Igår sa min kille till mig:
På lördag kommer grabbarna över. Kan du åka hem till dina föräldrar?
Jag stod där som förstenad, med kaffekoppen i handen:
Jesper, igen?
Ja men du vet hur det är! En gång i månaden, svarade han glatt.
Jo, jag visste. En gång i månaden ramlar hans kompisar in hos oss för att spela sällskapsspel, och varje gång ber han mig snällt att sova hos någon annan. Vi har bott ihop i två år nu. Jag är trettioett, han är trettiofyra. Alla hans vänner är mellan trettio och trettiofem, har flickvänner eller är gifta. Men det är alltid jag som måste packa väskan och dra när de kommer.
Jag trampar iväg till mormor, mamma och pappa eller till en kompis. Som ett barn på mellanstadiet som skickas på pyjamasparty medan de vuxna leker loss. Och ja, det känns aningen förnedrande.
Första dagen utan tjejer
Allt började för ett och ett halvt år sedan. Vi hade just flyttat ihop.
Jesper sa:
På lördag kommer grabbarna, vi ska spela brädspel. Kan du åka iväg någonstans?
Jag blev paff:
Varför då? Det är ju vår lägenhet.
Vi ska ha en killkväll, vi vill ha det ostört.
Måste tjejkompisarna också dra då?
Nej, men de bor ju separat. Vi bor ihop skulle kännas knas för dig.
Jag tänkte: “Okej då, första svängen kan man väl bjussa på.” Så jag sov hos en kompis.
Jesper var supernöjd när jag kom hem:
Tack att du åkte iväg, vi hade asroligt!
Månad senare samma sak:
Grabbarna kommer på lördag. Kan du sticka till dina föräldrar?
Jag sov över där.
Månad efter det, hos mormor.
Sedan till en annan kompis.
Så har det varit i ett och ett halvt år: En gång i månaden flyr jag min egen lägenhet för den berömda “killkvällen”.
Vad som stör mig
Nyligen insåg jag att de andra tjejerna inte lämnar sina hem när deras pojkvänner har polarna över.
Så jag frågade en av dem, Linnea, som är ihop med Max, Jespers bästa polare:
Linnea, var brukar du ta vägen när Max har spelkväll med grabbarna?
Hon såg ut som ett frågetecken:
Jag går ingenstans. Jag är bara hemma, gör mitt. De sitter i vardagsrummet.
Ingen ber dig dra?
Nä, varför skulle de det? Det är mitt hem.
Jag pratade med två andra tjejer. Ingen av dem tvingades fly. Bara jag.
Så jag frågade Jesper:
Varför måste jag dra medan de andra får stanna kvar?
Han kliade sig i skägget:
Dom har ju större lägenhet, två-tre rum. Deras tjej kan gömma sig i ett annat rum, medan vi har bara en etta, det blir ju trångt.
Fast jag har det bra. Jag kan läsa med hörlurar.
Mmm, du kan väl åka ändå? Det blir enklast för alla.
Alla? Eller, snarare alla utom jag. Alla andra än jag har det bekvämt.
Det som verkligen svider: att lämna sitt eget hem
Varje gång jag packar ihop nattnecessären och traskar iväg känner jag mig som en gäst i min egen lägenhet. Jag betalar halva hyran, det är på papper mitt hem ändå ombeds jag flytta ut för Jespers “killkväll”.
När jag drar till mormor med väskan i högsta hugg frågar hon:
Åh nej, har ni bråkat igen?
Nej mormor, Jesper har killarna över.
Och varför får du inte vara hemma?
Det är lite svårt att förklara att pojkvännen helst har damfritt när han umgås, för att ja, varför egentligen?
Hos mina föräldrar är det likadant. Mamma tittar frågande:
Du var ju här igår? Kommer du redan tillbaka?
Jesper har sin “dag utan tjejer, svarar jag.
Mamma säger inget, men hennes blick säger: Milde tid, barn.
Vad som gör riktigt ont: dubbla standards
Jesper säger ofta att jag är “lågmäld”. Han har minsann tur, för andra tjejer kräver middagar, presenter, weekends. Jag nöjer mig med att vi kanske hamnar på fiket en gång i månaden. Vi har inte åkt på semester på två år.
Andra par reser två gånger om året, säger han. Du bara, “det är lugnt”. Imponerande.
Så, ja, jag kräver inte mycket. Han tjänar rätt bra men ändå är avokadomacka på kvarterets kafé en lyx.
Men när JAG önskar att få stanna kvar i mitt eget hem EN gång i månaden då är jag plötsligt krävande.
Men du kan väl sticka iväg en gång i månaden så svårt är det inte!
Visst är det enkelt. Bara att samla ihop grejerna, lämna sitt eget hem och sova hos släktingar. Allt för att han behöver vara grabb för en kväll.
Jag ber inte om någon Michelinstjärna, jag nöjer mig med att bara få bo där jag bor.
Vad hans mamma säger: kvinnlig visdom
Nyligen hörde Jespers mamma om projektet “ut med flickvännen!” och sa:
Varför åker du? Det är ju DIN lägenhet. Stanna och lär känna hans kompisar!
Jag försökte:
Men det är ju deras grabbkväll. Känns konstigt att sitta där.
Hon skakade bara på huvudet:
Du är hans flickvän. Du ska vara en del av hans liv och hans gäng. Om han gömmer dig för sina vänner då är det något som skaver.
Hon har rätt. Vi har varit ihop i två år, ändå har jag knappt sett hans vänner. De kommer, jag smiter ut bakvägen.
Men jag är så socialt osmidig att det känns lättare att fly, än att sitta där och känna mig malplacerad. Eller tänk om de undrar: “Varför går hon? Är Jesper jobbig?”
En twist: ingen bjuder honom
En annan dag får jag veta att om Jesper råkar tacka nej för att jobba eller är förkyld så ses grabbarna ändå, utan honom. Och de säger inget.
Varför blev du inte bjuden?
Jag sa att jag inte kunde, så de körde ändå.
Men du blev inte ens tillfrågad?
Nej antar de glömde.
Glömde. Eller, ville inte fråga.
Dessutom, tre av hans kompisar har gift sig, men Jesper var inte ens bjuden på bröllop.
Varför var inte du bjuden, när Max gifte sig?
Ingen aning, det var väl dyrt
Dyrt? Eller så är de inte så nära som han tror.
Allra helst bjuder han hem dem, sparkar ut mig, men blir ändå inte ens bjuden på deras stora dagar.
Vad jag insett: Jag vågar inte kräva
Senaste veckan har jag funderat: varför kräver jag inte middagar, resor? Varför finner jag mig i att fly hemifrån en gång i månaden?
För jag är rädd. Rädd att om jag börjar kräva så går han.
Jesper applåderar min “enkelhet”, och jag vågar inte förstöra och bli den där “jobbiga tjejen”. Bättre att jag åker än att han försvinner.
Fast ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det: jag tappar bort mig själv.
Och nu då?
På lördag är det grabbkväll. Jesper har redan småpratat:
Du åker väl hem till mamma och pappa?
Jag är tyst. Tänker: ska jag åka eller stanna?
Om jag åker allt blir precis som vanligt. Ska jag ännu en gång visa att mina behov inte räknas?
Om jag stannar blir det bråk. Jesper kommer säga: “Nu förstör du kvällen, har du blivit krävande?”
Och jag vet faktiskt inte vad som känns värst: att lämna mitt hem eller stanna kvar och få dåligt samvete.
Men en sak vet jag: så här vill jag inte ha det.
Så, svenska kvinnor har ni också blivit ombedda att dra hemifrån för “grabbkväll”? Hur reagerade ni?
Och ni svenska män: varför har ni “killkvällar” och varför måste flickvännen lämna lägenheten?
Ni kvinnor, känner ni igen det där med att få beröm för att ni är kravlösa? Hur slutar det egentligen?
Män, om era vänner inte bjuder er på sitt bröllop men ni bjussar på sällskapsspel varje månad är det riktig vänskap?
