Men alltså, lyssna på det här… Jag tror nog att det är den mest svenska upplevelsen man kan ha, både sorglig och lite magisk på samma gång.
Allt började den där gråa novemerdemorgonen ute på Skogskyrkogården utanför Uppsala. Leran fastnade under skosulorna och Siri, du vet, typiskt svenska lågprisskor såna man köper när det är utförsäljning på stan, haha de sögs liksom fast i leran. Jag stod där och såg på när arbetarna lade ner Linus i graven. Tror inte ens jag fattat att han var borta; han var bara 35 och bara tuppade av på jobbet. Hjärtat liksom gav upp direkt.
Bredvid mig stod mamma, Birgitta, i sin gamla pälskappa. Hon såg ut att frysa ändå, och hon kastade lite blickar mot barnen där de klamrade sig fast vid min svarta kappa. Allt var så… stilla, förutom att mamma stod och gnuggade händerna så där som hon alltid gör när hon tycker nåt är obekvämt.
Ja, nu har vi gråtit klart, sa hon plötsligt. Kom så åker vi hem, Siri. Onödigt att stå och frysa längre. Rakt på sak, som om hela sorgen kunde städas av med ett par snyftningar. Men så är hon alltid, ingen tid för mjukis, liksom.
När vi kom hem till vår lilla tvåa i Gottsunda du vet, den där vi knappt kämpat oss in i med bolån så satte sig mamma direkt i köket, där vid hörnbordet där hon alltid bestämmer.
Hör här, började hon, fortfarande med mössan på. Bostadsrätten åker nu, det fattar du väl. Du kan ju inte betala lånen utan Linus. Och du är ändå alltid mammaledig eller sjukskriven. Vad har du tänkt försörja fem barn med nu då?
Jag ska försöka jobba, pep jag tillbaka och vaggade lilla Mikael som bara var ett år.
Jobba, jaså? Som vad, städerska? Hallå, du har fem barn! Vem vill anställa dig med fem ungar på släp? De äldre, Elin och Patrik, dem hade jag satt på familjehem direkt åtminstone tillfälligt. Och de små får väl socialtjänsten hjälpa till med.
Jag kände tårarna bränna, men sa bara, Jag släpper inte mina barn, mamma.
Din egen dumhet får du skylla dig själv för! fräste hon och drog på sig kappan. Kom inte till mig för pengar! Sen gick hon och smällde ytterdörren.
Två veckor efter begravningen kom brevet från banken. Vi hade fjorton dagar på oss att lämna lägenheten. Jag ringde runt till vänner, släktingar, men du vet det är ingen som vill hyra ut när man tumlar in med fem barn.
Så plötsligt en dag kom brevet från Björkvik, lilla byhålan utanför Sala där jag egentligen aldrig varit, men det visade sig att en gammelfaster jag nästan glömt funnits hade testamenterat sitt hus till mig. Ett hus är ett hus, tänkte jag. Vad hade jag för val?
Hallå, den gården var något annorlunda! Kolsvart natt, snålblåst och huset låg precis vid skogsbrynet. Timret var svart, farstun lutade, och fönstren stirrade ut som grå, uthamrade ögon. Elin, som bara var fem, grät och frös om sina små fingrar men jag sa bara att vi skulle få igång värmen snart.
Första natten var hemsk. Kakelugnen rökte in, ungarna hostade, draget ven genom springorna. Jag bullade upp allt vi hade jackor, trasmattor, gamla filtar på barnen. Själv satt jag vaken hela natten och vaktade Mikael, som redan börjat snörvla.
Och så var det Albin, sju år, han med sitt hjärtfel. Läkarna i Uppsala hade varit så tydliga: En operation i Stockholm behövs direkt. Annars… ja, det är dyrt, ni får räkna med två lägenheter minst. Det fanns liksom ingen chans i världen att få ihop de pengarna.
Dagen efter klättrade jag upp på vinden för att snida igen några glipor, och bland dammiga gamla Balder-tidningar och trasiga pälsar hittade jag en gammal theburk. Under ett lager fettpapper låg nåt tungt… Ett fickur, i silver och med vikt kedja. Jag putsade försiktigt på klocklocket och såg en svensk kungakrona inristad. Vad kan det här vara värt? tänkte jag högt och stoppade tillbaka uret.
Maten räckte knappt de sista dagarna, veden nästan slut, och Albin blev sämre för var dag.
Kvällen kom, snön vräkte ner. Huset blev helt isolerat, som om någon dragit världen långt bort. Jag satt där, kände paniken trycka, och undrade om jag hade förstört mina barns framtid.
Då hörs plötsligt knackningar. Först tror jag att jag inbillar mig, men så igen bestämda slag mot dörren.
Jag tar en braspinne och tassar fram. Vem där? frågar jag med darrig röst.
Släpp in, kära du. Stormen är hemsk, säger en röst, lite knarrig och gammaldags men varm.
Jag öppnar. Utanför står en liten, gråhårig farbror. Han har fårskinnspäls, stickad trasmatta som bälte, rödluva, du vet sådant man nästan bara ser i folksagor. Men blicken var snäll.
Klart, kom in, säger jag.
Han gick rakt in till barnkammaren, såg på Albin där han vred sig i sömn.
Pojken är sjuk, va? sa han.
Det måste opereras, sa jag. Jag vet bara inte hur vi ska ha råd.
Pengar är inget. Tid däremot… Han satte sig på pallen i köket. Du hittade min gamla skatt, va?
Jag hajade till. Fickuret? Din?
Japp. Fick det för länge sen av en greve, när jag räddade honom från ån. Behöll dem alltid, visste att de skulle behövas en dag. Han log och blinkade konspiratoriskt. Men sälj det nu inte hanhals för småpengar! Kika under locket där gångjärnet är. Det finns ett dolt fack. Använd en nål så hittar du det.
Jag sprang till spisen, men när jag vände mig om var han borta. Bara doften av nybakt bröd och lite söt rök låg kvar i luften.
Så fort det blev morgon hämtade jag en synål och undersökte uret. Där, bredvid gångjärnet, fann jag en pytteliten springa. Jag pillar lite och ut kommer en hopvikt lapp och en guldriksdaler! Lappen var gammal som tusan, massor av gamla krumelurer, och någon signatur som liknade Karl-Johan i Blekinge.
Jag tog guldmyntet och brevet till en antikhandlare i Sala. Först såg han uttråkad ut, men när han såg myntet fick han nästan andningssvårigheter.
Var har du hittat det här? frågade han, med ögonen tomma bakom glasögonen.
Det låg bland gammalt bråte på vinden, sa jag.
Det är en av de första kungliga provpräglade svenska riksdalrarna, och med det där brevet också… Herregud! Det är ett fynd för historieböckerna. Du måste sälja det på auktion i Stockholm. Jag har inte råd att köpa men du kommer få mer än du kan drömma om.
Så Albin fick sin operation ganska snabbt, på bästa sjukhuset i Stockholm. Allt gick bra, och pengarna räckte till bättre boende, bra utbildning för alla barn, och en ny start för oss i livet.
Innan vi flyttade till större huset gick jag tillbaka till kyrkogården i Björkvik. Letade bland gamla gravar och rensade bort ogräs tills jag hittade den: Prosten Prochor, 18881960. Jag ställde en bukett vilda blommor och bockade djupt.
Tack, farbror Prochor, viskade jag.
Vi byggde nytt hus en riktig drömvilla med diskmaskin, torkrum och glasveranda. Barnen lekte ute på gräsmattan, och folk i byn började faktiskt respektera mig. Alla såg hur ordning jag hade, hur rena och hövliga ungarna var man kan nästan tro att vi blivit modellen för småstadsliv.
Efter nån månad dök mamma Birgitta upp igen. Hon kom med taxi, stor i orden och med en prinsesstårta i handen, klev ut på den grusade infarten och såg sig omkring.
Ja men hejsan, Siri! ropade hon och skulle till att krama mig som om inget hänt. Jag har hört att du blivit stor nu, folk snackar om att du hittat nån skatt… Titta, så rätt jag hade! Jag har varit lite krasslig, pensionen räcker inte. Kan du hjälpa mamma? Du har ju gott om rum nu!
Jag stod kvar i dörren, spärrade vägen. Elin och Patrik dök också upp bakom mig.
Nej, mamma, sa jag lugnt. Här har du inget mer att hämta. Du gjorde ditt val den där tisdagen.
Birgitta ilsknade till, började muttra om att gå till domstol och att hon ändå är min mamma, att jag minsann är skyldig henne hjälp. Men jag sade bara: Du får ta det du vill, men just nu har vi tupplur för Albin, så du måste åka.
Jag låste dörren bakom henne, och det sista vi hörde var hennes röst därute om fem släpvagnar. Men jag gick in till köket, satte på kaffe, och såg barnen leka medan den gamla klockan tickade tryggt på väggen.
Du, det är vår nya början. Den här gången kan inga stormar jaga bort oss.
