Skammen alltså, alla andra har redan rensat sina trädgårdsland, men vårt ser ut som en tagg i ögat. Vi skulle gjort det själva om vi bara orkade. Men min reumatism blommar och mors rygg har gett upp.
Mats, jag kom för att fråga… Pappa vände kepsen mellan händerna kanske ni kan hjälpa oss att ta upp potatisen den här helgen? Alla andra har redan klart, men vårt står kvar som från förra hösten. Vi hade gjort det själva om vi kunnat. Men det knakar överallt nu, och mor din kan knappt räta ut sig längre.
Mats slet på sig stövlarna och muttrade:
Varför sätter ni så många potatis varje år? Ni svälter ju inte direkt. Idag går det inte, pappa, jag ska in till Sundsvall.
Pappa ville säga något vasst, men svalde orden, vände sig om och gick ut. På gården tog han tag i högaffeln, haltade iväg mot landet.
Anita, som dragit en yllehalsduk över den värkande ryggen, skyndade efter.
Tror du barnen kommer, Nils?
Han fräste:
Kommer, kommer… Ta en hink och börja plocka. Fem barn har vi, ingen har tid med sin gamla mor och far. Håll igång nu, gumman. Får se om vi kommer någon vart innan kvällen.
Samtidigt, inne i lägenheten, talade Karina allvar med Mats:
Men hur är ni skapta egentligen? Ni bara tänker på er själva inte hjälpa till ens. Skäms du inte? Hade mina föräldrar levt hade jag sprungit dit direkt, och du bara suckar, snyter dig och rycker på axlarna!
Mats la armen om Karina:
Det blev verkligen inte bra det här. Vi bor ju ändå inte så långt bort… Vet du vad, jag tar ledigt från jobbet imorgon. Ringer du de andra?
Karina slog sig ned vid köksbordet, plockade fram sin anteckningsbok och började ringa:
Vadå jobbar? Alla jobbar! Ni får väl ta ledigt någon gång! Era föräldrar sliter livet ur sig och ni låtsas att ni inte har tid. Inga barnvakter? Ta med ungarna då! Ute i friska luften har ingen dött, bättre än att sitta inne med läsplatta och klaga. Vi vill se er här imorgon!
Med lite övertalning hit, lite hot dit, fick Karina alla på kroken.
Under tiden satte sig Nils och andades ut.
Ja du, Anita, vi blir väl klara lagom till första snön. Och varför satte vi så många i år igen? Du och ditt tänk om barnen behöver. Vilka barn då? De rör ju inte ett finger. Annat var det förr, minns du? Hela högen, skratt och prat klart till lunch.
Anita spärrade öronen:
Hör du, någon är på väg…
Nils stapplade till grinden och plötsligt hördes skratt, röster, bilar som stannade. Anita höll sig för ryggen och skyndade dit.
Herregud! Så många är ni! Både barn och barnbarn. Vilken lycka.
Kom igen nu, farsan var är spadarna, högafflarna, hinkarna? kommenderade Mats.
Nils gjorde sitt bästa för att se sträng ut när han svarade, rösten skakade av tacksamhet:
Ni hittar dem, nog har ni sett dem förr!
Och nu brakade det lös. Någon grävde, någon samlade upp, någon bar potatis under tak. Anita skickades in för att vila.
Svärdöttrarna drog upp ärmarna och började förbereda fika. Men Anita kunde ändå inte låta bli; pekade, tipsade, gav råd vad är ett trädgårdsland utan hennes ögon?
På åkern ekade skratten.
Minns du, Mats, när du kastade en potatis i pannan på mig? Kom hit så får du igen! ropade Simon.
Morfar Nils skroderade:
Vad är det frågan om? Fullvuxna karlar och ändå beter ni er som pojkjävlar!
Äntligen potatislandet var utgrävt, blasten låg i prydliga högar. All potatis under tak.
Kaffebordet fylldes upp på gården. Sorlet steg, barndomsminnen blandades med skratt.
Anita tyst torkar en tår då och då. Bra barn, tänker hon. Grannarna som passerar hejar och gör honnör. Någon pausar, minns sina egna barn de hör sällan av sig.
Karina lutade sig mot Mats:
Vad sa du till chefen, egentligen?
Han log och la armen om henne:
Jag sa bara precis som det var: Föräldrar ska få hjälp när de behöver det. De sa genast åt mig att gå sådana saker är heliga.
Glöm inte er föräldrar i vardagen. De kanske är för stolta för att be om hjälp, men det betyder inte att de inte skulle bli överlyckliga för sällskap och ett handtag av sina barn.
