Du vet, ibland känns det lite pinsamt alla har redan fått ordning på sina trädgårdsland, och vårt ser precis ut som en ömmande tumme i kvarteret. Vi skulle ju gärna fixa själva, men min artros har blivit värre och morsan har krånglat till ryggen igen.
Så jag gick över till Mats, höll kepsen i handen och sa: “Hörru, kanske ni kan hjälpa oss att ta upp potatisen i helgen? Vi skäms lite, alla andra har ju redan städat upp sin täppa. Hade vi kunnat hade vi gjort det själva, men både jag och morsan är rätt slitna nu.”
Då mumlade Mats medan han drog på sig stövlarna:
Men varför sätter ni så satans mycket potatis varje år? Ni svälter ju inte direkt. Kan inte idag, farsan, jag ska in till stan.
Jag tänkte säga nåt skarpare där men skakade bara på huvudet och gick ut, plockade upp grepen och linkade iväg mot landet.
Birgitta, som knutit en yllehalsduk runt sin onda rygg, skyndade efter mig.
Tror du barnen kommer och hjälper till?
Jag muttrade till svar:
Nej du, det är bara att hoppas på under. Ta en hink och börja plocka. Här har vi fött upp fem ungar men inte en enda har tid att hjälpa morsan och farsan med lite potatis. Skynda på nu, vi måste ju hinna en bit innan kvällen.
Under tiden satt Erika, Mats fru, och gav honom en avhyvling:
Men alltså, vad är det för folk som aldrig kan ställa upp för sina föräldrar? Lite skam i kroppen får man väl ha. Kunde mina föräldrar levt, jag hade sprungit dit på direkten snyftade hon.
Mats la armen om henne och sa:
Du har rätt, det känns rätt dåligt. Vi bor ju inte så långt bort egentligen men ses knappt. Vet du vad, jag kan fixa ledigt från jobbet. Du kanske kan ringa runt till de andra?
Erika satte sig vid köksbordet, öppnade kontaktlistan på mobilen och började ringa runt.
Vadå, kan inte? Alla har vi jobb, men ledigt går att fixa. Inte kan ni på fullaste allvar lämna morsan och farsan att slita ihjäl sig skämmes! Inga barnvakter? Ta med ungarna ut, det blir ju bättre än att sitta inne med surfplattan. Vi ses på landet!
Med snäll övertalning och hot lyckades hon hala dit hela gänget.
Under tiden hade far min, Lennart, satt sig på en pall för en paus.
Jaha, Birgitta, vi lär stå här och plocka potatis tills snön kommer. Och varför satte du så mycket? Du tjatade “Tänk om ungarna inte har tillräckligt”, och var är de där ungarna nu? Rör inte ett finger. Förr om åren, minns du, då kom alla och hjälptes åt till lunch var vi klara. Det var tider det
Birgitta lyssnade och sa:
Hör du, Lennart, nog kom det nån bil på gårdsplanen? Kolla du.
Med stela ben haltade Lennart bort och så hördes ett himla skratt och stoj borta vid grinden. Birgitta reste sig och gick mot ljudet, höll sig om ryggen.
Kära nån, så mycket folk! Alla barnen och barnbarnen, tänk vilken lycka.
Kom igen farsan, fram med spadar, grepar, hinkar! ropade Mats och viftade.
Farsan, med tårar i ögonen, svarade lite bryskt:
Allt finns i boden, där har de alltid stått, har du glömt?
Sen drog det igång. Någon grävde, någon plockade potatis, någon bar bort till ladan för upptorkning. Birgitta fick de snart iväg in i huset.
Svärdöttrarna kavlade upp ärmarna snart skulle det lagas mat till hela armadan. Fast Birgitta satt förstås aldrig still, kom ut och visade, instruerade hon klarar knappt låta andra göra utan att lägga sig i.
På landet blev det mest skratt:
Minns du, Mats, när du brände mig i pannan med en potatis en gång? Varsågod, nu får du igen! skrockade Oskar.
Farsan fnös och sa på skoj:
Vad håller ni på med, leker ni fortfarande? Ni är ju vuxna för sjutton, men låter som smågrabbar.
Till slut blev åkern klar, blastet staplades snyggt, potatisen låg på tork, och alla gick hungriga in för att äta.
Ett stort bord dukades fram på gårdsplanen. Skratten ekade, barndomsminnena radades upp
Birgitta torkade bort en tår, glad över att barnen ändå var så fina. Grannarna som gick förbi hälsade, berömde oss alla. Någon tittade avundsjukt och sa att deras aldrig hälsade på längre.
Lilla Erika lutade sig mot Mats och frågade tyst:
Vad sa du till din chef?
Han kramade henne:
Jag sa bara som det var, att mina föräldrar behövde hjälp på gården. Fick ledigt direkt föräldraarbete är heligt, sa de.
Så kom ihåg att inte glömma morsan och farsan i vardagsstressen. Ofta skäms de för att fråga om hjälp, men blir så himla glada när vi är där.
Sådant värmer långt in i själen, kan jag lova.
