Restaurangen där Gustav bjöd mig på vår andra träff var sinnebilden av svensk elegans dov belysning, personal som nästan svävade fram bland borden och björkdetaljer i inredningen. Gustav själv gled in perfekt: välskräddad kostym, en tung armbandsklocka och det där lilla leendet som bara människor med full kontroll bär.
Beställ vad du vill, sa han nonchalant utan att ens slänga en blick på menyn. Jag tycker illa om när kvinnor håller tillbaka sig själva.
Hans ord lät som något ur en saga om en generös prins, men något gnagde inom mig. Kanske var det sättet han gav mig en granskande blick, eller hans historier om tidigare flickvänner som, enligt honom, bara var ute efter hans plånbok.
Jag valde en sallad med kallrökt anka och ett glas svenskt mousserande vin. Gustav däremot slog på stort: oxfilé, råbiff, och en flaska dyrt rödvin från Gotland. Han talade om affärer, beklagade sig över ytlighet i samhället och spekulerade högt om värderingar och inre samhörighet. Jag lyssnade och nickade, men magkänslan sa att detta påminde mer om ett förhör än en dejt.
När servitören la fram notan i en elegant svart lädermapp, förändrades inte Gustav ett dugg. Medan han fortsatte predika om moralens förfall, började han slött leta i fickorna på sin kavaj, sedan på byxorna. Hans min blev för första gången lätt bekymrad.
Fasiken… jag måste ha glömt plånboken, antingen på kontoret eller i bilen, muttrade han och såg mig rakt i ögonen.
Han ryckte på axlarna och slog ut händerna men det syntes att han var långtifrån orolig. Han bad inte ens servitören vänta, tog inte upp mobilen för att försöka Swisha. Han satt bara där, såg prövande på mig.
Vilken pinsam situation, fortsatte han, lutade sig tillbaka. Kan du lösa det? Du kan betala nu så för jag över sen. Eller nästa gång är det min tur med ränta, till och med.
Där och då blev allt klart: det här var inget misstag eller slarv. Det var ett test, ett sådant han så gärna pratat om under vår middag.
Jag hade hört om sånt på forum, i tidningsartiklar, men aldrig väntat möta det själv, särskilt inte av en framgångsrik vuxen man.
Enkel logik: om kvinnan betalar utan invändningar är hon “bra”, villig att ställa upp och stötta. Om inte då är hon ytlig och ute efter pengar. För mig satt nu ingen charmig entreprenör, utan en osäker manipulatör som trodde han ägde spelet.
Han var säker på att vinna. I hans värld borde löftet om framtida dejter, med hans pondus och charm, få mig att lydigt hala fram kortet.
Jag tog lugnt upp min handväska. Gustav såg ut att slappna av nu verkade han tro att hans lilla prövning gått hem.
Självklart, inga problem, sa jag så vänligt jag kunde och vinkade till servitören.
Kan ni dela upp notan, tack? Jag betalar för min mat och mitt vin. Herrn får stå för sitt kött, vin och efterrätt.
Hans leende försvann tvärt.
Vad menar du? fräste han lågt och lutade sig närmare. Jag har ju ingen plånbok!
Det förstår jag, svarade jag, medan jag blippade telefonen mot betalterminalen. Men vi känner knappt varandra. Det är rimligt att jag tar mitt. Du är vuxen och har säkert en lösning för din del särskilt när du bjudit hit och beställt det dyraste på menyn.
Servitören tvekade lite, kastade en blick mellan oss. Gustavs självförtroende smulades bort framför mina ögon, lager efter lager.
Du tänker alltså lämna mig i klistret för några hundralappar? Jag sa ju att du får tillbaka!
Precis, sa jag och ställde mig upp. Nu vet du vem du har att göra med någon som inte låter sig styras.
Men på väg ut insåg jag att det saknades en slutkläm. Han satt kvar med sin obetalda nota, ilsken, storögd och utan plånbok.
Jag gick tillbaka till bordet, plockade fram ett par skrynkliga sedlar och några kronor från botten av min väska.
Förresten, för dig som saknar plånbok hur tänkte du ta dig hem? På tunnelbanan?
Jag stack fram mynten mot hans dyra vinglas.
Här har du till SL-biljetten. Se det som mitt bidrag till din forskning om kvinnliga själar.
Folk runt omkring sneglade nyfiket. Gustav såg ut som om han fått en örfil.
Utanför restaurangen kände jag mig nästan lätt, fast det bara blivit en sallad och ett glas bubbel. Ett lågt pris för att i tid förstå vem någon är och en dyrbar besparing av framtida tid och energy. Kanske lärde Gustav sig något, men såna människor ändras sällan.
Så vad hade du gjort? Hade du räddat en “glömsk” dejt, eller stått upp för dig själv och sagt nej till spelet? Ibland är den ärligaste vägen faktiskt den vänligaste både mot sig själv och andra.
