Dagens Funderingar
Agneta, men du vet väl att hon redan har barn? Är det okej, eller? sa Margareta, lutad mot staketet med ett snett leende mot grannen. Fanns det verkligen inga finare? Du som är så vettig, Albert, kunde du inte hitta någon annan? Det kryllar ju av tjejer här omkring, och ändå…
Jag suckade. Ville ju inte ens inför mig själv erkänna hur otillfreds jag faktiskt var med sonens val. Och hör det, av Margareta av alla människor, vår eviga bekanta ja, då sved det dubbelt.
Men Margareta, barn är väl ändå en glädje! Vad är det för fel på henne? Hon är ung, vacker, trevlig, ordningsam det vet jag säkert. Att hon har barn gör väl inget? Hennes pojke är till och med född i äktenskap. Och att hon blev änka redan, vi alla vet att livet är skört. Det blir ett barn till att älska, ett bonusbarnbarn. Sluta nu surra!
Jag knep ihop läpparna, och jagade bort Pysen, grannens katt, som gick på staketet.
Den där, han har redan tagit tre kycklingar från mig, Margareta. Håll honom i schack, annars släpper jag ut Hector, och då får du väl se.
Skrämma mig? Margareta puffade ner den tjocka randiga katten. Han jagade mina kycklingar också förra året. Men ingen fångar råttor som han. Vad skulle jag göra med mina instinkter?
Låt honom hålla sig inne med sina instinkter.
Men Agneta, jag kom på det, burkarna! Syltet borde vara klart nu.
Här står du och pratar, medan någon annan rör i grytan?
Det är Johanna. Hon kom igår från Malmö för att hjälpa med trädgården.
Och hon är gravid, va?
Jo, därför vill hon inte bara sitta inne. Hon är guld värd!
Varför pratar du alltid gott om henne bakom ryggen och ändå är du bestämd mot henne?
För ordningens skull! Margareta log snett. Vänta du, när du själv är svärmor ska du se. Blir du för mjuk, sitter de i knät på dig direkt.
Det löser sig sa jag och viftade bort henne. Ska du ha burkar eller klarar du dig? Jag har fullt upp.
När Margareta gått, gick jag in i köket och började knåda degen. I morgon kommer Albert med flickvännen, för att presentera henne. Flickvän… Jag slutade knåda och såg ut genom köksfönstret. Vad ska det bli av det här?
Anna, så hette hon. Jag kände henne inte mer än att ha sett henne på håll ett par gånger, när jag hälsade på min syster i Skogstorp. Inget särskilt med henne. Ljus i håret, stora blå ögon. Lång som min Albert. Men ändå, vad då flicka kvinna, änka och mamma till en son på runt tre år. Livet behandlade Anna hårt. Föräldralös som liten, uppfostrad av mormor och morfar, gifte sig och hann bli mamma. Kort efter olyckan miste hon sin man och blev ensam med sin pojke. Jag hade kunnat tycka synd om henne men helst på avstånd. Sedan Albert förlorade sin pappa blev han min allt. Jag försökte glädja mig åt hans närhet, men ändå oroade jag mig: han är vuxen nu, dags att bilda familj, men han väntade… Sa alltid att han väntade på “den stora kärleken”. Och nu Anna.
Jag reste genast till syster Karin.
Vad gnäller du om? Vad är det för flicka du oroar dig för? Hon kommer till dig, ja, men bara tillfälligt.
Hur menar du?
Albert har fått morfars gamla hus. Det är egentligen inte mycket att bo i, men tomten är stor, där kan man bygga nytt.
Tankarna rusade: Vad då, ska Albert flytta, och jag bli kvar själv? Visst, det är inte långt mellan Skogstorp och Lilla Edet, bussen går, men ändå… det är skillnad att få se honom dagligen, äta middag ihop, hjälpas åt. Nu? Bara högtider.
Inte nöjd? Karin såg vänligare ut nu. Du måste släppa taget, Agneta. Han är vuxen nu, och det är ju hans tur.
Du har rätt, men ändå… Tänk om det inte går? Och pojken…
Hör här. Du kan säga vad du vill, men Anna är den bästa flickan i hela vår by. Inga andra kan mäta sig. Sånt där är guld värt.
Och ändå skrämmer det mig. Hon är för bra.
Inget duger för dig! Hade hon varit dålig, hade du klagat ännu mer. Nu blev Karin sur. Huvudsaken är att de lever sitt liv och du inte stöter bort honom.
Vad menar du?
Tar du inte emot henne, tappar du din son. Han älskar henne, klart och tydligt.
Jag lämnade Karin med en tung känsla i bröstet, en klump som inte ville ge sig. Händerna värkte när jag började arbeta med degen igen men bjudas ska hon, och Anna ska inte känna sig ovälkommen. Karin har rätt: jag får inte låta Albert ana något. Sen får framtiden visa.
Små bullar, perfekta i storlek, radade upp sig på fatet. Jag mindes hur Ivan, min man, älskade just små bullar.
Som solrosfrön! Äter man tio, vill man ha tio till!
Han tog min hand och kysste den. Då skrattade jag och drog handen till mig.
Tårarna steg. Vad saknar jag Ivan! Han hade förstått, lugnat mig, gett råd.
Jag sov knappt en blund den natten; vände och vred mig. Låt det bli dag…
Anna stod bakom Albert, vågade knappt titta upp. Lille Emil på tre år kikade nyfiket omkring: stor hund på gården, tyst för en gångs skull. Katt, som gick svansföring mot garaget. Emil slet sig loss från mamman.
Släpp honom lös, han får springa lite. Jag låser in Hector. Det finns inget farligt här. Och du ser honom från fönstret, sa jag till Anna och betraktade henne närmare.
Alltså, denna flicka… mager, blek. Hade man inte sett pojken skulle man tro hon var flicka själv. Plötsligt blev det lättare att andas i bröstet. Emil kom fram, såg upp mot mig.
Vart tog katten vägen?
Katten? Jag har ingen katt, var såg du honom?
Emil pekade mot uthuset; jag suckade.
Då springer vi och fångar honom. Han ska inte ha fler kycklingar!
Emil följde efter mig, skrattande när katten tog till flykten. Skrattet smittade. Jag plockade upp en kyckling för att visa honom, men han nöjde sig att klappa.
Den är för liten!
Snart satt Emil i mitt knä och smaskade bullar. Anna kastade en blick på Albert, och jag log:
Du har en fin pojke, Anna! Smart och matglad, precis som en farmor önskar.
När jag såg Anna lättad andas ut kände jag att klumpen i bröstet lättade. Hon oroade sig, tog ansvar, var modersam. Kanske skulle det nog gå bra ändå.
Albert skämtade om bröllopet, Anna sa inte mycket, tittade ner i tallriken. När vi blev ensamma sa jag:
Varför säger du inget? Jag la handen på Emils huvud och lockade honom med sylt. Smaka, gubben!
Jag har sagt till Albert, en stor bröllopsfest vill jag inte ha. Hellre något litet.
Och han lyssnar inte?
Nej, han säger att hela släkten kommer bli besviken annars.
Där har han kanske en poäng. Men säg vad du vill. Varför är du emot bröllopet?
Anna tittade länge på mig, sen sa hon lågt:
Jag är rädd. Lycka gillar tystnad. Jag gifte mig en gång förut och det gick…
Anna, alla har sin lott i livet, både sorg och glädje. Din förra man hade glatts åt att se dig lycklig igen. Vi måste vara tacksamma för det vi fått, oavsett vad det är.
Jag var rädd…
För vad?
Att ni skulle fördöma mig. Jag hade ju turen att få Albert, han kunde valt vem som helst.
Emil vickade oroligt. Jag satt honom på golvet.
Och vem är du då? undrade han och såg på mig.
Din farmor nu. Kalla mig bara farmor Agneta.
Okej! sa han på fullt allvar.
Bröllopet blev som Albert ville ha det. Släkten snackade mycket, men mina strama läppar tystade dem snabbt.
Albert och Anna bodde hos mig nästan ett år, och den gamla oron i mitt hjärta försvann. Anna tog hand om min pojke så ömt att jag lärde mig slappna av. Visst muttrade jag ibland, men Anna mötte aldrig kritik med ironi eller ilska. Hon utjämnade, lugnade.
Margareta kunde inte låta bli:
Du är envis, Anna! Inte alltid bra.
Bättre att hålla sig på sin kant än att lyssna på alla världens råd, svarade Anna bara och gick in.
När huset Albert byggt stod klart året därpå, flyttade de. Tiden rusade. När Anna började må konstigt gick hon till vårdcentralen.
Gravid? Hon såg förvånat på läkaren.
Jodå. Välkommet barn?
Såklart! Jag är bara förvånad. Det är ju inte som förra gången…
Det går bra, men du måste vila. Vi hjälper dig.
Jag åkte direkt till Anna för att hjälpa med Emil. Hon öppnade dörren och drog sig tillbaka.
Vad är det? frågade jag.
Ingenting egentligen men du såg så sträng ut. Jag trodde du var arg.
Nå, det var Margaretas fel, såklart. Hon orsakade min oro den där morgonen.
Inte nog med att du får “något på köpet”, nu tog han en sjukling också! Snart är det för sent att stoppa, Agneta…
Margareta hur har din mamma lyckats få dig så bitter mot världen? Vad har Anna gjort dig?
Hon angår mig inte! Margareta drog sig undan. Jag bara skojade! Låt henne vara, hoppas det går bra!
Jag lämnade Margareta utan ett ord och gick tillbaka. Anna såg genast att något hänt.
Tänk inte på mig! Jag såg två som bråkade på bussen och blev ledsen. Folk borde kunna leva i fred.
Anna log stilla. Hon visste att jag inte kunde ljuga.
Behöver du hjälp att packa?
Nej, det är okej. Vill bara inte till sjukhuset…
Men om barnets hälsa kräver det, så är det inget att tveka på. Emil klarar sig utmärkt med mig oroa dig inte!
Albert körde henne och väntan började. En vecka gick, läkare var nöjda.
Snart får ni komma hem på permission. Har du hjälp hemma?
Jodå, min svärmor bor hos oss, hon tar Emil.
Svärmor? Jaha… säger du det?
Ni liknar alla, skrattar Anna. Min svärmor är fantastisk, inte en skämtfigur.
Under tiden letade jag efter Emil. Han försvann på morgonen, jag var i köket. Såg honom leka ute, vände mig ett ögonblick och han var borta.
Då visste jag inte att Emil just hört ett pip ute på gatan. Ett par pojkar plågade en liten svartvit valp. Emil sprang ut, försökte rädda hunden. Han följde valpen, bort och längre bort hemifrån. En tant skrek åt de äldre barnen, och de stack.
Hur kan man vara så grym! satt hon och skällde på dem. Och du, ska du också slå valpen?
Nej! Han är ju liten och rädd!
Sedan satte sig Emil på en bänk, höll valpen i famnen, grät lite men väntade som mamma lärt honom om man går vilse.
Jag letade förgäves runt kvarteret. Albert kom hem och undrade var vi tagit vägen.
De gick nog till affären, sa jag till honom, för att inte oroa Anna.
Vi letade. Jag på närmaste gatorna, han längre bort. Till slut, efter drygt en timme, hittade Albert Emil sovande på bänken, med valpen.
Vem har du hittat? Albert log.
Han ser ut som Hector Men kanske mer som Bamse, för han är rund! Kan vi ta honom med hem?
Såklart, hus utan hund är ingen riktig hem.
Jag stod förkrossad på gatan tills de kom Albert, Emil och lille Bamse.
Du skrämde mig, pojken min…
Förlåt, farmor. Jag gör aldrig om det.
När Anna kommit hem berättade vi allt. Hon ville inte att jag skulle bära skulden.
Han hade kunnat försvinna hos mig också. Han hjälper alla, vår Emil. Räddar nyckelpigor, till och med.
Så ska barn vara, sa jag.
Jag höll mig undan från goda råd, hjälpte bara när det fanns för många saker att göra. Och Anna visade alltid att hon uppskattade det.
Så föddes lilla Sofia dotter, liten och högljudd som Emil var. Döpt efter min mamma. Jag blomstrade av stolthet, åkte dit varje gång jag kunde.
Margareta såg mig på busshållplatsen.
Ska du till barnbarnen igen? Du skämmer bort dem!
Det är två nu, Margareta. Både pojk och flicka är mina.
Men bara en är “riktig”, eller hur?
Båda mina. Kära, innerliga. Ja, du förstår nog inte…
Nå, berätta för mig då.
Kärlek, Margareta det är ömsesidigt. Vill du ha kärlek måste du ge själv. Jag har kärlek från mina barn och barnbarn. Hur är det med dig?
Jag har respekt. Det får räcka.
Men kärlek, Margareta, är ändå bättre.
Och så skyndade jag mig till bussen hem till mina älskade två små underverk.
