunde knappt hålla tillbaka tårarna.
Vad säger du? Farmor blev chockad, men Linnea stormade ut med ytterkläderna på halvt och sprang hem. Agnes plirade från spjälsängen och Linnea lyfte genast upp henne.
Du är min, Agnes! Och Gabriel också! Vi hör ihop, vilka andra än säger något!
Pappa dök upp ur badrummet där han tvättade barnkläder och såg förvånat på Linnea som storgrät i rummet. Agnes petade tafatt på hennes kinder, försökte nog trösta. Gabriel, som kämpade med matten i köket, stack in huvudet.
Vad nu då?
Ingen aning!
Kvinnfolk! sade Gabriel och kramade om dem båda. Mat snart? Vi har kokat makaroner, pappa och jag.
Farmor ringde en timme senare. Linnea ställde långsamt ner disken i hon och stängde av vattnet. Pappas röst blev först överraskad, sen argare och till sist nästan kall. Linnea slog sig ner på stolen med benen under sig. Nu blir det bråk, tänkte hon.
Men det blev inget. Pappa kom in, kramade henne och sa lågt:
Du behöver aldrig gå till farmor mer.
Varför inte?
För att det räcker nu. Ingen ska få kränka er mer, släkt eller ej.
Den kvällen kände Linnea en ny sorts lättnad och för första gången på länge såg hon fram emot livet med syskonen, utan farmors skugga i bakgrunden.
Farmor gick bort ett och ett halvt år senare. De sista månaderna började Linnea ändå hälsa på. I den tunna, nästan okända människan på sjukhuset fanns inte ett spår av den mäktiga kvinnan Linnea mindes. Men det barska sättet fanns kvar. Linnea såg till att vara där på morgonen innan skolan, satt där tyst men tydlig så att sköterskorna kunde arbeta.
Fantastisk flicka du är sa översköterskan. Men håll inte agg. Finns det någon som är fattig i sitt hjärta får det sällan glädje. Hårt men så är det.
Sista gången Linnea såg farmor låg hon alldeles tyst och stirrade ut genom rutan mot regnet. Linnea plockade ihop sitt skrivhäfte och reste sig.
Jag går nu.
Vänta… Förlåt, flicka lilla. För allt. Livet blev dumt. Ta hand om pappa.
Linnea nickade, lade handen på farmors kind ett ögonblick och gick. Hon såg farmor torka bort en tår en av de enda Linnea mindes från henne och rusade ut. Det tog nästan en timme till skolan.
Samma dag dog farmor. Linnea hörde det tysta beskedet från pappa, gick sedan in till de små. Det gick inte att prata om farmor mer, det fanns bara plats för sorg. Men hon visste att pappa sörjde, även om han dolde det bakom matlagning och disk.
Flytten till farmors lägenhet blev tuff. Agnes var sjuk ofta, Gabriel stökade och ville inte lyssna. Pappa rusade mellan jobb och hem. Linnea packade i lådor och önskade att livet i deras nya lägenhet skulle bli bättre. Hon bad visst till någon, hon visste inte vem, men det kändes ändå som hon blev hörd.
Alla fick plötsligt eget rum och i början var det svårt. Agnes kom nästan alltid insmygande till Linnea om nätterna med sitt mjuka hår, Gabriel bosatte sig på köket där Linnea brukade sitta med plugg. Där hjälptes de åt med läxor och disk:
Salta potatisen! muttrade Gabriel. Linnea kämpade med fysiken, det var aldrig hennes grej.
Linnea, soppan kokar! Vad nu?
Kommer!
Jag får inte ihop minus, kan du titta?
Bring it on! Vad har du där?
Agnes satt bredvid, hon också, och ritade noggrant i albumet. Hon ville vara precis som de stora.
Första månaderna passade Linnea barnen mest själv. Agnes var ofta sjuk och Linnea fick stanna hemma då och då. Dagis hjälpte, men det täckte inte allt. Allt förändrades när Stina dök upp i deras liv.
De sågs på lekplatsen första veckan. Det var varmt ute och full fart bland barnen, föräldrar, farmödrar och nyfikna grannkärringar. Agnes ville gunga, men det var kö.
Mamma! ekade Agnes höga röst, och tanterna spetsade genast öronen.
Mamma? Den där unga? Herregud
Så började viskningarna. Linnea visste inte ens hur hon fysiskt skulle få med sig Agnes därifrån.
Vad händer här?
När rösten hördes tystnade skvallret. Stina, karismatisk och välklädd, stod med sitt lilla barn på armen.
Vad är problemet? Hon spände ögonen i sällskapet.
Tanternas högljudda ledare höjde rösten:
Flicksnärta! Ska barn föda barn? Sånt är inte rätt! Lämna sådana barn till riktiga vuxna! Bättre hon får gå i skolan!
Ja, ja… Har ni inget bättre för er? Vem är hon för dig, lilla vän? Stina böjde sig mot Linnea.
Min syster.
Frågor på det?
Damerna kröp hem var och en.
Efter det blev Stina Linneas vän. Någon skulle nog säga: vad har en tonåring och en trettioårig jurist gemensamt? Men livet ville annorlunda. Kanske behövde Linnea just Stina nu.
Snart förstod Linnea att alla grannarna hade respekt för Stina. Hon jobbade som familjerättsjurist och visste mycket om allas angelägenheter.
Tänk vad jag vet om folk, skrattade hon när de tvättade gardiner ihop. Låt folk få behålla sin fasad. De flesta vill ju se bra ut. De vill inte att någon ska veta om de inte betalar underhåll, eller sätter farmor på hem för att ta lägenheten själva…
Linnea nickade. Hon förstod. Pappa hade ju samma anledning till flytten; att komma bort från deras historia.
Stina blev den första Linnea pratade med om mamma. Hon hade alltid haft ett lås kring känslorna. Men Stina brydde sig, frågade, fanns där.
En dag skulle Linnea hjälpa henne med katten.
Jag har förhandling och sen läkare, kan du mata Sixten åt mig?
Det är ju bara en katt!
Stina skrattade.
Sixten tar det personligt om man är sen med maten. Han klöser på dörren hela natten tills jag öppnar.
Men kan du inte stänga honom nånstans?
Jo, men då bankar han och jamar tills han får komma ut…
Sixten var en stor grå hankatt med egen vilja. Linnea fick se var maten stod och lovade ta hand om det.
Men skolan tog tid, Agnes trilskades, Gabriel ville ha hjälp med algebra. Hon hann till Stina först vid åttatiden.
Förlåt, Sixten! Det blev sent Linnea gav katten mat, strök honom lätt.
Dörren gick igen och Stina släppte väskan tungt på soffan.
Tack för hjälpen… Sade hon trött, slog sig ner och brast plötsligt i gråt. Linnea blev förvånad. Stina verkade alltid orubblig, men allt kanske blev för mycket ibland.
Förlåt. Det blir för tungt ibland. Jag har ingen nu när mamma gått bort.
Har du inte mig? sa Linnea mjukt.
Din mamma, Linnea. Vill du berätta? Jag är nyfiken.
Stina torkade tårarna, lyfte fram en genomskinlig mapp.
Ett barn blir det inte för mig. Inget, någonsin. Det är mitt eget fel.
Hon berättade om hur hon och Markus, hennes livskamrat, varit tillsammans sedan barnsben, planerat allt men skjutit på barn. När hon till sist blev gravid så bestämde de sig för en resa till Malaga. Läkaren gav klartecken, allt var perfekt tills en kille på elscooter vurpade in i dem. Plötsligt var allt över. Benbrott, missfall, och den där sorgen som hon aldrig bjöd in Markus att dela. De gled ifrån varandra, blev tysta, och till slut skilde de sig. Något år senare återupptog de kontakten, men tiden för barn var förbi.
Läkarna säger att det inte är möjligt längre, viskade hon. Kanske ett litet, litet hopp. Men Markus drömmer om barn.
Då får du vara ledsen men först försöker du! Alla gör misstag, men ger du upp så har du redan förlorat, sa Linnea bestämt.
Stina log svagt och rufsade Linneas lockar.
Livsklok, du Man får vara rädd, men måste ändå våga. Tack, för att du säger det.
De drack te ihop. Sedan bad Stina om Linneas historia om mamma, om varför bara pappa fanns kvar. Och i det köket, med halvkallt te och Sixten snarkande på soffan, kände Linnea att hon kanske för första gången vågade börja släppa in någon och att hon, trots allt, skulle klara livet. På sitt sätt, i sitt Sverige.
